bookzoom

Snyggaste sortin på länge, den gjorde Sara Danius.

 

Annagreta

De två falangerna i Svenska Akademien står och slår mot varandra. Det låter som en gammal gisten lagårdsdörr i blåsten. Eller som en fotbollsmatch på löst underlag. Varför går några av plan´? 

 

Pär W har reagerat snabbt. Han har redan satt sig ned att skriva en kolumn i SvD där han mot ett hyfsat arvode försvarar sig själv och sin förnäma läggning i formuleringar med perfekt syntax. Peter Englund har rest till Boden för att gå i lappländskt ide och iklädd sina utepjäxor rensa tankarna mellan påsk och midsommar. Kristina Lugn står lugnt kvar vid spisen hemmavid och lagar en supervanlig korvgryta som hon behöver äta innan hon ska dikta sig loss från det hela på eftermiddagen tillsammans med en kulturell snubbe med fin frasering. Horace Enghdahl sitter på ett kafè på söder och djupandas bakom en kopp ekologiskt kokkaffe medan han försöker få till en prosadikt om de romantiska dragen hos Hölderlin. Sara Danius har gått och gömt sig bland bokhyllorna utomlands och sagt ifrån att hon inte vill ha besök än på ett tag eftersom hon filar på ett superbalanserat uttalande. Hennes frisyr degenererar under tiden. 

 

Omvärlden höjer på ögonbrynen lite till och avvaktar kraftfullt.

 

Annagreta

Bernhard har fått jobb på Cambridge Analytica. Han ska agera bromskloss. Det är ett jobb med breda marginaler som han tror sig passa bra för. Han har fått ett hemligt rum från vilket han kan följa alla kundmöten utan att märkas. Verkar då Analytica alltför djärva sätter han in en kloss mellan deras ord och deras handling. Och nu, sedan deras gamla arbetsmetoder blivit lite röjda kommer det att krävas extra mycket energi i att förnya dem. Om ledordet tidigare var under cover är det numera beyond belief. Firmans nya motto är osäkerhet. Efterfrågan har visat sig vara gigantisk.

 

Första projektet - man måste ju börja med ett projekt i måttfull skala - är språkligt. Det går ut på att mecka med tydligheten. Saker ska inte förbli stumma och osagda, nänä, inte så, de ska kunna sägas men de ska inte kunna begripas. Det är själva grejen. Osäkerheten är det nya svarta, säger Cambridge Analytica. Därför har en hel skock utbildningsinsatser startats, där man lär ut språklig ambivalens. Bernhards roll där är att motverka eventuell stringens hos deltagarna. Beställarna är mest politiker - där verkar företaget ha pejlat in rätt kundkrets. Politikerna som anmälde intresse åberopade trista erfarenheter av tydligheter, som de sedan fått äta upp, och ville nu lära sig tänka brett och suddigt.

 

En av lärarna gav då en kurs i sportspråket, som dessutom rent allmänt förknippas med positiva vibbar. Dess mjuka mångtydighet har ju nu senast kunnat avnjutas på OS där bl a vädret och vallningsbetingelserna ändrades hela tiden på herrarnas tremilen. Där fick ju deltagarna och kommentatorerna absolut inte lova för mycket utan i stället hela tiden sätta kryss för dagsformen, kornsnön, vallarteamet, nattsömnen, magen och Gunde Svan. Rena drömexemplet som kursmaterial.

 

Deltagarna fick sedan göra en extratenta. De skulle träna kommunikativ fåordighet, klokt nog som överkurs. Det är ju inte alla förunnat att kunna vara kortfattad och samtidigt otydlig, men kursen visade upp några lysande exempel inpelade vid målgång  efter herrarnas masstart i skidskytte från 2011. Det måste påpekas att det kursavsnittet var frivilligt.

 

Bernhard hade en del att göra också på rasterna då deltagarna trodde sig kunna slappna av och prata hur tydligt som helst. Men si det gick inte för sig, menade Bernhard, tänk på att som politiker måste ni vara beredda att också på fritiden kunna avge svajande svar, helst kryddade med några ord om framtiden som ju brukar ligga långt fram.

