bookzoom

Moderna Museets utställning "Manipulera världen" fortsätter hylla Öivind Fahlström, dels genom att visa några av hans egna verk, dels genom att visa några kommenterande/vidarebyggande verk av en rad andra konstnärer. 

 

En provokatör blir ofta intressantast ett tag efteråt. Hens eventuella tankar syns bättre när det gått en tid, då en bakgrund hunnit sätta sig i det allmänna medvetandet. Fahlström såg och stördes av tecknen i efterkrigstidens febriga värld, och han hade ork nog att dra sitt belysande och reagerande strå till stacken. Jag ska inte tolka Fahlström, det gör andra. Men han verkar ha lekt medan han protesterade, och var revolutionär på sitt eget otåliga sätt. Han tydde sig till fågelkvitter, sällskapsspel och musikaliska upptåg, bllder och dramer. Upproret gällde också  formerna.

 

I nedre hallen visas en filmslinga av en gatuprocession. Den är typiskt nog osynkad. Ljudet från de enstaka intervjuer som visas hörs först när kameran hunnit en bit därifrån. Man ser några personer som tågar genom New York bärande på flera ohanterligt stora porträtt av Bob Hope plus ett porträtt av Mao. Det är halvbra fílmat, ryckigt och nonchalant. Kommentarerna är naturligtvis inte grejen, men mixen är absurd, tafatt. Ingenting är professionellt gjort, grejen verkar vara att här pågår en klantig och chanslös protest, mitt i den grå verkligheten - som filmen inte får något grepp om.

 

Utställningen på Moderna heter ju  "Manipulera Världen". Inledningen i den lilla utställningsboken frågar sig "Är världen en spelplan?" Om Fahlström såg det bisarra och teatraliska i världens gång på 60-talet, vad skulle han inte ha sett/gjort idag?

 

Annagreta