bookzoom

Hur skulle det vara med en liten fasförskjutning? Kanske en topologisk?

 

Jag har på känn att det skulle vara lätt att ordna, särskilt nu, i december, då halkan ligger förankrad och orörlig, då skulle en hel del i min kropp kunna förskjutas ur läge, då skulle hela min personliga topologi kunna förändras på ett kick.

 

Så ner i källarn gick jag, med beslutsamma steg; hade jag inte en stor påse med vägsalt där nånstans mellan sommardäcken och den gamla soffan från farfars kontor? Joodå. Där var den. Halvfull (jag är kanske optimist ändå) och helöppen. Hugaligen så bra. Jag drog med mig den uppför källartrappen och konstaterade att den var "lagom tung", ett begrepp som jag aldrig brukar använda (antingen är saker å ting lätta eller så är de för tunga). Men nu förser man sig ju med friskt mod och satsar järnet. Det som gäller idag är en postsanning i morgon, gott folk.

 

Så nu så. Nu är jag laddad, det kan bara bli bättre. Här ska inte fasförskjutas, inte. Topologin hör utanför behöver jag inte klaga på heller. Jag är ju ingen fysiker. Fast det som karakteriserar en fysiker, brukade min kära man säga, är att hen använder tejp.

 

Så kom å hälsa på, det kommer att vara saltat i morn.

 

Annagreta

 

Där satt den!

Horace Engdahl får en guldstjärna för sin presentaton av Bob Dylan på Nobeldagen. Står att läsa idag i DN.

 

Annagreta

 

Matteo Renzi fick inte den italienska allmänheten med sig i folkomröstningen. 

 

Renzi var ivrig. Han myntade genast begreppet "rottamazione"( ung. återvinning, ut med det gamla in med det nya) som ledord för hans nya politik. Han ville rensa bort onödigt kostsamma vanor i de högre poltiska luftlagren, t ex bilar, höga löner, livslånga mandat, privilegier av olika slag. En av idéerna var att skala ner senaten till en tredjedel (till 100 pers) och låta den bestå av borgmästare m fl från regionerna som skulle sitta på avgränsade mandat - och utan extra lön. All lagstiftande makt skulle ligga i representanthuset. Alltså skulle senatorerna bli relativt maktlösa i de stora sammanhangen. I stället skulle de få koncentrera sig på regionala frågor.

 

Detta var centralpunkten i den konstitutionsändring som i söndags var föremål för folkomröstning. Efter att Italien i 70 års tid haft ständiga regeringsbyten och ett evigt kattrakande i parlamentet om reformer och bakslag ansåg Matteo Renzi att tiden var kommen att stabilisera den parlamentariska ordningen. Under sina två år som premiärminister har han manövrerat igenom sin idé och nådde i söndags till sanningens ögonblick. Det blev alltså  nej. Allmänt missnöje över etablissemanget - känns det igen? Några nejsägare  har tyckt att förslaget bäddade för parlamentarisk maktkoncentration och gav plats åt despoter som Mussolini igen. Andra har helt enkelt velat ge Renzi en smocka. Ung och grön, omgiven av lika många kvinnor som män i regeringen. Nädå.

 

Nu har Italiens president bett Renzi stanna kvar ett par dagar så att ett par färdigförhandlade (?) propositioner om ekonomiska reformer mm ska kunna ros iland innan det stora tumultet bryter ut.

 

Kanske var Matteo Renzi för ung för sitt uppdrag. Kanske var han för ivrig, för snabb och för brutal mot priviligierade politiker som aldrig trott att de skulle ifrågasättas - än mindre avsättas. Han välkomnades i EU, men fick ingen nämnvärd förståelse för sin ekonomiska tvångströja där. Han har haft ett svårstyrt pastorat med  flyktingströmmar och jordbävningar; dessutom arbetslöshet, brain drain och korruption, särskilt drabbande i de södra provinserna. Nu väntar enorma diskussioner om makten och härligheten. Det parti som samlar det urbana missnöjet, 5stjärnerörelsen, har inga idéer om vad de vill göra om de kommer till makten. I vassen lurar Lega Nord med en främlingsfientlig och suddig agenda. På Sardinien och Sicilien lever man "i periferin", utan nämnvärt stöd från politikerna. Det var också framför allt där man röstade mot "de etablerade" i söndags. Vem orkar intressera sig för konstitutionella reformer när vardagsbehoven tar all kraft i anspråk? 

