Leon Lederman var en hyvens kille

Fysikern och Nobelpristagaren Leon Lederman har gått ur tiden. Han var en alldeles särskild människa, han hade humor, värme och djup. Jag intervjuade honom 1990 i Chicago. Klädd i löst sittande collegetröja, jeans och sneakers kom han emot mig halvspringande genom en trist korridor. Sorry att du fick vänta, log han, jag var tvungen att faxa en sak till Vita Huset. - Till presidentens vetenskapliga rådgivare Alan Bromley, alltså, förklarade han. Leende satte han sig och frågade om jag ville ha kaffe.
 
Hans arbetsrum var inte stajlat av någon inredare; persiennerna var trasiga, bordet skapligt vitt och smått belamrat med papper och böcker, och bokhyllan halvtom. Jag ville veta mer om hans omvittnat stora intresse för mötet mellan vetenskaperna och allmänheten. Han berättade mer än gärna och slog fast att han helt enkelt måste undervisa; - om han inte fick undervisa fick han abstinensbesvär - så han brukade plåga sina kollegor med allehanda förklaringar till allt tänkbart.
I Chicago, stan med många sociala klyftor och varierande ekonomiska möjligheter, arbetade nu denna karl vid sidan av sin forskargärning med vidareutbildning av lärare, och möten mellan forskare och skolbarn. Han hade startat specialskolor, sökt bidrag ("till och med från utbildningsdepartementet") och förverkligat en rad praktiska idéer för forskarmöten och socialt liv i olika blandning mellan undervisning och fritid.
 
Leon Lederman kunde skratta gott. Sådär avslappnade var/är inte alla vetenskapare, särskilt inte på den nivån. Nobelpriset hade han fått 1988 för lite fysiskt finlir, upptäckten av den s k Gudspartikeln. Han upptäckte så småningom också bottenkvarken. Kluriga diskussionsinlägg var hans kännetecken, bl a detta "Om Universum är svaret, vad är då frågan?"
 
Kunde inte avstå från att skriva några rader när jag såg att han gått ur tiden.
 
Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0