bookzoom

Åsa Beckman är tagen och tacksam. Hon känner igen sig i Mats Jonssons serieberättelse om Bollstabruk och Norrland. Hon vet att han har rätt när han beskriver vad som var, hur det var och hur det blivit. Hon har vuxit upp i samma trakt som han. Nu kommer hon ihåg var i Bollstabruk hon köpte den första silkespolon, och inser att den affären är borta nu, och hon minns att hon läste Historieboken på Bollstabruks bibbla som inte heller finns kvar idag. Miljöerna dyker upp i Mats Jonssons bok, och i minnet. Det är ingen sagobok, precis, utan en faktabok med känsla och allvar.

 

Mats Jonssons "Nya Norrland" kan inte få en mer inspirerande anmälan än den som Åsa Beckman ger idag i DN. Hon har samma bakgrundserfarenheter som Mats Jonsson. Hon är en engagerad norrlänning, hon känner glesbygden från då, och är nu omplanterad i huvudstaden sedan länge, som så många andra. Som barn var hon heller inte "litterärt övergödd" som "de som vuxit upp i Stockholm där minsta skitkvarter är besjunget av någon skald", skriver hon. Men som så många ärvde och delade hon upplevelserna av de stora sjöarna och de små samhällena och de djupa skogarna - som ett barn av ett förmodat tystlåtet folkslag som bara fortsatte leva där.

 

Hursomhelst är det berömvärt att Mats Jonsson tagti sig an att beskriva och diskutera villkoren i sin barndoms Bollstabruk och i sitt Norrland idag. Han kan kritisera och ironisera över de styrandes kraftlöshet, och det finns fog för det. Fast mössan i handen är ingen norrländsk attityd. Denna självständiga, tålmodiga grupp människor har länge tvingats se hur skolor och sjukhus och flygfält och mackar lagts ned - i brist på underlag, som det brukar heta. Nu bor Mats Jonsson långt från detta, närmare bestämt på Telefonplan i Stockholm, där skäggprydda hipsters försöker hinna med trenderna. Och där, på Telefonplan, känner Mats Jonsson att han svikit Norrland. Och hur detta kommer sig har han uppenbarligen satt bra ord på i sin nya bok.

 

Annagreta