bookzoom

 

Macchiarini har frikänts idag för sina experiment på levande människor i Karolinska Sjukhusets regi.. 

 

Metoden var inte prövad på försöksdjur. Men den store kirurgen fick hela sjukhus - inte bara i Stockholm, utan i Barcelona, Florens och en stad i Ryssland - att låta sig förföras att tro på hans idé.  Han skröt med ickebefintliga meriter, och dolde sina katastrofala tidigare experiment. Den store kirurgen kom farande med fladdrande rock. Kanske kunde han höja sjukhusets status? Väl där och innesluten i församlingen, övertalade han de sjuka och desperata patienterna att lita på honom. 

 

Kan man döma någon för inkompetens? Bristande etik? Ja, man kan se till att vederbörande inte får utöva det yrke det rör sig om.  Men om det sker efteråt, sedan människor dött beroende på denna människas dubiösa etik och sin oförmåga att följa sitt yrkes försiktighetsnormer, var hamnar man då? Då enas man, bortvänd från den inre kompassen, om att det var synd att någon dog, men det var inte Macchiarinis fel, trots att han saknade etiska spärrar och bortsåg från gällande krav på förberedelser.

 

Annagreta

 

Det svenska väderleksbolaget SMHI har haft problem på sista tiden. Detta meddelas idag på den internationella sajten "Hot Weather and Blurry Forecasts". Vädret har inte gått bolagets väg. Leveranserna har hamnat i fel landsdelar och köparna har protesterat. Aktierna har dalat till lägstanivån och bolaget har vinstvarnat. Det har glunkats att bolaget skulle göra stora omorganisationer enligt förslag som konsultfirman "Smile", levererat till en kostnad av 5,3 miljoner kronor. Aktieägarna morrar i höststormen och hotar att sälja, helst då förstås innan aktierna sjunkit för mycket.

 

Nu uppdagas i morgontidningen "Bästföre" att SMHI under en längre tid låtit sig ledas av en inofficiell CEO som heter Thomas Bernhard och kommer från de nederbördsrika delarna av Österrike där jordskred betraktas som lappri och murmeldjuren upphöjts till väderorakel. Denne Bernhard är ju enligt välunderrättad källa en författare med särskild känsla för låga temperaturer och snålblåst. Hans insatser på bolaget blir nu sannolikt föremål för närmare granskning av medierna, och ryktet förtäljer att Janne Josefsson redan tagit sig an honom i ett kommande Uppdrag granskning. "Vädret är valuta", heter det i TV- trailern inför programmet.

 

När jag häromdagen sprang på Bernhard - vi är bekanta sen länge - sa han att han var avigt inställd till det mesta, särskilt då till bolagsledningen som läckt om hans inblandning. Själv var han mycket nöjd med sina insatser i de högre luftlagren och tyckte att fler borde söka sig dit för att se vart vinden blåser. Han hade beslutat lämna sin tjänst där han verkat "under cover" och återgå till jordnära betraktelser om livets djupare sanningar på favoritpuben i västra hörnet av Nachtgasse, strax intill slaktarn från Südflandern.

 

Annagreta

Jag tror att Colm Toibín får Nobelpriset. Han är en mångsidig författare, en djuping och humorist samtidigt.

Han är irländare.

Han skriver mäktigt och varmt och medverkar i flera ansedda tidskrifter, bl a New York Review of Books.

 

Han borde väljas idag!

Så det, så!

 

Annagreta

Skulle till Stockholm. Tänkte ta tåget. Hade TIMkort. Skulle fylla på det. Gick till automaten. Insåg att ordningen var ändrad. Inga påfyllningar av TIMkort längre. Glöm det. Stor confusione, som det heter söderut. Köp istället ett bevis inför massresande för c:a  2724 kronor  (jag har förträngt den exakta siffran.) Stoppa in kortet, bara!

 

Men jag hade inte lust därtill, utan köpte en enkelbiljett dit och senare en enkelbiljett hem. Det funkade guskelov. Men det var ingen övning i kollektiv anda; jag fick skriva vad jag hette och det gjorde jag, första gången, inför avresan alltså. (På hemvägen blev jag obstinat...) Fick betala en bokningsavgift (!) på en femma som "inte kunde återbetalas" stod det på biljetten. Jag fick deklarera att jag är pensionär också. Jaja. Det skulle visst gå att halka förbi det där med namnet, sa en vänlig pipskäggprydd yngling som stod och granskade hur långt jag skulle komma innan jag bröt ihop. Halka, ett ord i rättan tid, som gjort för att åstadkomma ett utbrott av salig Bernhard. Han skulle (om han varit med) ha brustit ut i olika ordval och åkt direkt till Stuttgart för att kunna få se ljusare på tillvaron, det är ju lite längre dagar där rent astronomiskt, än vad det är i Salzburgtrakten.