 

Annagreta

 

Jag har förstått att nu talar man inte med varann, nu "är man i dialog". Följsam som jag är, började jag med vintern. Är du kvar? frågade jag. Ja, hörde jag vintern säga, med hes röst. 

 

Bernhard som hela tiden avsäger sig all dialog har tagit ledigt och åkt till de tysta vidderna. Där har han "inrett" en gammal hydda åt sig mitt bland enbuskarna, där ingenting av intresse växer, inte ens om somrarna. Där är han nu så isolerad en människa kan vara och där har han i dagarna börjat skriva sitt magnum opus. Han säger att det ska bli nåt i hästväg. 

 

Häromdagen  beslöt jag besöka honom, tog fram snöskorna och vandrade bortöver de där vidderna han bor i. Det var kallt och blåste från ishavet, medan de små snösparvarna flydde söderut till Borås. Polarräven snodde runt mina fötter medan jag tog mig fram, och en renflock hastade förbi så att snön yrde och den vackra hundstackarn sackade efter med tungan hängande. En samekvinna iklädd rött och grönt och blått skvätte förbi på skoter och kastade över ett renhjärta åt mig i förbifarten. Hjärtligt tack, hann jag ropa.

 

Väl framme insåg jag direkt att Bernhard behövde vila. Han hade skrivit hela natten om sina djupaste känslor och formligen hällt ut sin bakgrundsformade tankevärld med djupa spår efter alla grunnor och skär han fastnat i under årens lopp med extra allt ifråga om själsliga dippar och ruelser över missade äventyr och fröjder under varmare betingelser. Han var blek som ett lakan, och såg inte ut som en riktig kulturman ska se ut. Jag hällde upp av mitt medhavda kaffe och gick i systerlig dialog med honom till dess att han somnade mitt i en tugga ur vasabrödsmörgåsen. Vinden fortsatte att rassla i timmerväggen och jag bredde en medhavd filt över den stackars författaren som nu säckat ihop lite lagom formlöst på en bänk intill vedlådan. En kattuggla ropade högljutt bakom hyddan medan drivorna växte lavinartat bakom knuten. Jag insåg att jag skulle tvingas övervintra i hyddan tillsammans med Bernhard. Som tur var hade jag medfört en extrasäng och två jättesköna kuddar från Jysk. Jag bäddade och låste den knakande dörren. Ljuset från lågorna i kaminen började fladdra betänkligt, som om det inte visste nån råd. Norrskenet bedrog inte utan lyste vackert in genom det minimala fönstret på väggen mot söder, strax intill dörren som jag nyss låst. Jag beslöt gilla läget. 

 

Annagreta

De får inte ropa från sina moskéer, inte bada ensamma, inte sjunga sina psalmer, inte bära sina traditionella kläder, och heller inte ta hit sina familjer från kriget. Nu ser det alltså ut att vara läge att - förvånansvärt unisont från alla politiska läger - skärpa reglerna ytterligare för livet i Sverige för dem som lyckats ta sig hit från krig, svält och fattigdom. Vi tolererar minsann inte några utländska modeller för hur de ska leva sina liv. De är ju inte som vi, alltså är de fel ute. Det är vi välbärgade kloka svenskar som ska bestämma åt dem. Vi har problemformuleringsprivilegiet, som det heter. Säg det som det är; vi svenskar vet bäst, helt enkelt. INGEN ska störa våra cirklar.

 

Nu senast, idag 17/3 -18 närmare bestämt, har ett gäng akademiker i SvD funnit att invandringen ökar på utsläppen av växthusgaserna, så invandrarna är alltså inte bra ur miljösynpunkt. Man tror att man läser fel, men inte, då. De "nyanlända" är så många I SVERIGE att de kommer att öka på den globala uppvärmningen.