 

Annagreta

 

 

 

Det blir värre än att tvingas lyssna på säckpipa. Så uttrycker sig Thomas Bernhard då det blir tal om Donald Trumps upphöjelse till president i USA. Ingen kommer att stå ut, spår han.

 

Bernhard brukar faktiskt vara en rätt säker profet. Han anlitas också som sådan, bl a av den nytillsatta parlamentariska framtidsgruppen Future Elements of Crucial Importance, FECI, i EU, fast det är ingenting han skryter med. "Det är en sak mellan mig och EU", säger han högfärdigt och vänder andra kinden till. "Min specialitet är ju, gunås, dystra analyser, det är därför jag nu anlitas så mycket. Jag hinner inte med alla beställningar. Sedan länge vistas jag på min mammas glåmiga gata, där gatubelysningen är grå, vinden vresig och ölet ljummet". En fena på svartsynta spaningar, det är vad jag är, säger Bernhard i sina mera upprymda ögonblick, dvs vid de sällsynta tillfällen då han släpper till och blir en av oss.

 

I den nya orakelrollen har jag låtit mig administreras, vilket varit en uttorkande erfarenhet, fortsätter han. Jag har också ett par gånger tvingats bära svart kostym utan hängslen, "för att smälta in". Jag var nära att smälla av sist det hände. Nästa gång jag ska dit har jag med en prognos som är dystrare än tidigare leveranser. Det värsta är att den kommer att hålla. Mina onda aningar brukar slå in, avrundar Bernhard torrt. Den här gången tror jag inte jag är alldeles ensam om den heller, lägger han till. Sen tar han på sig sin fjäderprydda hatt, trycker ned den över sitt allt högre hårfäste och kränger sin gängliga kroppshydda ut genom svängdörren, ut i kallblåsten.

 

Annagreta

I dagens DN skriver Mikael Holmqvist att det är för få samhällsvetare som uppmärksammas i offentligheten. De skriver inte böcker, och när de äntligen gör det blir de inte uppmärksammade. Till exempel i Augustprissammanhang. I stället är det journalister som gör det och som uppmärksammas därefter. Men de är inte forskare, utropar Holmqvist. "De saknar den nyanserade vokabulär som en solid teoretisk analys av empiriska observationer möjliggör". 

 

Så nu måste, menar MH, förlagen inse att det finns en marknad för den "kunskapsmättade" samhällsvetenskapliga litteraturen. Och "kritikerna måste uppmärksamma samhällsvetarna och hålla sig ajour med vad som händer i forskarvärlden". Kanske, menar MH, måste det finnas fler samhällsvetare bland förläggarna och journalisterna.

 

Holmqvist drar slutsatsen att språk och stil värderas mer än kunskapsinnehållet i böckerna, - liksom i världen i övrigt, tillägger han. (Han skrev tidigare en bok om det väruppfostrade Djursholm och hur vi uppvärderar framtoning mm när vi utser ledare). Det stämmer säkert då och då, oavsett sammanhang och kulturer. Men i böckernas värld finns det fler faktorer arr bry sig om. På samma sätt som språket kan öppna ett intresse för vad som står att läsa kan det också avtända vilken hungrig faktaboksläsare som helst. Ett onödigt fackspråk - eller en dålig språkbehandling - har bevisligen hindrat åtskilliga kunskapsmättade böcker från att bli lästa. Det är synd att  man ska behöva se ett exempel på detta redan i Mikael Holmqvists egen artikel där han avslutningsvis beklagar "dekonsekreringen" av samhällsvetarna som "public intellectuals". De är detroniserade - i min översättning av ordet. Känns inte som ett bra utgångspunkt om man vill nå massorna.