 

I Stockholm lyssnade jag tillsammans med tre högkvalitativa damer, till en konsert med rubriken La Dolce Vita, framförd av Kungl. Filharmonikerna. Italiensk filmmusik i skön tappning med visuella komponenter ovanför scenen. En ren lisa för själen, som lät SJs förhårdnade budskap tona bort i fjärran och ersättas av en längtan till de miljöer där filmerna skapats och spelats in, dvs Italien. Tänk om SJ hade kunnat anlita dessa tonkonstnärer. En liten gränsöverskridande övning i tiden. De skulle ha skapat en kontinuerlig installation; de skulle ha förgyllt resorna och gjort biljettautomaterna värda en omväg! Så här ungefär: "Vincerai" skulle det ljudit när man  närmade sig köpestället, och medan man knappade runt skulle man bjudas ett något nedtonat "Nessun Dorma" för att till sist gå därifrån med en applåd, inspelad exempelvis en galakväll på La Scala. Ombord på tåget skulle konduktören smånynna på Figaro, Figaro och när man steg av skulle man höra duetten "Mi mancherai" - "Jag kommer att sakna dig". 

 

Annagreta

På min bibbla hade man inga böcker på italienska, men väl på åtskilliga andra språk. Det hade jag fått veta för nåt tag sedan då jag lystet frågade de vänliga själarna bakom disken. Så igår då jag passerade detta åtråvärda ställe råkade jag fråga om det fortfarande var lika tomt i den hörnan. Nä, fick jag veta, det hade faktiskt alldeles nyss kommit in en bok på det språket, fast man hade inte hunnit ordna plats och etikett för den på hyllan.  

- Ska genast hämta den, sa den vänliga bibliotekarien och försvann in i bakre regionerna. Det var glädjande, tänkte jag förväntansfullt. Och in kommer damen, bärandes på en tjock - och då menar jag tjock - bok med titeln "La Scuola Cattolica" av Edoardo Albinati. Boken var tung, såg man, och jag började kolla. Titeln föreföll väldigt religiös, och jag tänkte att det antagligen var en genomgång av katolicismens historia, om präster och prelater och om de senaste grälen med och inom påvemakten. Så långt var min entusiasm över bokförvärvet inte märkbar. Men jag tog i alla fall ett ordentligt tag i boken, konstaterade att den omfattade 1294 sidor, och att författarporträttet på flikens insida verkade sympatiskt. Så jag lånade den - vad annars hade varit möjligt? Som man sår får man skörda, tänkte jag och åkte hem med boken i höger framsäte där den tog en oväntat stor och aningen pompös plats.

 

Nu har jag börjat läsa, hunnit 54 sidor. Den matematiskt sinnade inser att det rör sig om en tjugufjärdedel av bokens omfång. Men jag har redan blivit fångad och imponerad. En sån skribent, och en sån initierad kunskapare när det gäller uppväxtvillkoren i Rom på 1970-talet, i synnerhet pojkarnas realiteter. Albinati berättar suveränt om det unga jagets sökande efter bekräftelse, och också om den egna vilsenheten och balansgången mellan att bli godkänd i kamratkretsen och att inte hålla måttet, en trygghetssits att varje dag erövra på nytt. Han skonar inte den insuttna omgivningen, han håller räfst och rättarting med de religiösa skrifterna och trossatserna, och han gör det med ett sprudlande gott humör - fastän behärskat, stramt och snyggt.

 

Fortsättningen kommer att beröra vad som händer ett par av pojkarna i klassen och detta ställt i relation till samhällsutvecklingen och omständigheterna. Jag kommer att vara "embedded".

 

 

Edoardo Albinati är född 1956 i Rom. Han är journalist och författare, har skrivit för stora dagstidningar, bl a Corriere della Sera och La Repubblica, t ex om Mellanöstern. Han har också givit ut flera romaner tidigare. 

La Scuola Cattolica kom ut 2016 och fick då Premio Strega. I Italien har den redan tryckts i 8 upplagor.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Åsa Beckman är tagen och tacksam. Hon känner igen sig i Mats Jonssons serieberättelse om Bollstabruk och Norrland. Hon vet att han har rätt när han beskriver vad som var, hur det var och hur det blivit. Hon har vuxit upp i samma trakt som han. Nu kommer hon ihåg var i Bollstabruk hon köpte den första silkespolon, och inser att den affären är borta nu, och hon minns att hon läste Historieboken på Bollstabruks bibbla som inte heller finns kvar idag. Miljöerna dyker upp i Mats Jonssons bok, och i minnet. Det är ingen sagobok, precis, utan en faktabok med känsla och allvar.

 

Mats Jonssons "Nya Norrland" kan inte få en mer inspirerande anmälan än den som Åsa Beckman ger idag i DN. Hon har samma bakgrundserfarenheter som Mats Jonsson. Hon är en engagerad norrlänning, hon känner glesbygden från då, och är nu omplanterad i huvudstaden sedan länge, som så många andra. Som barn var hon heller inte "litterärt övergödd" som "de som vuxit upp i Stockholm där minsta skitkvarter är besjunget av någon skald", skriver hon. Men som så många ärvde och delade hon upplevelserna av de stora sjöarna och de små samhällena och de djupa skogarna - som ett barn av ett förmodat tystlåtet folkslag som bara fortsatte leva där.

