bookzoom

 

 

Det blev plötsligt lugnt, och solen sken på de dyvåta växterna. Regnet, det envisa regnet hade gett med sig. Jag gick ut.

 

Cembratallens långa barr hade samlat på sig av vätan. Stora droppar hängde längst ut på barrspetsarna. Men så skulle det inte förbli. Mitt i lugnet och solskenet började den jättehöga tallen egensinnigt - och utan  hjälp av vindarna - röra på grenspetsarna, som ville den frigöra sig från vätan, och dropparna började falla, och de föll allt snabbare, medan tallen agerade lite mer. Jag stod mitt under det tjocka grenverket och hann inte undan utan fick en kaskad av vatten över mig. Kvar av det vackra vattenskimret över tallen var bara den bild jag hann ta innan allt förändrades.

 

Annagreta