 

Det är naturligtvis fullt möjligt att med rätt valda ingångsdata sätta upp ekvationer som säger detta. Tesen är att vi skulle bli för många, det skulle behöva byggas så många bostäder och så mycket infrastruktur att utsläppen skulle öka... Men något i allt detta känns pinsamt. Vi talar om flyktingar, asylsökande, krigsdrabbade. Korna är ju också för många för miljön. Den enkla ekvationen kunde vi köpa.

 

Men - vad är det som gör att nya invandringsfientliga argument flockas just nu, lite överallt? Vad tror alla beslutsbenägna kontrollanter att man vinner? Brödernas applåder? Fler röster? Röster från andra mera hårdföra partier? Utgår man till och med ifrån att allmänheten är alltigenom främlingsfientlig? Underskatta man inte sina landsmän?

 

Till skribenterna i SvD vill man säga: Sälj argumentet till Trump. Han kommer att jubla. 

 

Annagreta

Bernhard hade åtagit sig att närstudera vad som händer bakom kulisserna i italiensk politik. Tidningen Baustädtler Tageblatt var oerhört nyfiken på läget och bedömde att Bernhard skulle vara rätt man att hitta något av värde för tidningen i spillrorna efter senaste valet där i söder. Han blev snabbt ackrediterad och embedded som utländsk murvel. Iförd sina bergstravarbyxor och en väst från Borderline Hütte tog han sats och travade iväg mot Palazzo Chigi, då han plötsligt skymtade några härjade människor på en bar.

 

5stjärnerörelsens medlemmar satt och djupandades på den snusförnäma baren West End. De sökte efter varandras blickar och funderade på om det hela verkligen var så kul som de hade drömt om. Mitt emot dem satt PD, dvs demokraterna, och rökte varsin joint medan de väntade på Berlusconi och hans vidlyftiga kompanjoner som skulle dyka upp från Milanotrakten. Bernhard smög smidigt in där (som han trodde att de riktiga murvlarna gör) och visade högdraget sin flerfalt bestämplade badge för bartendern som inte brydde sig.

 

Så kom då också Berlusconi intravande med en polis vid varje sida och en sjuksyster inpå livet. Han hälsade på alla med det vitglimmande leendet han köpt i en dyr makeover-butik mitt i smeten i Milano. Salvini, som inte tål andras leenden, satt å surade på en liten barstol närmast dörren, detta trots att hans Lega fått fler röster än Berlusconi. Han kände sig överkörd, det framgick tydligt, så Bernhard bad om en intervju på stört. Arga gubbar går alltid hem i spalterna, tänkte han. Då kom Matteo Renzi farande som ett jehu, han klampade nervöst på golvet som om han ville skava av sig nån efterhängsen sympatisör från förr, och vände sig till Berlusconi med ett scoutaktigt leende, intränat i ungdomsåren i Toscana. Salve, buon giorno, etc etc. -Jag har ju egentligen avgått, men här är jag i alla fall, sa han och log igen. - Jag är inte den som är den ... Salvini fick då ett hysteriskt utbrott, slängde sin portfölj i läder mot bardisken så det small och frågade hur länge denna fars skulle pågå.

 

Femstjärnorna fick då spader, men de gick ändå samfällt fram till bartendern och bad om varsin strega. Den enda som föreföll oberörd var Berlusconi. Han lutade sig extra tungt mot sjuksystern och såg ut att njuta lågintensivt. Bernhard kröp tätt intill Salvini och fick honom att kräkas på immigrationen och avslöja sina innersta hörn där det var kolsvart. Med den texten i tryggt förvar tog sedan Bernhard ett extratåg till Tageblattet som sedan slog upp artikeln på ettan och fick konkurrenternas avund i finstil. Det är inte var dag man presenterar nåt så motbjudande ur verkligheten, tyckte chefredaktören. Bernhard löste in arvodet, åkte hem och satte sig en lång stund på farstubron.

 

Annagreta

Mary Beard är ett fenomen. Hon vet allt om antikens kvinnor och män, och om villkoren dem emellan - och hon visar hur attityder och värderingar genom årtusenden förblivit oförändrade. Hon är professor i antikens kultur vid universitetet i Cambridge, England, och har alltså kläm på klassisk arkeologi och litteratur. Hon gillar särskilt det gamla Rom, och vet allt om Pompeji, för att nu nämna ett par nedslag i produktionen.