*(konsekrerad = upphöjd, förheligad, erkänd)

 

Annagreta

PO Tidholm sätter fingret på landsbygdens villkor i dagens DN. Det är villkor som styr tänket. Både där och hos politikerna. Han ser och beskriver bakgrunderna till de politiska missnöjesyttringarna i ett landsbygdsperspektiv.

 

Det har visat sig att misstron mot de styrande och därmed mot vad vi kallar "demokratin" är jämförelsevis stor på landet. Så är det i USA och så är det i Europa, inklusive Sverige. Är det så konstigt? Om man bortser från landsbygdsbornas kvarvarande stolthet över de fria vidderna, skogens rikedomar, jakten och den rena luften finns det annat som drar ned känslan av optimism och glädje. Man saknar de kollektiva framsteg som görs i urbana miljöer. I stället sörjer man det som försvinner, dvs nära grannar, unga framtidssökande människor, kvinnor som vill utbilda sig. Man sörjer de nedlagda skolorna, järnvägsförbindelserna, matbutikerna och småaffärerna som sålde skor, tyger, bröd, och tidningar mm, för att inte tala om den sjukvård man behöver ha inom  räckhåll.

 

De som finns kvar har det rätt bra ekonomiskt, det är därför de är kvar. 

 

Man är inte fin i kanten på landsbygden. Få landsbygdsmänniskor bugar för auktoriteterna. Men det allra mest störande är att de är jämförelsevis få till antalet. En mager valmanskår med problem som det kostar pengar att åtgärda väcker inget politiskt intresse från den politiska traditionens representanter. Det tillkommer då andra dunkla strömningar att upplåta politiskt utrymme åt dem som upplever sig nonchalerade i välfärdssamhället. 

 

Annagreta

Efter Brexit och nu efter Trumpvalet har vi hamnat i ett samfällt desorienterat tanketillstånd. Det har fått namnet "Post-truth" och har nu i dagarna införts i the Oxfords Dictionaries. (det kan användas både som adjektiv och substantiv)

 

Jag gillar den tyska förklaringen av den tyska varianten "Postfaktisch": "Umständen, in denen objektive Fakten weniger Einfluss auf die Bildung der öffentlichen Meinung haben als Bezüge zu Gefühlen und persönlichem Glauben". dvs "Situation då objektiva fakta har mindre betydelse för våra offentliga åsikter än känslor och personliga övertygelser".

 

Ett nytt begrepp som man klistrar in i sin tankemodul, motvilligt men samtidigt förnöjt. Det verkar allomfattande, tänker man, alla jag känner känner likadant. Eller också som en undanflykt; det är ett kollektivt fel i våra hjärnor, vi är inte kapabla att begripa såna otänkbara saker som nu hänt, man är väl inte synsk!

 

Sen har ju Bob Dylan sagt att han inte kan komma. Det är också lite post-truth, på nåt vis. Vi hade hoppats nåt annat. Velat se och höra honom i talarstolen på festen, vi satsade våra känslor på det.

 

Men vad säger språkmotsvarigheterna till Magdalena Ribbing här i Sverige? Får vi säga post-truth eller ska vi säga post-sant? Postfaktiskt låter som en en norsk variant. "Postumt" har vi ju redan, men det är väl ändå att gå för långt i händelseförloppet, oavsett vad man pratar om.

 

Hur kan det komma att låta till vardags - alla såna här nya termer blir väl snart vardagliga? Blir det "Hans sångröst/etsningar/ekonomi (välj det som passar) är inte så bra alls som jag trodde. Jag lider av en kraftig post-truth". Eller "Akta dig, situationen hotar att bli postfaktisk". Jaja. Allt är inte storpolitik, men när det är det, då gäller det att beskriva "Die Umständen".

