bookzoom

Det finns böcker som får mig att läsa och läsa och sedan sakna dem då jag läst ut dem. Nu har det hänt igen, och boken heter På väg från Atocha, och är skriven av Ben Lerner, en amerikan i 40-årsåldern, poet och tänkare - och människokännare.

 

Boken handlar om en man, ett amerikanskt "jag" som vistas en tid i Spanien som stipendiat för att utveckla ett projekt. Det är ett poesiprojekt, förstår man så småningom. Han träffar sin spanska översättare, en kvinna, och några män och kvinnor därtill som rör sig i samma intellektuella kretsar. Handlingen är inte så viktig, desto viktigare är den inre monologen, jagets reflektioner om sin egen tankevärld och andras. Om förställningen, om intrycken, om de egna taktiska beräkningarna han gör för att i sällskapet framstå som "rätt" och kunnig och intelligent. Han bemödar sig om att le på rätt sätt i olika sammanhang för att ge rätt intryck, dvs så att man ska tro att han kan mer spanska än han kan i verkligheten och att han överhuvudtaget är en smart amerikan.De andras reaktioner tolkar han till synes lätt samtidigt som han bryr sig kolossalt om vad de egentligen tänker. Han gör bort sig, går bort sig och röker på. Saker går inte hans väg, men de går heller inte åt skogen. Han flyter genom vistelsen, möter kvinnor, undrar om framtiden, studerar medmänniskorna, blir svartsjuk på en man som är huvudt längre än han. Plötsligt hör han sig själv ljuga friskt, om sina närmaste, om liv och död, som av en slump, eller för att vinna sympati, och sen försöker han städa upp efter sina dumheter, utan nämnvärd framgång. Livet flyter framåt, utan att det egentligen händer något av större betydelse, undantaget då slutet, dvs själva utgivningen och presentationen av hans poesi som äntligen förefaller färdigskaldad, en kulturell begivenhet och en plågsam utmaning för hans självkritiska jag. Till sist räknar han minuterna till det ska vara slut. Poesin handlar inte om något, säger han, som ett genomtänkt försvar.

 

Självbespeglingar och "avslöjanden" på såna teman skulle kunna bli ett outhärdligt koketteri. Men det blir det inte i Lerners text. I stället är det en klarsynt samtidskommentar (även om det hela ska föreställa tiden efter Franco, i Spanien, alltså) med en konst- och kulturintresserad grupp (unga) människor i fokus. Den är storögd ibland, Lerners bok, men också varsam och klarsynt. Och naturligtvis rolig.

 

Annagreta