 

Det är hennes berättarkonst som gjort henne berömd och som gjort henne så älskad. Här kommer en dam runt de 60, med flygande grånat hår, utan större petighet vad gäller kläder och framtoning, men med ett desto större glöd i berättandet. Hon skriver böcker, håller föredrag, gör TV och reser runt i sin egen forskning dessutom.

 

Nu har hon gett ut ett par föreläsningstexter under rubriken "Women and Power", finns också på svenska sen nån vecka. Där går hon igenom ett par maktfaktorer med elegans, humor och vass blick. Något som alltid villkorat makt, skriver hon,  är kvinnors röstläge - det måste sänkas till mannens röstläge för att räknas. Så var det i det gamla Aten och så är det än idag, skriver Mary Beard. Att maktinnehav hör ihop med den mörka manliga rösten; det visste Margaret Thatcher, som tog tallektioner för att kunna morra lagom mörkt. För ökad respekt. Rolig är också Beards berättelse om hur Medusagestalten kan användas idag för att ta ned en kvinna från pedistalen. Både Angela Merkel och Theresa May har i ironiska comic strips fått finna sig i att "förväxlas med" Medusa,---hon var ju farlig och helt omöjlig att ha kvar i verkligheten.

 

På den mörkare sidan finns fakta - utanför den här boken - om hur Mary Beard själv förföljs av hot och trakasserier; hon har i en av sina bloggar citerat ett antal av de mailade språkövningarna. Det är skrämmande läsning. Mary Beard hör till dem som inte håller tyst om vad som skrivs om henne i sociala media. Hon sparkar tillbaka så gott det går och ger allmänheten insyn i eländet. Hon menar i boken att Power borde bli ett verb i stället för ett substantiv. Det känns som en tanke utanför boxen, typiskt för den här spännande människan.

 

Annagreta

Bernhard åkte Vasaloppet i år. Det var första och sista gången. Han kom in som nummer 6789 och ansåg det vara en seger över materien. Han hade dessförinnan förtärt två energikakor, druckit fem koppar blåbärssoppa plus te och choklad och ätit en macka från Mockfjärd. Idag är han trött. Aldrig mer, har han skrivit ned på sitt dagboksblad som jag läst.

 

Och som han tränat innan, karln. Han har gått på den numera så populära träningslokalen Zum Kraft Durch Freude på Storgatan och sedan fyllt på orken på Twist and Turn, ett gym i centrala byn. Hur många feberaktiga megadrycker han köpt och druckit det ska vi inte tala om. Hans vältrimmade kusin i vita träningskläder har agerat PT, och det har kostat på, säger Bernhard. Att träna med honom har varit något annat än yogan hemma i Graz, det har betytt sträckningar i både mellangärdet och andra gärden, böjningar utanför boxen och ryggdunkningar med allt annat än burschikosa avsikter. (Den som inte vet vad burschikos betyder får vända sig till SAOL som förmodligen håller på att rensa bort det ordet, så man får skynda sig.) Men så har också muskler dykt upp på de mest oväntade ställen.

 

Ibland har Bernhard varit så övertränad att han inte orkat säga nej när hans Lebensmensch på kvällarna velat ha honom med till baren Alter Ego på fika med damerna. "Såna kvällar får du tillgodoräkna dig som praktisk mental träning", har hans PT förklarat för honom när han låtit svag efteråt. "Du ska inte ångra saker, det tar alltför mycket energi", har han sagt. "Energi- och vätskebalanserna är guld om du ska orka hela vägen". Med så mycket tungt vägande livsvisdom i bagaget är det närmast ett under att Bernhard tog sig hela vägen till Mora. Där stod - hör och häpna - hans damkvartett från Alter Ego och hissade honom högt över målföret så det sträckte extra i hans välsmorda men trötta maskineri. Han såg att folk tittade men det berörde honom inte.

