bookzoom

Hallå. För 10 månader sedan slog jag vad om 100 spänn att Trump inte skulle sitta kvar på presidentposten ett år ens utan tvingas bort före 20 jan 2018. Det återstår nu knappa 14 dagar innan vi vet hur mitt vad slår ut. Han, högst densamme, har ju i dagarna bidragit med en självanalys som i all sin glans och tydlighet stärker min sak, så jag har gott hopp.

 

I min mellansvenska vänkrets (astronomisk term som enligt senaste mätningen täcker Bergsbrunna, Krisslinge, Vällingby och Luthagen) råder ett hyfsat lugn, förutom en störande krusning som nyss trafikerade ytorna i denna trakt. Vår kära Bernhard har ju, som det verkade, blivit annorlunda, vi känner om sanningen ska fram inte igen honom. Vi är inte synkade längre.

 

Av allt att döma hotar en ny tid då vi måste stå för det dystra själva. Vi befarar att hjälpen från Bernhard i det avseendet är utebbad. Det kan vara slut med det bortvända och frånvända han bidrog med, slut med klagolåten över gärdena och suckarna över bron. När vi behöver hans stöd att släppa fram det arga och bistra inom oss, då finns han inte där för oss. I stället fortsätter han stryka sina skjortor och gå sådär modernt kaxigt med axeln före på sina promenader på strögen och esplanaderna. Det enda som inger något hopp är - tack å lov - att han fortfarande bär den rosa baskern.

 

För att sköta om oss mentalt har vi därför inom vänkretsen ifråga startat en tantrörelse i baskerfrågan, i syfte att försöka anpassa oss, förnya oss och smälta in i det nya. Olika schatteringar av rosa har dryftats med hög intensitet, och till och med kepsar, modell gubbdito, har kommit på tal i vissa segment av kretsen. Somliga damer har till och med besökt en affär inne i Uppsala där baskrar i olika färger visas i skylten. En sådan följsamhet kan bara tanter åstadkomma. Inom januari månad kommer vi att samlas för att utveckla vår syn på läget i ett seminarium, ovisst hur långt. Agendan är fortfarande i stöpsleven.

 

Om då - vid tiden för vårt seminarium - Trump fortfarande sitter kvar, då lär det inte räcka med att jag får betala min hundring och surna till över det. Då kommer dessutom dystopiska strömningar av svartaste karaktär växa sig allt starkare, kort sagt överallt, och kanske kan då den goda Bernhard återvända till den sköna och fruktbara dysterkvistexistensen som blivit en sådan tillgång i våra olika verksamheter. Det är bara att hoppas. Frågan är bara på vad.

 

Annagreta.