Bara så ni vet. Det är såhär vi ser ut efter halloween. Då har det nygamla denimmodet tagit oss dit vi hela tiden ville. Det ska ju fladdra, det ska hänga och smita åt - på rätta ställena. Håret får vara rött eller blått, där är det lite marginaler för den valsugna. Hatt eller basker, jag får alltså behålla min gamla basker förútsatt att den hänger på trekvart bakom luggen.
Halsband i strypläge rekommenderas varmt, står det. Jag har aldrig saknat nåt som för blickarna till min halsgrop. Så det blir en utmaning.
Bernhard tycker inte om det nya dammodet. Han vill på sin höjd se en och annan Dirndelkleid vimla förbi på hans promenad genom parken. Det får räcka, säger han, som kvinnlig manifestation. Jag gillar inte blåblus på die Damen, försäkrar han. De ska förbli vid sina lästar. Säger en som vet vad han vill.
På sista tiden har Bernhard följt Handkedebatten med ena ögat. Han är redan trött på den. Virriga skitstövlar har det alltid funnits, muttrar han, och de har skrivit och diktat och fått medaljer och priser i alla tider. Han tycker inte att Handke tillfört nåt nytt i den genren. Den där Handke hade kunnat bli politiker, där finns det inga hämningar; man kan bli president i stora länder och samtidigt vara galen. Men nu är det ju litteratur, en lite känsligare materia.
Jag håller på att spana in min nya outfit. Det blir en snygg sak med fladdrande ärmar och påsar runt höften - lite egen still, alltså. Var och en sin egen galenskap.
Annagreta
Baskern kommer att sitta bra så där lite på sniskan, även på dig.
Jag har både jeans och jeansjacka- kanske dags att färga håret blått nu.
Herr Bernhard är äntligen här igen, men lite kortfattad och butter. Är det vintertiden som irriterar honom?