 

Annagreta

 

Bernhard har ingen valplattform. Han säger att han inte behöver någon, han följer bara sin inre kompass. Dessutom behöver han ingen yttre röst, det duger bra med den inre. Som ni märker är han tilbaka i sitt forna jag, där avståndet regerar. Hans ledord är "distans". 

 

Fast i den lilla boken "Ja" beskriver han ett tillstånd där han själv inte längre förmår hålla avståndet. Orsaken är för en gångs skull en kvinna, kallad persiskan, som han stöter ihop med. Han kan inte hålla distansen utan ber henne följa med på en promenad i lärkskogen, varpå hon tillfälligt försvinner utom synhåll. Han är förvånad själv över att han helt spontant föreslog henne denna promenad utan att veta om hon alls gillar promenader, och detta gnager inom honom (och desutom på läsaren). Medan han funderar över detta måste han av ren artighet samtala med "värdinnan" på stället, en pratsam människa som älskar lantbruk. Hon pratar ihärdigt om grispriser, hönspriser, vinstmarginaler, foder och marknadsbesök och ännu fler marknadsbesök, gjorda med eller utan hennes man.

 

Det hela är extremt plågsamt för Bernhard som ingenting högre önskar än att slippa prata om hönspriserna och satsningarna på affärslivet och foderutbudet på marknaden bakom kyrkan även om han, som han betonar, är rätt hemmastadd i lantbrukets vanor och betingelser, född i lantlig miljö som han är. I stället vill han vila i tanken på persiskan som han snart ska promenera i lärkskogen med. Hon borde ta på sig varmt och ta kraftiga skor för det råkar regna (naturligtvis) och då blir lärkskogen blöt och geggig, tänker han, och till slut går de ut på den där promenaden och det sker i lärkskogen och de blir sjöblöta. I lärkskogen bär hon en hatt som hon lånat av värdinnans man och ett par stövlar som värdinnan normalt brukar ha på sig då hon åker till marknaden för att sälja grísar och höns med god marginal. Helt stilenligt hamnar de på lokal efter promenaden och får där varsin konjak av värdinnan som fortfarande älskar lantbruk. Persiskan säger att det var trevligt att promenera i lärkskogen. Sedan får Bernhard lättare att sova på nätterna. 

 

Nu undrar ni vad som hände efter promenaden i lärkskogen. Boken "Ja" ger svaret. 

 

Annagreta

 

Alla skriver sina memoarer. Det är en folkrörelse. (Det är redan trångt i den hyllan på bibblan.) Till och med Bernhard ska ut med sitt liv nu. Han är kopplad till en spökskrivare eftersom han behöver draghjälp; någon måste dra ur honom vad han vet om sitt liv. På den punkten skiljer han sig från de flesta andra biograförer. 

 

Bernhard har blivit övertalad av en trött men effektiv människa på förlaget som smickrade honom brutalt och antydde stora förskott på boken. Hon sa att hans dystra och manliga framtoning var grejen och att han såg djup ut. Hon berömde också hans nedärvda mörkgrå yllerock och sa att den måste han ha på sig vid fotograferingen inför releasen. Hon såg boken för sitt inre; en osminkad men berörande berättelse med dyster klangbotten, kryddad med djupt kända naturskildringar från alperna. Då han själv kände starkt för just den där rocken, så sa han ett svagt men ändå hörbart ja.

 

