bookzoom

En kulturell ko-operation

Forskarna är inte insnöade

 

Jag läser att Uppsalaforskarna haft författaren/journalisten Magnus Linton på besök ett halvår. Han skulle lära dem uttrycka sig begripligt och fascinerande. Han rekryterades av Idé- och lärdomshistorikerna - som redan kan skriva.

 

Bra initiativ. Men det var lite optimistiskt att tro att ett halvår skulle göra nån skillnad. Sker det ändå, så är det anmärkningsvärt. 

Nu har jag inte valt dagens bild för att antyda att forskarna är insnöade. För det är dom inte. (Det är jag som är insnöad, närmare bestämt i mitt ide här i Uppsalas södra stadsdelar.) 

 

Det där med att som forskare närma sig en annan kategori, tala en annan grupps språk, dela någon annans erfarenhet, det är dubbelriktat, och kräver lite ansatser från båda hållen. Men den grupp som har mer makt och mer fördelar måste börja. Att som forskare bjuda på sig är en sak, att kunna göra det är en annan. Att tillåtas göra det är en tredje (Det finns interna hierarkier). Men den absolut avgörande faktorn är som regel tiden.

 

Jag har ju jobbat länge med att försöka närma forskarna till allmänheten. Det var roligt och lärorikt. Många forskare tycker det är intressant att tala och skriva för andra än den egna gruppen, många är bra på det också. Publik saknas aldrig. Det är alltid "värt besväret", det är som regel roligare än man tänkt sig, och det ger många impulser, "den oväntade frågans stimulans", som idéhistorikern Gunnar Eriksson uttryckte det.

 

Men i dagens hårda klimat betyder tid mycket mer än nånsin. Varför ska jag göra en möjligen viktig populärvetenskaplig ansats, som tar allt från flera kvällar till ett par år att förbereda, då familjen behöver mig och jag ingenting får för det - absolut inga glada tillrop från kollegorna? Knappt nån credit alls när jag söker nästa jobb. På sin höjd lite ryggdunk när jag är klar, kanske en blomsterkvast?  Och vem tror att det är lätt gjort? Jag måste ju kunna stå för det, och då får man ge järnet. 

 

I mitt förra arbete i FRN hade vi tack vare en statlig budget möjlighet att betala vederbörande forskare för att skriva en aktuell debattartikel (inom en viss tid), eller för att skriva en populärvetenskaplig bok, eller för att resa till en skola och agera inför den publiken, fullfölja en skrift på en debattkväll etc. Vi betalade bra. Det blev saker gjorda; om kärnkraft, skogspolitik, osteoporos, partikelfysik, ungdomsvåld, datorisering, supraledning, opinionsundersökningar, östersjömiljön, genteknikerna, rymdforskning, hållfasthet, etc etc. FRN las ned då Vetenskapsrådet skapades. 

 

Om man nu tror att ersättning är hela grejen så är det fel. Men ersättning ÄR uppskattning. Att få hjälp med publicering och utförsel i olika former är också värt mycket. I dagens medialäge är det inte lätt att placera en artikel eller ge ut en bok om man inte har en agent eller är försedd med mentala broddar och/eller kontakter i den så kallade kulturvärlden.

 

OBS Jag skriver inte om mina gamla arbeten för att kaxa om det, utan för att dagens artikel var viktig och samtidigt avslöjande. Ett halvårs övertalning utan budget var säkert utomordentligt bra på alla sätt.'

Men det finns en övertro på vad en forskare kan göra utanför sitt brödjobb. Få är de som på eget bevåg orkar göra såna insatser. Och de är värda mycket beröm. De vore också värda mera omsorg och stimulans just i de ambitionerna, fram till dess att jobbet är färdigt. 

 

Annagreta

 

Absolut är det så, att forskaren måste ha mandat för att skriva populärvetenskapligt, det måste ingå i arbetsuppgifterna. Sedan är det nog positivt att få lite undervisning i hur man skriver, för i några anslag ingår en önskan (och därigenom ett mandat) för att beskriva forskningen och forskningsresultaten populärvetenskapligt. Men jag då, som menar att jag är både författare och forskare, jag borde ju leta upp de där möjligheterna, för om inte jag som tycker det är våldsamt kul att formulera mig i skrift gör det, vem ska då göra det? Ändå blir det ganska sällan...