 

Annagreta

Nu är det självrannsakningens tid. "Hur kunde det hända?" "Vi bär nog alla skulden". "Vi var naiva, inskränkta, kollade i mobilen, läste romaner, drack pilsner, såg på naveln, hoppade hage och märkte inte vad som höll på att hända".

 

Eftertankens kranka blekhet breder ut sig. Först förstod man inte Brexit, sen kom USAs president elect. De "okända" väljarna hade satsat hårdast.

 

Men säger man "bära eller brista", kan det också gälla andra politiska sammanhang. Den obstinata tesen drivs nu av Italiens premiärminister Matteo Renzi. Sedan 2 år (sedan han tillträdde 2014) har han planerat för ett gigantiskt förnyelseprojekt i form av en ny konstitutionell ordning. Det är inte småsaker, precis, som ska ändras. Hela Senaten krymps från ca 400 pers till en liten klubb som bara får rådgivande funktion och som består av ett antal borgmästare utifrån landet på begränsade tidspass. De får i princip ingen ersättning (idag handlar ersättningarna om astronomiska belopp och en plats till döddagar). Detta får stor betydelse främst eftersom senaten nu inte skulle få någonting att säga till om i lagstiftningssammanhang. Andra förändringar gäller styrning, ekonomi och förvaltning. Motståndarna talar - rätt eller fel - om maktförskjutning till premiärministern. 

 

Idag är hela Italien i knipa med en pågående bankkris, och har dessutom en kraftigt ansträngande flyktingkris och upprepade jordbävningar. Ingen drömsituation för en otålig och ambitiös premiärminister.

 

Den 4 december går italienarna till folkomröstning om den nya konstitutionen. Diskussionerna är inte lågmälda, precis. Matteo Renzi  har sagt att han avgår om det blir nej. Nu spekuleras det vilt vad som ska kunna hända. Inom Renzis parti, Partito Democratico, finns en utbrytarfalang som fått vind i seglen. Den elokvente Renzi, med sin politiska iver, har haft viss framgång internationellt som den begåvade italienska kreatören. Men reellt stöd från EU i den allt tyngre flyktingsituationen eller i bankkrisen, har han inte fått i nuläget. 

 

Nu satsar alltså Matteo Renzi sin politiska karriär på sin konstitutionella reform. Det blir intressant att se hur det går, om han verkligen kommer att stå inför valet "stanna eller avgå." Bära eller brista, har hittills varit hans linje. Man drar sig till minnes att när han tillträdde var hans motto "Adesso", dvs "Nu". 

 

Annagreta

 

Nu gäller det att hitta något att skylla på. Nu, då Trump faktiskt blev president elect. trots att vi inte trodde på den utgången.

 

Put the blame on me, boys, sjöng Marylin Monroe. Hon var helt enkelt för attraktiv. Ingen kunde motstå henne.

 

Men var Donald Trump så attraktiv, att han måste segra? Nä. Det var något annat, som drog. Hans överdrivna folklighet, kanske. Hans halvkomiska "vardagliga" språkbruk och hans grova och motbjudande uttalanden, som stod han bland grabbarna med en öl efter jobbet och pratade skit om allt och alla, inklusive kvinnor och svarta och invandrare och muslimer. Och homosexuella. Om dem som var olika, "de andra som inte hör hemma där". De borde inte få vara i landet, nä, "det ska jag ordna!" Vänta bara, rösta på mej så ska det bli ordning på torget. Jag förstår ert missnöje! Ni har rätt att ha det mycket bättre. Etablissemanget har inte brytt sig om er. De har bara berikat sig och svamlat. Jag ska rensa upp i moraset!

 

Det kusliga är att hela den svadan finns här och i hela Europa, i olika schatteringar, men inte utan makt.

 

Annagreta

 

Idag väljer USA sin nästa president. Hillary Clinton utmanar hela världens kvinnosyn, hon trotsar de ingrodda fördomarna som säger att kvinnan ska stå tillbaka för männen. Att männen är överlägsna, framför allt intellektuellt.