Hans "spöke" är en ung kulturman, färsk och nyvärpt. Bernhard lägger allt ansvar på honom. Spöket som heter George (engelskt uttal) bär en svart läderkavaj som han säger kommer från Armani ( som Bernhard tror är en av Georges bekanta). George säger att de måste sitta "på lokal" medan de talar med varandra om boken. Han har valt ett kafé på Östermalm med svag bakgrundsmusik och högt i tak. "Så gör Aris Fioretos", säger han med en högtidlig min. Denne George har torrt påpekat att hans syntax behöver kaffe på neutral plats för att komma till sin rätt. Bernhard är nöjd att höra att George har en syntax. Nu har de redan hunnit sitta tretton eftermiddagar på det där kaféet på Karlavägen och Bernhard har gått upp ett par kilo. Nästa vecka ska de resa till Paris och sitta på en inrökt lokal där för att avrunda i Rom bakom Santa Maria in Trastevere där en bekant till Bernhard har en fjälla som har en bar med stolar inomhus. Bernhard funderar nu allt oftare på vad han ställt upp på. Samtidigt har han beslutat sig för att - för en gångs skull - glida med strömmen och uppleva hur kultur skapas. Tids nog, tänker han, får han sitta och tjura på Tante Annas Grüne Ecke i Graz där han brukar ta sin öl. 

 

Annagreta

Nästa Olympiad kan komma att inkludera en ny sport, nämligen vintersim. Jaadå. Det är ingen skröna. I Skellefteå, min gamla gymnasiestad med genomgående klokt folk och trevliga omgivningar, där tänker man sig gå i bräschen för denna idé. Jovisst. det är kallt men hälsosamt, sägs det, och det kräver mod och träning samt överlevnadsinstinkt. Kanske är det bra för självförtroendet. Det är ju såpass ovanligt att de få som tävlar i vakar måste ju bli uppmärksammade och den vägen få sina egon klart förstärkta, vilket kan vara bra oavsett var man bor. Kanske blir det också en tillgång i datingbranschen. "Norrlänning med medalj i vintersim önskar träffa fördomsfri dam", eller "Tävlar du i vintersim, vill du kanske bliva min". Möjligheterna ser ut att stå på lut.

 

Allt detta kommer att färgsätta hela Västerbotten som på sista tiden saknat profilbärande inslag i media. Det ryktas dessutom att kineserna vill köpa upp den del av älven där vaken ska huggas upp, och samtidigt hör jag att den ryska trollfabriken (utan tillstånd, helt fräckt) satt upp en stor och oestetisk sändare intill Burträsk från vilken de kommer att sprida fejkade nyheter. Att de valt just Burträsk har att göra med att de då lättare ska kunna infiltrera i ostfabriken och lära sig det gamla receptet på Västerbottensost; en guldgruva för ekonomiskt sinnade ostsympatisörer. Allt detta har säkerhetstjänsten fått fram efter lång spaning från sitt högkvarter bakom bönhuset där PO Enkvist är döpt. 

 

Annagreta

 

 

Den här bilden visar en bit av en känd trakt i Västerbotten, strax efter ett snöfall som var relativt tunt. Det har töat såpass att de mera trafikerade vägarna blivit bara, liksom många tak. Från Bernhards satellit ser jag det svarta papptaket på konsum och strax intill skymtar skolan och Filadelfia. Det har blåst väldeliga, så några hus är ordentligt täckta av snö på ena sidan. På grund av landlutningen bosatte sig som synes de flesta på södra sidan av vägen - den norra sidan är stenig och kall eftersom den lutar mot norr. Så det är ingenting att ägna en tanke. 

 

Det är tack vare Bernhard jag fått tag på de här bilderna. Han har nämligen tagit ett extraknäck på NASA och skickar upp satelliter vars nedplockade data han sedan tolkar och överför till såna här bilder. Denna remote sensing är egentligen en hemlig specialitet som han likväl är känd och uppskattad för i vida kretsar. Egentligen är ingenting hemligt numera, påstår NASA, eftersom vi har Bernhard. Han har avslöjat det mesta som går att avslöja, --- fast allt det andra har Trump hand om i en kammare bakom Vita Huset som han delar med några pojkar med botoxpräglad uppsyn och rysk brytning. 