 

Hursomhelst är det berömvärt att Mats Jonsson tagti sig an att beskriva och diskutera villkoren i sin barndoms Bollstabruk och i sitt Norrland idag. Han kan kritisera och ironisera över de styrandes kraftlöshet, och det finns fog för det. Fast mössan i handen är ingen norrländsk attityd. Denna självständiga, tålmodiga grupp människor har länge tvingats se hur skolor och sjukhus och flygfält och mackar lagts ned - i brist på underlag, som det brukar heta. Nu bor Mats Jonsson långt från detta, närmare bestämt på Telefonplan i Stockholm, där skäggprydda hipsters försöker hinna med trenderna. Och där, på Telefonplan, känner Mats Jonsson att han svikit Norrland. Och hur detta kommer sig har han uppenbarligen satt bra ord på i sin nya bok.

 

Annagreta

 

Vad händer egentligen i Italien? Och i Libyen?  Den italienska inrikesministern Marco Minniti (sedan länge i politiken för Partito Democratico, men fram till nu ganska lågprofilerad) har trätt fram som den hårde mannen som "vet vad folk vill" och "satt ned foten" i immigrantfrågan. Han har smilat in sig i Libyens ena regeringsgruppering och kommit överens där om en modell för att stoppa flyktingarna som kommer över havet via Libyen. Det innebär att libysk militär sen  en tid patrullerar och kollar vattnen utanför Libyen och hindrar flyktingbåtarna att lämna det (för ändamålet utvidgade) libyska havsområdet.  Dessa militärer tvingar helt enkelt tillbaka de flyende och för dem till de överfyllda livsfarliga lägren på libyskt fastland där de packas ihop och misshandlas, våldtas och fråntas allt människovärde. Amnesti var där nyss och hade svårt att berätta vad de sett. Det diskuteras att nån sorts asylprocess ska kunna ske där. ---- Minniti har också sammanstrålat med 13 klanledare i södra Libyen i syfte att komma överens om lokala gränskontroller och "assistans" åt de flyende som vill passera där. 

 

Följden har blivit att flyktingbåtarna som kommit i land i Italien minskat kraftigt till antalet i sommar. I stället ser Spanien ut att få ta emot alltfler båtar. Till Grekland kommer ytterst få jämfört med tidigare, genom EUs "outsourcing" till Turkiet.

 

Minnitis drag påstås rädda flyktingarna från smugglarna och/eller drunkningsdöden på Medelhavet, dvs rädda deras liv och samtidigt smälla till en och annan transportör. I själva verket  handlar det om en nu alltmer diskuterad manöver mot hela flyktingsströmmen mot Europa, utan den minsta hänsyn till vad den kan innebära för människorna i fråga. Läkare utan gränser och andra oberoende hjälpinstanser har nekat att godkänna de villkor som enligt överenskommelsen skulle gälla för dem, nämligen att de skulle acceptera att beväpnad militär skulle kunna gå ombord på deras fartyg i sökandet efter flyktingar. Hjälpfartygen är naturligtvis också förhindrade att gå innanför den libyska havsgränsen - som upprättats för detta ändamål.

 

Allt detta som trätt i kraft i sommar har splittrat Italien. Partito Democraticos tidigare premiärminister, dvs den nuvarande partiledaren Matteo Renzi m fl företräder en mjukare linje än Minniti, och så gör delar av regeringspartiet. Nu kan i stället de hårdare grupperingarna applådera Minnitis stränga immigrationspolitik. detta mot bakgrund av både landets hårt ansträngda budget och den stora flyktingströmmen kopplad till EUs handlingsförlamning i flyktingfrågorna. Lega Nord och Berlusconi tar nu sats i stället mot nya höjder, och Beppe Grillo, Femstjärnerörelsens obegripliga ledare och i opposition, fröjdar sig över varje motgång för de styrande.

 

Vad som därtill förmörkar politiken i Italien just nu är de mörkbruna nyfascisterna som absolut vill fira årsdagen för Mussolinis övertag och marschera vitt och brett i Rom den 28 oktober. Om detta har parlamentet satt sig ned för att diskutera, kanske kan man förbjuda sånt.... Jämför gärna vad liknande som verkar planeras i Göteborg att ske på dess gator under Bokmässan... 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Alla gör dom bort sig; presidenterna, landslaget, Postnord, Transportstyrelsen och moderaterna. Vad har hänt? 

 

Thomas Bernhard säger att han har väntat på detta. Han slår fast att vi (i stort sett alla) blivit instängda i en fälla som påminner om ett mjärde från tiden mellan de stora krigen. Mjärdet ifråga är stort och komplicerat, ingen kan förklara dess konstruktion i ord eller bild eller ens i algoritmer, det har bara växt fram. I detta fångstredskap har vi alla hamnat. Vi sitter fast i dess labyrinter, grupperar oss, ser på varandra och beter oss som om vår instängda grupp utgjorde hela världsalltet, eller åtminstone en beroendeframkallande del av det. Vi anser oss ha rätt i allt, vi spelar alltid bäst och vi fördelar allt vad som ska fördelas enligt reglerna. Vi gör aldrig fel, vi kan leda anfallsspelet, vi kan försvara oss och vi säger hela tiden att vi är vackrast. Utseendet är dock inte allt överallt i mjärdet, enligt Bernhard. Det finns uppenbarligen också andra markörer att vårda.