 

Sluggern Trump står mot kvinnan Hillary. Han är spotsk, nedlåtande, sexistisk, anklagande och ful i truten. Han beter sig som en tonåring med hormonproblem som vill ha sin vilja igenom. Till varje pris.

 

Hade det sett annorlunda ut med en man i den demokratiska fållan? Ja, helt säkert, vill jag påstå. Trumps sexism hade fallit platt till marken. Hans anklagelser hade inte varit så svavelosande, hans skämt inte så nedlåtande. 

 

Men nu är det i stället en kvinna som står där framför republikanen. Hon har mage att utmana. Och kvinnan som kaxar sig är lovligt byte; hon ska negligeras, grabbar, hon är ingenting att bry sig om, hon tillhör ju etablissemanget, förstår ni, hon är en del av det onödiga som jag ska röja bort. Hon är helt enkelt kvinna, bara en sån sak!

 

Annagreta

 

Min bok (se bilden) avslöjar i dagarna att den gillar lite vintervila. Den ser ut att vara beredd på att kasta löven på ett tag.  Detta stämmer i så fall med både dess arv och dess miljö. Den beter sig som sig bör, kort sagt. Vilken duktig  bok! Men nu är det så att boken också, som ett alternativ, kan protestera och strunta i att fälla sina löv; den kan krampaktigt hålla kvar dem, rufsigt och envist, hela vintern, för att precis då termometern börjar närma sig 12 grader, säg i april, kasta dem och invänta förnyelsen. Såpass! En individualist!

 

Språkliga individualister har det inte lika lätt idag. Man ska veta om man ska säga/skriva "de", "dem" eller "dom".  Olle Josephson skriver i SvD idag att dessa pronomen kan avslöja oss; vår härkomst, vår bildningsnivå, vår grupptillhörighet mm. Så om vi inte vill bli avslöjade gäller det att hejda sig innan det är för sent.

 

Fast normerna är ännu inte proklamerade. Så, gott folk, prata på som om ingenting hänt! Försmäkta inte på denna öde ö!

 

Individualisten Bob Dylan har ju dessutom svarat! Ordningen är återställd i Akademien! Ordets kontrollanter kan lugnt fortsätta att erövra vår språkliga framtid, åtminstone till mitten av december. Sen vet man aldrig vad som kan hända med våra pronomen och vår klasstillhörighet.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är klart att grabben ska få va ifred, säger Bernhard. "Vi är många som tycker det är jobbigt med priser. Själv fick jag, säger Bernhard, några som plågade mig oerhört och gjorde mig till en utmattad marionett. Till en början vände jag ut och in på mig själv. Jag tog på mig stärkkrage. Detta gjorde att jag svettades ihjäl medan höga vederbörande hyllade mig. Jag närapå dog." - En madame i min närhet lånade mig sin näsduk så jag kunde torka mig där det rann svett. Alla glodde. Jag kunde inte le. Mina gamla svarta finskor klämde alldeles förfärligt och jag kunde inte svälja.

 

Min Lebensmensch som är en kvinna av värld, Tilda heter hon egentligen, tyckte att jag var barnslig som inte förstod vilken ära som vederfarits mig, berättar Bernhard i ett ögonblick av förtrolighet. - Själv var hon med på den första festen, säger han, och hon hamnade där i samspråk med en lång vithårig gentleman vars ymniga skägg låg som en sky över hans bröst. Jag såg hur hon försiktigt förde undan skägget när det kom farligt nära hennes drink, fortsätter Bernhard sin berättelse. - Jag såg också hur hon kråmade sig inför den skäggiges dam, en utstuderat högfärdig skata med alldeles för höga klackar för sitt eget bästa. Tilda hade knappt börjat krusa inför denna dam och berömt henne för  hennes frisyr förrän Bernhard kom linkande, bärandes på en plågad snitt med lax och syrad gegga som han klämt sönder mellan höger tumme och pekfinger för länge sedan. Priset, en buckla av okänt ursprung,  hade han stoppat i sin bröstficka, vilken kom att puta som dolde den ett rundsmitt sprängvapen. Hemfärden skedde i en taxi som betalades av prisgivarna. Det runda priset har Bernhard numera i en byrålåda där han också förvarar sin stärkkrage och ett par hängslen. 

