Håkan Hellström griper tag

Jag ser TVsändningen från Göteborg med Håkan Hellström. Publiken är enorm, fyller ut varje centimeter av TVn. Längst fram står alla tonårstjejerna. De viftar och hoppar och hänger på staketet, sjungande, tårfyllda.
 
Jag lyssnar, alla i publiken sjunger med, Håkan Hellström hoppar runt och tar på sig en stor svart hatt - den passar honom - och sveper omkring med en grön sjal av stora mått. Han är en figur med insidan utanpå just nu, helt uppslukad av sitt musikaliska ärende. Musiken upptar hela verkligheten. Rätt vad det är kommer Thomas von Brömsen in och sjunger med. Vem stänger av när den karln visar sig? Inte jag. Det blir en Göteborgsk mix av gott humör, vardagsliv och ordmagi - allt detta gör att jag fortsätter titta, jag blir tagen av alla musikaliska utspel, allt trots och allt kärleksfullt tilltal.
 
Håkan Hellström tillhör Göteborg. Och nog hör vi den göteborgska humorn i Hellströms texter och musik. Fraserna som inte rimmar får låta bli, de vokaler som han låter hänga kvar får långt uppehållstillstånd. Tyngst väger värmen i texterna, ostörd av tillåtet koketteri. Snart skuttar karln med de smala svartklädda benen vidare över scenen, nedför trapporna, mitt framför ögonen på dem som fäller tårar: Det är intensivt, det är galet och uppslukande - och sorgligt att det tar slut.
 
Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0