 

När det blåser då guppar allt som tidigare var fast och tydligt. Några fäller en tår, andra absolut inte. Mjärdet som tidigare var en borg, känns plötsligt i behov av reparation. Kraft behövs. Stor kraft; utspel, avspark. Upp till ytan ska vi gå, hörs någon sjunga. Presidenterna håller till i egna fickor i mjärdet där det är lite gulfärgat, som vore omgivningen av guld. 

 

Bernhard är bekymrad över sakernas tillstånd. Han känner några av de drabbade i den här nedgången (ett par brevbärare närmare bestämt) och har tagit ner deras porträtt från väggen i sovrummet där de tidigare prydde den sida där solen lyste mest obarmhärtigt  då det var vackra dagar. 

 

Annagreta

 

En vit älg på tunet, intill härbret, vid näset, bortom kroken, intill storholmen, fast alldeles bredvid roddbåten förstås, eftersom den låg just där.

 

Där framträdde min vita älg som på befallning, ditbefalld av en fjärdingsman eller av en flottare, vad vet jag.

Den var helt jäkla vit och sa ingenting. Denna tystnad gjorde mig nervös. Varför talar han inte till mig? Det står ju i böckerna att naturen talar till en. Står det. I många naturtrogna häften som jag öppnat då och då, mest då, på den tiden då det begav sig.

 

Min natursyn är mycket varierad, den innehåller kåda och kallkällor, vissna löv och vissna tankar men också lite jävlaranamma, koncentrerade till i bergstrakterna som det verkar. Uppåt går det ofta, men i nedförsbackarna händer det saker. En gång såg jag ett murmeldjur, det var i en nedförsbacke i alperna på vilket nyss avslutat 1900-tal som helst. Det var gravt ointressant, men ansågs ytterst märkvärdigt. Tänk så olika vi kan se på saker och ting. Jag är till exempel väldigt impad av älgen. Och lodjuret som finns i Lunsen. Men murmeldjuret kan de ha i alperna. Det får mig inte att vibrera alls.

 

När jag senast var i alperna körde jag genom Brennerpasset och såg sedan en St Bernhardshund (på den norra sidan). Sedan dess är jag en övertygad Bernhardfan. Som den visa läsaren förstår handlar det både om St Bernhardshundar som är stora och rejäla samt bärandes på eldvatten, och Thomas Bernhard, den store författaren borta i Salzburgstrakten där han sammanlevde behagligt och avspänt med sin Lebensmensch, en utsökt tålmodig kvinna av österrikisk stelhet och med stor höghöjdsvana. Detta par föreställer i min fantasi en korg med sorg och en Seidel voll von Bitter. De påminner mig också om den vita älgen. Det djurret är hur osannolikt som helst, men finns ju bevisligen ändå. 

 

Paret Bernhard ska nu ut på turné för att allmänheten ska kunna få  se ett par nedstämda människor på nära håll. Detta som en av psykologer påbjuden idé. Det går inte att hela tiden odla leende människor i vacker miljö så nu finns ett kursutbud att börja med. Butterhet, bitterhet och bryska tongångar är några av kursrubrikerna. Själv har jag anmält mig till en kurs i absurditeter. Det lär finnas gott om material att gå loss på. Jag blir upptagen ryckvis veckovis och kursen avrundas fram i advent. Då kommer Bernhard på besök (eftersom kursledningen lär vara bekant med honom personligen sedan hen delat logi med honom när de låg i lumpen på baksidan av  alperna 1946).

 

Annagreta

 

 

Hälsningar till er alla! Sommaren funkar bra.

 

Annagreta

För att uträtta något med absolut effektivitet, till exempel mota bort någon motvillig ur sitt territorium, från sitt land, - för att förenkla detta tar vi nu hjälp av ett absolut känslobefriat svenskt språkbruk. I denna avvisande hantering verkar man ha nytta av ett vokabulär som ligger bortom de gebit där känslor hakar på och färgar det som sägs - och det som görs.

 

Nu kallar vi människorna som så här effektivt ska hanteras för "ensamkommande", och de blir "förvarsplacerade" innan de blir "avvisade" till krigsdrabbade territorier. Vi har nämligen inte plats för dem, och så har vi inte råd.

 

Innan detta hände, innan man började att systematiskt mota bort folk, då tog man i förvar det man var rädd om, det som inte skulle förgås utan just bevaras, stanna kvar. Man sparade något för eftervärlden, kanske. Förvarade eller "bevarade".

 

Men nu har ordet fått en annan laddning. Precis som Trumps poliser hämtar USAs invandrade mexikaner och utvisar dem, så hämtar de svenska poliserna - nu med ökad intensitet - de unga afghanerna för att de ska avvisas. De förvarsplaceras en tid innan de avvisas, de ska inte vara "ensamkommande" här längre.

 

Var är eftertanken, moralen och empatin? Är de också förvarsplacerade för att de inte behövs här? I så fall, hur länge till?

 

Annagreta

Hoppla, hörnu, det är Torgny Lindgren som berättar minnen i radion. Den rösten tar man inte fel på. Lite raspig, med ett snett leende i mungipan. Tänk att det hörs, det där leendet. Allvaret behöver inte försummas för det; de två motsatserna trivs så bra tillsammans i Torgny Lindgrens värld. Om sanningen ska fram, och det ska den, så är det kombinationen av skämtlynne och allvar som är hela härligheten, med hyfsad hjälp av bibelcitat och jordnära uppfattningar om livets beska utmaningar.