 

 

 

Annagreta

 

Nog känns det som om kulturmannen närapå blivit färdigbehandlad i spalterna, åtminstone på kort sikt. Kanske är vi skapligt färdiga med denna överlägsna och till vår förargelse hyllade typ, som länge stört vårt rättvisetänk. Har vi kanske fått nog av den självsäkra karln? Han som kan dra en sonett av vilken gammal grek som helst och få vilket party som helst att stanna i hänförelse? Han som är akademiskt skolad ända in i märgen? Som svarar elegant på kritikernas smickrande frågor och solar sig i mediaglansen? Är kulturmannen akterseglad?

 

Ja, det finns konkurrens. Den är inte alldeles oväntad. Woody Allen dyker nämligen upp i dagens DN. Det skrivs engagerat om huvudrollsinnehavaren i hans nya film Café Society. Nu fokuserar vi konstnärsgestalten, mannen som är oberäknelig och fri. I en hyllningsartikel får man klart för sig vad som karakteriserar detta mansideal, dvs vad som gör honom oemotståndlig, charmig och karismatisk ---- trots att hans utseende inte är något att yvas över. Hans look ligger - om sanningen ska fram - långt utanför den gängse normen. Han är en utmaning för estetikerna.

 

Den karl vi nu beundrar har en rörig bakgrund; han kommer ur en bångstyrig familj, har en syster som är intellektuell marxist plus åtminstonre en bror som är maffiaboss. Föräldrarna har fört en flackande tillvaro. Han har varit blyg som barn, varit tyst och deprimerad  och suttit och läst i timmar ensam på sitt rum. Han har inte blivit framgångsrik i affärer, men han vill hela tiden ta revansch. Han har blivit en nervös, halvvilsen romantiker som driver omkring mellan metropolerna och jagar bekräftelse. Men han har humor, vilket successivt har bidragit till att läka hans tilltufsade själ och hans sargade självförtroende.

 

Så fram med moderskänslorna. Nu är det Woodymännens tur. Ta hand om dem, sitt och prata med dem i soffan - och ha lite roligt under tiden. 

 

 

 

Annagreta

Hallå. Blott Sverige svenska knäleder har. Kom å kolla. Svenska knäleder är både bäst och vackrast. De gör gången elastisk, smygande, gränsöverskridande när det behövs. Den avslöjar vår identitet. Men det är "more to it". I själva verket är den svenska knäleden (detta är en nyhet) starkt förknippad med svenska värderingar.

 

Jag har en knäled av stål. Inopererad av en grek i Enköping. Han kunde inte tala svenska så bra. Han var invandrad hit med alla leder guskelov godkända, och efter vad jag kunde se fullt fungerande enligt ritningen. Och han kunde värdera mitt knä, och han är själv fortfarande högt uppskattad i Enköping.

 

Den andra knäleden min är etniskt svensk (fortfarande). Men denna obalans i mitt inre kan vara ödesdiger. Som tur är har jag svenskt medborgarskap vilket jag kan bevisa med ett pass (som dessvärre går ut snart). Fast mina värderingar har inte satts på prov av myndigheterna på sista tiden, men det kan komma att ske rätt snart, dvs när de får veta hur jag ser ut inuti. Det kan bli en tenta, en värderingstenta om vi inte aktar oss. Tänka fritt är bra, men "tänka rätt" kan fortfarande anses vara större.

 

Jag har inga krusbär. I stället har jag svarta vinbär och frågan är om inte den bärfärgen är olämplig nu då den stora skärskådningen närmar sig.

 

Annagreta

Landsbygdsmiljöerna i Italien är både nutida och urtida. I nuet finns arbetslösheten, avfolkningen likaså. Turismen behövs, och den sipprar in i de makalösa små städerna uppe på kullarna.

