Lars Lerin, fängslad

Nu börjar en ny serie med Lars Lerin och hans vänner. Denna vänliga karl träffar några intressanta personer. Ja, det är kanske en bra idé. Men nånting gör mig tveksam. Jag ser en skildring av en känslig människa; inte på bio, inte i litteraturen, utan på riktigt, en dokumentär. Hans djupgående originalitet utgör en perfekt bakgrund: en hemhämtad make, kulturmöten, de magnifika framgångarna som konstnär. Nu har ett barn tillkommit att häfta fast vid den märkligt oskuldsfulla människan. Ibland undrar jag: vet han om att vi glor på honom som på ett fenomen? Att hans bildmässigt väl tillvaratagna "naivitet" ökar tittarsiffrorna, låt vara att tittandet förknippas med beundran och förundran. Ja, varför störs jag av serien? Är det inte ändå något storartat över den här människan? Jovisst. Som den Dostojevskifigur han är får han oss att tänka kloka tankar, vi rörs av skörheten. Vi förundras.
 
Men aningslös är han inte, Lars Lerin. Han ser säkert grynnorna och skären i serien. Det som lockat honom vet vi inte; men kanske är det ändå just mänskliga möten han önskat sig; nya chanser till vänskap. Jag skulle önska att han skrev en liten bok om sina upplevelser av inspelningarna. Den skulle säkert riva och slita i den slöja av förundran vi  hamnat i inför programmen. Jag är nämligen övertygad om att det finns material för en sån bok i Lerins huvud. Den är inte helt politiskt korrekt, inte särskilt artig, men sann. Hans oförblommerade syn på saker och ting är intressantare än en serie intervjuer där allt hålls inom en kontrollerad och förväntad ram av vänlighet och vanlighet. Fängsla inte geniet. Be honom inte dansa. 
 
Annagreta

Kommentarer
Postat av: Ulla Björkklundjörklund

Jag störs också av att den här serien fortsätter. Man vill skydda honom från detta.
Ulla

2017-01-14 @ 21:57:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0