 

Där finns också en annan njutningshöjande faktor; det är ortnamnen, namnen på berg och sluttningar, skogsområden och bäckfåror. Vad vore berättelserna om de inte fick kryddas av de råbarkade - eller romantiska - namnen, för i namnen ligger också landskapet och människorna.

 

Vad kan jag kontra med? Ja, det skulle vara Risberget vars mörka sida vändes mot min by där björn hade visat sig och där en granne åkt skidor och dött. Mot norr till, fanns Skirträsket, och ur dess klara vatten hämtades extrastora rödingar i lönndom medan de strandnära tallarna obekymrat speglade sig; och en och annan djärv typ gav sig ut i lånad båt och försökte klara sig från höjdrädslan då man tittade ned, så djupt och så klart var vattnet. Stranden vid Skirbäcken var bevuxen med Trollius och en bit bortöver låg Mörka. Där hade man en gång i världen byggt ett litet kraftverk som försörjde byn (fast med viss opålitlighet, vill jag minnas, "ljuset gick" då och då medan mörkret och radiotystnaden ökade byns kollektiva adrenalin). Nå, en lång plåtomvirad konstruktion, som såg ut som en enorm orm, och som mätte  cirka 3 meter i diameter, förde fram vattnet över Mörka tilll turbinen. Bortöver en bit, där låg Orrträsket där ett åsknedslag en gång på 20-talet dödat en hel familj, noga räknat de enda människor som slagit sig ner där. Nå, hellre då en sväng längs Gubbträskvägen där jultomten påstods bo. Det egna med Gubbträskvägen var dess oerhörda kupering; den som inte blev illamående under bilfärden innan själva Gubbträsket uppenbarade sig, hade antagligen kört på ettan.

 

Så kunde man söka sig tillbaka och passerade då avtagsvägen till Filmstjärnegatan, där småbruken beboddes och sköttes av särdeles vackra kvinnor. Det var i närheten där som en tjuv bröt sig in och tog ett kassaskåp som innehöll ett par lovikkavantar.

 

Annagreta

 

 

Här kommer min uppskattning av Niklas Orrenius. Han skriver klokt i dagens DN om våra unga afghaner som vi skickar "hem", som får betala för vår åtstramande duktighet och vårt omgärdande samhällsansvar. Vi skickar iväg dem till ensamhet och utsatthet i ett krigiskt land där dom inte känner någon, inte har anhöriga och där de ynka stödpengarna de får med sig räcker några dagar. Sedan vad?

 

De många unga afghanerna representerar, så länge de är kvar, en misslyckad flyktingpolitik. Och de sticker ut. Nu varnar vi alla andra afghaner därute, kom inte hit. Vi liksom skjuter varningsskott. Kolla bara! Lyssna! Nästan dagligen går ett plan till Kabul med ett antal unga människor som ett kort tag trodde att de skulle kunna få en framtid. Deras människovärde sänks till nollpunkten. De är brickor i ett politiskt spel, de har läst svenska, gått i skolan och fått vänner här. Men det har ingen betydelse. Vi följer bara reglerna. Att förnedra unga asiater tycks inte kosta något, här hemma. Tror man.

 

Medan Niklas Orrrenius pekar på det etiska behovet av att ta reda på vad som händer de deporterade, dyker andra mera härdade tongångar upp i minnet. Texter som kunde kallas trendriktiga. Annika Borg skrev till exempel i Axess om det löjliga i äldre damers (tydligen avfotograferade) ömhetskänslor för dessa flyktingpojkar och deras öden. Såna godhetsuttryck stör henne och får henne att tugga på tesen att "vi nyttjar dessa barn som projektionsytor för vår egen godhet" etc etc. Vi borde "hjälpa de mest utsatta barnen i världen" i stället. 

 

Samma spår har Ann Heberlein tidigare valt att beträda i nån morgontidning, minns inte vilken. Hon ser våra skänkta slantar i tiggarnas pappersmuggar som tänkta kvitton på vår egen godhet. Som att själviskheten är drivkraften när vi lägger en slant till tiggaren. Tala för dig själv, Ann Heberlein. Andras känslor i den situationen vet du ingenting om. 

 

Annagreta

Det finns böcker som får mig att läsa och läsa och sedan sakna dem då jag läst ut dem. Nu har det hänt igen, och boken heter På väg från Atocha, och är skriven av Ben Lerner, en amerikan i 40-årsåldern, poet och tänkare - och människokännare.