 

Ständigt aktuell och påtaglig i de här trakterna är närheten mellan människorna. Här är värmen inte enbart meteorologisk, den är också ett humankapital. En avspändhet och en kruslöshet som vi skulle behöva ha mycket mer av här hemma. Den sätter sig i själen, nämligen.

 

De urtida lockelserna för oss besökare i dessa trakter (norr om Rom, vid via Aurelia och inåt runt Lago di Bolsena) är hur många som helst. Arkitektur från etruskisk, romersk och successivt allt modernare tid är ju upplevelser som tar andan ur en vanlig människa; inte enbart för de visuella "chockerna" och estetiska upplevelserna utan också för de historiska dramer de representerar.

 

Åsnan, den nödvändiga transportören genom tiderna, har sin staty mitt på torget. Det var då det. Vilken kärlek och ödmjukhet det finns bakom den tanken. Så ser man de tre Kpist-försedda vakterna utanför synagogan i Pitigliano. Visst, de behövs. Säkerhetsnivån har höjts i Italien. Den unga vaktens blick är varm och lite förlägen. Beordrad står han där, lite tafatt, medan vi cirklar runt omkring som kom vi från en annan värld.

 

Sen möter vi den varma källan. Det är en stor fors och två vattenfall med det svaveldoftande vattnet där folk frenetiskt kravlar omkring bland de vulkaniska stenarna. Det är som en scen från Dantes Purgatorio påpekar någon. De som badar sätter sitt hopp till de välgörande substanser som vattnet sägs innehålla; för en bättre hälsa, för en starkare själ, för jagets välmående. Alla vill ju påverka sin verklighet.

 

Vi tar sats; in i grottan, kolla utsikten, beställ nu maten snabbt, vi ska vidare. En aperitivo, senza ghiaccio, en gelato, en vacker katt, en solnedgång som går snabbare än hemma. Klippan är gropig.  Gå sakta.

 

Annagreta

Efter Paolo Macchiarinis första operation med luftstrupe i plast - Barcelona 2008 - blev han berömd. Han hade gjort nåt märkvärdigt, nåt dittills omöjligt. Han stack snart till Florens för att fixa jobb där. Där klagade han över att han "varit tvungen att lämna landet tidigare". (Han är från Viareggio och utbildad i Pisa.) Orsaken var Italiens oförstående kirurgexperter, meddelade han. Själv var han alltså "en av många i Italiens brain drain". Han skröt samtidigt över sina fina positioner han haft i Hannover, Paris och USA etc.

 

Så Macchiarini fick operera i Florens´ universitetssjukhus Careggi. Men han fick inte en professur, främst beroende på de ständigt ändrade och allt mer suspekta meritförteckningar han lämnade in. I själva verket var de i det stora hela påhittade. Italiens universitetsstadgar tillåter inte att man utan utlysning, alltså utom tävlan tillsätter en professur om den det gäller inte har haft en professur nån annanstans innan dess. Men operera det kunde han göra utan att vara professor.

 

Hursomhelst var hans metod fortfarande i ropet. 2009 bytte han i Florens en patients luftstrupe och dagen därpå visade han upp patienten på podiet under en presskonferens. Kollegerna häpnade över detta tilltag.Han var också svår att hålla koll på. Han kunde lämna sjukhuset Careggi och inte visa sig på långa tag. Denna vana irriterade ledningen. Ett antal liknande operationer gjordes i alla fall. Jag tror att alla dog utom en som har svåra men, men har inte kunnat hitta faktauppgifterna.

 

I juli 2010 meddelade Macchiarini att han skulle dra till Karolinska Institutet för han var trött på den florentinska mentaliteten vid tjänstetillsättningar som han kallade partidikterad i stället för meritstyrd. Samtidigt meddelade han att han skulle fortsätta att operera i Careggi. Den 6 maj 2011 höll M ett anförande i Florens om sin verksamhet och kastade då ut en journalist ur lokalen. Hans gloria började hamna på sned. I november samma år hade Careggis ledning tröttnat och avslutade sitt sjukhusavtal med Macchiarini. Man avslöjade och förbjöd hans lukrativa försäljningsverksamhet som gått ut på att erbjuda  (olika svårt)  sjuka patienter att mot ekonomisk ersättning få förtur i operationskön. I september samma år arresterades Macchiarini av den italienska finanspolisen för dessa ekomanövrar, som han tjänat enorma pengar på.

