bookzoom

 Den tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld skriver ofta om Sveriges kulturella händelser. Han har lång erfarenhet som följare av internationellt kulturliv och kontinentala kulturvolter. Han brukar vara rakt på sak.

 

Nu har han skrivit en drapa i SvD som handlar om Svenska Akademiens uppdrag och inre liv. Han ser hur dess framtoning och agerande alltmer kommit att handla om ledamöterna och akademien själv i stället för om "uppdraget", dvs Nobelpriset i Litteratur. Steinfeld betonar att priset ska gå till en representant för det han kallar "världslitteratur", och ingenting annat.

 

Steinfeld är sur. Han retar sig på Horace Engdahls högfärdiga fnysningar år det svenska rätttsväsendet, för att inte tala om Engdahls nedsabling häromåret av USAs författare generellt. Steinfeld föraktar priserna till Dario Fo och Jelinek. Han fnyser åt Sara Danius skrift om Bob Dylan som han menar visar okunnighet om vad som är lyrik. Han tycker Frostenssons krav på livstidsersättning tyder på att hon tror att Akademien är som vilken arbetsgivare som helst ute i samhället, ett företag som hon haft anställning hos å nu får kräva skadestånd av om hon tvingas gå.  Han liknar också Akademien vid en korg med ruttna grönsaker som man utan vidare rensning fyller på med nyplockade gurkor och verkar tro att det då ska bli sunt alltigenom. Många salvor avlossas. 

 

Engagemanget är det inget fel på; Steinfeld är en Sverigevän. Men här är han arg och besviken. Hans skrivning är en enda anklagelse; skärp er, ta er samman, arbeta hårt och kolla noga ute i världen efter "världslitteraturen". "Ni ledamöter är inte intressanta".

 

Det låter lite gammaldags. Och uppgivet.

 

Men vad Steinfeld uttrycker är också vår egen trötta hållning till den uppburna akademien. Håller vi på att tappa tålamodet med de höga företrädarna? Har Akademien till och med blivit ointressant?

 

Annagreta