 

Boken handlar om en man, ett amerikanskt "jag" som vistas en tid i Spanien som stipendiat för att utveckla ett projekt. Det är ett poesiprojekt, förstår man så småningom. Han träffar sin spanska översättare, en kvinna, och några män och kvinnor därtill som rör sig i samma intellektuella kretsar. Handlingen är inte så viktig, desto viktigare är den inre monologen, jagets reflektioner om sin egen tankevärld och andras. Om förställningen, om intrycken, om de egna taktiska beräkningarna han gör för att i sällskapet framstå som "rätt" och kunnig och intelligent. Han bemödar sig om att le på rätt sätt i olika sammanhang för att ge rätt intryck, dvs så att man ska tro att han kan mer spanska än han kan i verkligheten och att han överhuvudtaget är en smart amerikan.De andras reaktioner tolkar han till synes lätt samtidigt som han bryr sig kolossalt om vad de egentligen tänker. Han gör bort sig, går bort sig och röker på. Saker går inte hans väg, men de går heller inte åt skogen. Han flyter genom vistelsen, möter kvinnor, undrar om framtiden, studerar medmänniskorna, blir svartsjuk på en man som är huvudt längre än han. Plötsligt hör han sig själv ljuga friskt, om sina närmaste, om liv och död, som av en slump, eller för att vinna sympati, och sen försöker han städa upp efter sina dumheter, utan nämnvärd framgång. Livet flyter framåt, utan att det egentligen händer något av större betydelse, undantaget då slutet, dvs själva utgivningen och presentationen av hans poesi som äntligen förefaller färdigskaldad, en kulturell begivenhet och en plågsam utmaning för hans självkritiska jag. Till sist räknar han minuterna till det ska vara slut. Poesin handlar inte om något, säger han, som ett genomtänkt försvar.

 

Självbespeglingar och "avslöjanden" på såna teman skulle kunna bli ett outhärdligt koketteri. Men det blir det inte i Lerners text. I stället är det en klarsynt samtidskommentar (även om det hela ska föreställa tiden efter Franco, i Spanien, alltså) med en konst- och kulturintresserad grupp (unga) människor i fokus. Den är storögd ibland, Lerners bok, men också varsam och klarsynt. Och naturligtvis rolig.

 

Annagreta

 

 

 

"Ja!". Så heter den Thomas Bernhardbok som nyss översatts och givits ut av Tranan.

 

I min skog, dvs Lunsen, utanför Uppsala, finns några tecken på att han, dvs Thomas Bernhard, nyss varit där eller åtminstone varit där i andanom. En inåtvänd människa gick nämligen omkring där sist jag passerade. Hon visslade samtidigt som hon också försökte sjunga. Det skulle visa sig svårt. I stället kom ett leende - också det svårt att kombinera med visslingen - att breda ut sig till ett omisskännligt Thomas-Bernhard-grin, dvs lite snett, lite grymt och lite trött. Hon ställde sig lutad mot en björk som hade kommit att sätta rot just där. Där stod hon nu och nynnade på vad som verkade vara en förkrigslåt från bergstrakterna runt Böhmen. Varför jag så noga kan ange denna härkomst beror på att jag i min gröna ungdom besökte somliga trakter där och dividerade med en tulltjänsteman om mitt sönderrivna pass, som han inte tålde och som jag inte hade skänkt en endaste tanke dessförinnan. Han lagade det på omisskännligt bömiskt vis, med en tjänstetape av sorten "Starker Kraft" och gick sedan med tillrättavisande steg  tillbaka till mig och sade rakt upp och ned "Bitte!". Varken  mer eller mindre. Sen gick han tillbaka till ett kontrollorgan av nåt slag medan han till min förvåning sjöng på nåt militärt. Han påminde lite om den tulltjänsteman som Bernhard hatade, och som hos honom förknippades med bömiska visor, sjungna i manskör utan uppehåll i ett stadigt crescendo, för att sedan stanna i ett fortissimo. 

 

Men tillbaka till kvinnan med låten. När hon sjungit färdigt vände hon sig mot mig där jag kom gående. Blicken var tunn och mager. Sjöng jag för högt? frågade hon till min förvåning. Ja, hörde jag mig själv säga, förmodligen för att visa att jag minsann hade en kärv uppfattning. Jag beslöt mig ändå för att le mot henne och gjorde det med besked. Av denna vänlighet i kombination med  sångsågningen började hon sucka och packa ihop sina grejer. Jag ska till Berhardmötet, sa hon tyst, där träffas vi som förstår oss på vad som är idiotiskt. Det är en tung visshet att bära, fortsatte hon medan hon på allvar slutade nynna. Det saknas aldrig stoff att bearbeta, sammanfattade hon belåtet och rafsade ihop några samlade dikter.

 

Jag, som försöker vara en PKmänniska så ofta det går, utan heltäckande framgång visserligen, men ändå, jag frågade försiktigt hur man blir medlem i den gruppen.  Hon skakade på sitt burriga huvud och sa aningen snusförnuftigt att det vet man bara, om man är eller inte är. Vi har inget inträdesprov, men om du går och gnager på nåt tillräckligt länge och läser Bernhard då är du med. Då uppstår en inre visshet.

 

Efter detta lugnande besked gick jag rakt fram och passerade kvinnan på två decimeters avstånd medan jag fick ur mig ett litet Grüss Gott. Hon nickade bistert tillbaka och kastade en kotte.

 

Annagreta

Ja, det är inte ofta man läser nåt som sätter igång livsandarna. Men det hände idag då jag läste Aase Bergs kommentar till innehållet i några gamla böcker hon läst. De handlar uppenbarligen om trollerikonster eller andra egendomliga livslösningar i schamanistisk anda. Idéerna finns i några verk av antropologen Carlos Castaneda, skrivna på 1960-talet.