 

Ja, så rullade det vidare... Men om KI och KS hört med kollegerna i söder och läst tidningarna i Italien som tappert redovisade alla turer hade det kanske blivit räfst och rättarting lite tidigare i Stockholm.

 

Annagreta

 

 

 

Det är uppfriskande när populärvetenskap rör om i grytan. TVprogrammet Fråga Lund har onekligen rört om. Vetenskapssamhället verkar samla sig på enad front, konstigt nog, får jag tycka. Jag levde i den tron att man slappnat av lite i akademin, och att man tålde lite skämt och inte tog sig själv på ett sånt enormt allvar. Men nu verkar det ha blivit nåt slags backlash. Man gömmer sitt ansikte i kudden (Heberlein) och man skäms på olika sätt, det ena mer högfärdigt än det andra. Man "lider med de inkallade stjärnorna". Den strama självbilden verkar inte tåla lite hejåhå med Christian Luuk.

 

Ja, det låter ju tråkigt alltihopa. Men vad ligger bakom denna upprördhet och detta lidande? Forskningen har ju en enorm pondus och  åtnjuter  mycket stor respekt. Kan det vara så att denna stärkande självbild på sina håll blivit alltför bekväm och tilltalande internt för att tåla lite hejåhååhejåhå med Christian Luuk? Men så illa kan det väl åndå inte vara?

 

Annagreta

"Provocerande, självupptagen, hatisk och maniskt rabblande". Eller: "En glasklar prosa som sedan ett tag saknar motstycke i Sverige". Idag får man veta vad recensenterna tycker om Lars Noréns senaste tjocka dagboksanteckningar. Det är blandad konfekt, to say the least.

 

Carl-Johan Malmberg i SvD hyllar den tjocka dagboken - som uppenbarligen (liksom tidigare) är framställd så att den saknar avdelningar och pagina och alltså rinner fram i en oupphörlig ordström. Malmberg skriver att Noréns text är en "aforistisk livskonst". Norén brukar hursomhelst inte vara aforistisk då han angriper media och särskilt kulturklimatet. "Svenska kritikers medelmåttighetskomplex" är ingen positiv Norénsk glosa direkt. Men Malmberg gillar att Norén "startar om hela tiden, skriver utan tillbakablickar, utan plan".  "Noréns dagbok ger evigheten litterär form" är den rubrik som SvD satt. Svårslagen rubrik, skulle jag säga.

 

Therese Eriksson skriver en anmälan i Fokus idag. Där låter det totalt annorlunda. Hon är inte impad, snarare provocerad. Hon ser en kokett författare som skriver utan plan, det är inte litteratur med stort L. Texter med högt skvallervärde, dock. Hon ser framför sig hur Sigge Eklund och Alex Schulman söker sig fram till de ställen i boken där de eventuellt förekommer: "Du är också nämnd!!!!". Sedan läser de högt en bit. Hon frammanar bilden av lätt ängsliga, svettiga medborgare i riket Kultursverige, som bläddrar fram och åter i jakt på sitt eget namn. Förra boken slog ner som en meteorit i kulturdammen, säger hon jämförelsevis.

 

Ja, han rör om i Kultursverige, den där Norén. Ingen kan gå helt säker heller, för angreppen är tydligen lika många som förut. Den första dagboken köpte jag och förbluffades över hur smått och stort blandades, men så är ju å andra sidan livet. Mest förvånad blev jag över hans stora hummerkonsumtion. Det säger kanske mer om mig och mitt jag än om Norén och hans.

 

Men den här boken blir säkert uppmärksammad, i alla läger. Till och med för sitt utseende.

 

Annagreta