bookzoom

 

Ni kanske inte har tänkt på det, men Bernhard måste ju ha nånstans att sova. Häromdagen, då han konsultat på livsmedelsverket hela dagen och bedömt söthetsgrader och surhetsdito utan paus och var totalt slut, då la han ett bud på gamsoffan, dvs han ville hyra den på ett par månader, sa han och viftade med några anonyma sedlar, som verkade ha vistats på penningmarknaden en aning för länge.

 

Jag skulle inte bli rik på kuppen, tänkte jag, jag hade ju dessutom ingen koll på de ursprungliga kostnaderna för soffan, en kostnad som om sanningen ska fram betalades för ungefär 95 år sedan av en förfader med cash och ett trängande behov av en soffa. Jag råkar veta att den då skulle placeras i ett kontor där den kom att täcka ena väggen intill ett kassaskåp från anno dazumal. Ovanför denna möbel hängde så småningom en uppstoppad fågel, en tjäderhöna, som de minnesgoda läsarna av dessa rader kanske minns att jag hyllade för ett tag sedan. Den är nu min. Den fågeln vill jag ha ensamrätt till. Bara så ni vet. Det finns gränser för vilka transaktioner man ger sig in på på ålderns höst. Särskilt om de innebär en hantering som - sen jag sett Bernhards sedlar - skulle kallas penningtvätt och föra både mig och Bernhard till karga ställen på kraftig distans till både soffa och fågel.

 

Så vi gjorde en deal. Jag drog nog längsta strået, för Bernhards tid på Livsmedelsverket hade renderat honom en gammal hackmaskin som de inte använde längre beroende på dess hackande läte och bedrövliga resultat. Med den maskinen hackar nu  Bernhard morötter till salladen då han är här och äter morotssallad - han gör det, säger han, som en tribut till Livsmedelsverket som han lämnade utan större saknad men som ändå av nån outgrundlig anledning verkat ha lagt sig lite som bomull runt hans karga hjärta. Kanske får jag förklaringen till detta nån gång i framtiden. 

 

För tillfället måste jag granska sedlarna lite noga; Bernhard var ju i sin ungdom medlem - råkar jag veta - i ett sydtyrolskt gäng av tvivelaktigt rykte som sysslade med "contrabando" bland folket bland dolomiterna. Detta gäng smugglade antagligen både det ena och det andra; även om jag bara hört Bernhard antyda en enda historia. Den rörde sig om en sorts otymplig kärna, dvs en sån där vevdragen volym, en rund sak som man förväntas veva runt tills det blir smör inuti åbäket, dvs om man är tillräckligt uthållig och har stora starka biceps. Han brukade dra den historien på puben i Salzburg som en rutin för att befästa sitt rykte som knäppgök. Ingen förstod vidden av det hela.

 

Mot denna skumma bakgrund är Bernhard för alltid aningen suspekt i mina grumliga ögon, trots hans bibragta hackmaskin och hans oväntat generösa syn på värdet av gamsoffan.

 

Annagreta