 

Men det är egentligen inte boksnacket eller schamanens besynnerliga trollkonster som ger mig nåt. Det är Aase Bergs hållning och skarpa domar över vardagsfenomenen här hemma. Hon sätter vår tids hysteriska livsstilstrendputteri som bakgrund till trolldomarnas egendomligt förenklade värld i CCs böcker. Hon genomskådar och häcklar våra svagheter eller ska jag säga vanor, vårt beroende av moden som ska göra livet bättre, vackrare och modernare. För egen del säger hon sig till all lycka ha sluppit undan att bli fältbiolog trots att föräldrarna försökte få henne att ansluta sig dit "av karaktärsdanande skäl". Så präktigt skulle man inte motivera kontakten med naturen. Där gick gränsen.

 

Naturen, skriver hon, är fortfarande, ända sedan  hennes barndom alltså, förenat med skönhet och mysterium. Idag hinner inte livspusselslavarna uppleva "det sublimas gåtfullhet". I stället försöker de använda sin fantasi  på vidskapliga saker som mindfulness, karriärcoachning, spakultur, doftljus (!!!) och positiva affirmationer. 

 

Det är inte ofta DNs kritiker orkar lufta ord som "flumtomte" och "blarigt andlig aurakärring" på kultursidan. Kanske allra minst när det handlar om att lägga ett gott ord för fakta, dvs forskning och vetenskap. Dit hinner hon alltså, Aase Berg, i sin artikel, efter att ha hyvlat av oss all vår inbilska tro på att vi vet vad som betyder något, medan vi blint jagar framåt.

 

Någonstans har Aase Berg en viss förståelse för schamanens idéer. De öppnar somliga okända dörrar. Om inte framåt så åt sidan, tänker jag. Aase Berg gillar att stå vid sidan om, och tänka fritt. Uppfriskande, kan jag tycka.

 

Annagreta

 

 

 

 

Vad allt kan inte hända i medelålders människors liv? Vad vet omgivningen, eller - för den delen - maken/makan, om det som är okänt och hemligt, medan ytan är perfekt, otadlig. Den italienska filmen som på svenska fått titeln "Vad döljer du för mig?" ger en intelligent provkarta på vad som kan dölja sig bakom medelålders- och medelklassfasaderna, bakom det yttre som ger uttryck för perfektion, avundsvärd kärlek och framgång. Och med en enkel manöver, där alla får tillgång till varandras mobilhemligheter, avslöjas vad som sker bakom kulisserna.

 

Det är medelålders, det är bedrägligt, det är förargelseväckande - och mänskligt. Samtidigt kommer de små pikarna åt några samtida italienska prydlighetsfenomen; den ekologiska vurmen, den påstådda bögtoleransen, de modersbundna sönerna, och samtidigt en häftig drift med bilden av de alltid frustande italienska älskarna. Betydligt snällare är man - som jag tycker - mot kvinnan som vill förstora brösten, trots all rolig diskussion om vem som ska operera. Beundransvärd är kvinnan som försöker förklara för affärskontakten i telefon att det är hennes kelsjuka storvuxna hund som flåsar henne i nacken medan det i själva verket är hennes man som storvuxet dragit igång bakom henne. En tonårsdotter får representera det sköra och oskuldsfulla i en vacker passus där hennes far talar till henne (i mobilen) om vad som är värt att vänta med.

 

Ja, det är en sevärd film. Den är underhållande och välgjord. 

 

Bilden här ovan är ur filmen. Den hör hemma i avsnittet då man har ätit "gnocchi"och ska till att ta sig an "polpettine" för att till sist avsluta med "tiramisu". Typiska vardagsrätter med gott renommé. Avslöjandena har vid det här laget hunnit bli många. Värmen har stigit, och de flesta börjar bli så upprörda att de lämnar sina partners vid bordet och gör upp här och där i svallvågorna efter de pinsamma detaljerna.

 

Annagreta

 

En varginna, vilken skön symbol för landet där nere på stöveln. Vilken generositet hon visar, trots att de som vill ha hennes hjälp är av en annan sort! Samtidigt står hon å lyssnar uppmärksamt, man vet inte vad som väntar, det kan vara en fara, eller en chans. Bäst att vara beredd.

 

En mur av tunt tegel reser sig så där utan vidare framför oss, intill en kyrka där turister glider runt bland pelarna. Fontänerna på piazzan leder oss in i stans historia, och deras envisa plskande vattenljud hörs på långt håll när inte trafiken tar över. Barnen är uppe till sent, och maten tillåts inte kallna när den väl nått borden med de rutiga dukarna. Bilisterna, de tålmodiga bilisterna, får vackert vänta på sin tur innan vägen är fri, alla springer i vägen, de ser sig inte om, säger taxichauffören. Signoran sveper en lång kaftan om sig där hon står å lyssnar på sångaren som tar i av alla krafter där mitt på Via Frattina, allt medan en svensk signora skaffar sig en snygg ensemble men lagom långa pantaloni och en annan köper en kofta, en tredje en sjal, allt snyggt och inte av svenska märken.

 

Bland allt det gamla finns allt det nya, det har alla insett, både romarna och turisterna, och alla vill ha allt om det går. Musiken är det svårt att klaga på, särskilt med Wang vid pianot och nog gillar man de tre "pupporna" som Renzo Piano skapat, både utifrån och inifrån. En vacker hund och vackra skor och snygga uniformer av militärt snitt, plus en spansk trappa med azaleor, Därtill en petruskyrka framför vilken folk trängts och svimmat och dött tills man satte ut stolar i svart plast för att inte beskyllas för att "hava lättsinnet" som Torgny Lindgren skulle ha sagt, en verklig kardinalsynd att undvika i detta revir. 

 

Lättsinnet är däremot föreskrivet för äldre och mogna romresenärer som går till Cafè Greco och hittar till Dario Fo och sedan tar taxi till en mafioso light som trugar i oss en vansinnigt kall limoncello som plåster på såren efter en lätt överreklamerad och dyr glassinstallation. Helbrägda kom vi hem till sist till gamla Sverige, vi som studsat fram mellan diverse sevärdheter och druckit kaffe på Kapitolium där denna vackra romerska varginnna fortfarande visar sin generositet. Tack Rom!

 

Annagreta

Fox News, den reaktionära nyhetskanalen i USA, har fått en käftsmäll. Det är ingen liten näsbränna, utan en stor. TVkanalens stora märkvärdiga profil sedan lång tid (21 år), Bill O'Reilly, har avskedats på grund av sextrakasserier. Fast det tog tid innan det small. Sextrakasserierna hade uppenbarligen pågått länge, både i arbetssammanhang och utanför, och till slut, för några veckor sedan, beslöt fyra av de drabbade kvinnorna lyfta på locket och berätta. Att detta skett nu och inte tidigare beror mest på innehållet i O´Reillys feta portmonnä. Han uppges ha betalt upp till 13 miljoner USdollar för damers tystnad. Och det räckte till slut inte. 

 

Därmed var locket av och fler fall avslöjades, och ytterligare fler än de nu kända fallen är dessutom under utredning.

 

Fox News är i dessa dagar känt för sitt agerande till stöd för president Trump. Kanalen ägs till hälften av Rupert Murdochs företag News Corporation, och Murdoch själv sitter ordförande i styrelsen för Fox News. Den hårdföra magnaten har film- och tv- och pressintressen överallt.  Han är stort verksam i Australien, och inte minst i London; han äger t ex The Times och är drivande bakom en hel del suspekta tabloider. Han agerar mycket politiskt i England genom att låta sina (kvälls)tidningar, när det passar honom, stötta den kandidat eller det parti som han för tillfället anser vara gynnsamt att gagna.

 

Det var däremot lite häpet i omvärlden för nåt år sedan då han köpte National Geographic. Fast naturreportage är väl klenare politiska redskap än dagspress och kvällspress. 

 

I denna miljö har alltså O´Reilly frodats och umgåtts. Inte minst med Trump. De är ju båda sjukt förmögna. Bill O´Reilly har smygviskat åt Trump vid intervjuer och flåsat omkring på maktens högsta nivåer. Han är stormrik, och skriver storsäljande böcker i Fox News anda, då han inte spanar på kvinnor och leder TVprogram. Nu har Fox News också - till följd av skandalen - börjat få mindre reklambeställningar - och där klämmer skorna rätt ordentligt. 

 

I mediavärlden är allt detta en skandal av stora mått. Den djupnar och breddas också av att Trump redan tidigt, innan allt stod klart, gick ut och sa att O´Reilly är "a nice guy" som inte kan ha begått några fel. Det skulle inte förvåna om sagde storgubbe kallas till Vita Huset. Alltid finns det väl nån rådgivarfunktion han kan få. Han är ju redan en av grabbarna.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Vad gjorde jag på femtitalet? Upplevde jag beatkulturen? Ja, Rock around the clock minns jag åtminstone. Det var upproriskt och behärskat på samma gång. Ett uppbrott i form och fason. Inte så farligt, mest bara häpnadsväckande. Fast man kunde dansa till låten. 

 

Gunnar Balgård har skrivit en bok om litteraturen i beatkulturen (Jack & gänget) och Svedjedal går i DN igång på den skildringen som av allt att döma är både kärleksfull och bra. Han låter oss sjunka in i den upprorskänsla som då erbjöds. Den var både skitig och vacker, åtminstone i backspegeln, och den blandade högt och lågt. Balgård finns i Umeå och kan räknas till den omskrivna västerbottniska författarskaran. Man anar en tidig USAturné i bakgrunden, en resa då Balgård tar intryck av vad som pågick och som han nu, efter alla dessa år, skrivit ned. Uppenbarligen är boken en gedigen skildring av efterkrigstidens bångstyriga självkänsla och kaxighet, sådan den drog fram i USA.

 

I morse hörde jag på P1 Marcus Birro intervjuas, inte helt olik de beatniks som i sina rårörda tonarter gick igång på femtitalet. Han blev argare på slutet av intervjun och tyckte att alla kulturskribenter var fega medhållare. Slätstrukna konformister. Det har vi också hört förut, fast med mindre emfas. Riktigt roligt var det, faktiskt. Vi är ju normalt så städade att sånt aldrig tillåts titta fram. 

 

 

Annagreta