 

Den norrländska bybilden är den enda bilden han idag vill släppa ut till allmänheten. Dels är den ju översnöad, säger han, dels har han beskurit den så att man inte ska se de avslöjande bitarna i närheten; närmare bestämt Torgny Lindgrens kända stubbe med det svagt lutande glaset eller P O Enqvists smått frikyrkliga läggning. Såna saker skulle kunna väcka intresse på olämpliga ställen. Andra faktorer som Bernhard (till min stora glädje) tagit hand om i sitt extraknäck, fast på fritiden, är de många bilderna och intervjuerna av Ingmar Bergman som så här års flyter ut ur alla gömmor och till Bernhards och min förtvivlan formligen översvämmar både rymden och massmedia. Bernhard håller nu på att med hjälp av fjärranalysen stuva in detta material i ett hemligt förråd i Longyearbyens närhet i avsikt att aldrig släppa ut dem igen. Han försöker också få med demonerna, "på allmän begäran". Bernhards förordnande går dessvärre ut på fredag.

 

Annagreta

 

 

En hastig ledare publicerades idag den 5 februari 2018 i Dagens Nyheter. Den handlar om Italien och dådet i den lilla staden Macerata häromdagen. En galen man sköt då mot 6 personer, alla med mörk hudförg. Ungefär som Ansonius på sin tid här hemma. Ett rasistiskt dåd.

 

DN försöker sig först på en analys av den lilla Italienska staden Macerata. Där görs försök till marknadsföring av stan (helt naturligt, kanske, sedan stan i en turistanalys häromåret befanns vara Italiens mest trivsamma). Man "säljer in" sin vackra natur och sin kultur. Man har nämligen en celebritet från 1500-talet. DN beskriver det hela lite avmätt.

 

Sen tycker DN att "det provinsiella är inbyggt i Italiens själva DNA", och att "baksidan av lokalpatriotismen är misstänksamhet och fientlighet mot det annorlunda". Av detta följer enligt DN att den "pittoreska puttrigheten är en del av problemet". Man förstår att det handlar om isolering, en åldrad befolkning etc. Alltså skulle en gammal bymentalitet i Macerata förklara galningen som sköt, om man hårddrar det. 

 

Nu hör det till saken att skytten i Macerata är en känd medlem i Lega Nord, partiet vars ledare Fontana häromdagen offentligt svamlade om att skydda "vår vita ras", vilket naturligtvis väckte avsky. Och under tiden vässar Lega Nord och Forza Italia (Berlusconis hejaklack) tänderna och satsar järnet på det kommande valet i mars. Detta sker inte helt och hållet i det fördolda; synligheten är fortfarande Berlusconis bästa gren. Om detta borde det talas och analyseras. Men att så snabbserverat förknippa den lilla stan Macerata och dess stolta befolkning med problemen bakom skjutningen häromdagen, det är att göra det för lätt för sig och torde vara stötande i Macerata om de läste DN. Problem finns förvisso i Italien, det finns rädsla för det okända, det dräller av korruption, det finns misstänksamhet mot eliten, och det finns främlingsfientlighet. Men dessa problem och deras uttryck i det italienska samhället är en vida mer komplex historia än den som ges i DNs ledare idag.

 

Annagreta

 

ja, nu har de setts i Davos, grabbarna. Det var ju trevligt. 

 

Bernhard var också i Davos kan jag berätta. Han hade tilldelats administrativt ansvar för en grupp som skulle ha hand om krigen och freden - de hänger ju ihop så man hade byggt ihop dem för intellektuell bearbetning.  Bernhard var iklädd en uniform han ärvt från första världskriget då hans Onkel Vanja deltagit på Sydtyrolskt område och sedan dess varit tyst då och då. Onkeln hade skänkt uniformen till Bernhard som ett minne av allvaret, som han uttryckt det. Lebensmenschan hade fräschat upp den med vattenånga innan det var dags att åka, och Bernhard tyckte att den passade perfekt i Davos. Den hade guldknappar, såg dyr ut och hade ett mystiskt band tvärs över magen. I vanliga fall skulle Bernhard aldrig ha tagit på sig en sån sak, men nu, i Davos, var den kanon i fredsgruppen. 

 

Sedan Trump talat blev det kvavt i lokalen varpå alla kände för att uppleva rena rama perfektionen i form av schweizertåget. De beslöt unisont ta sig en skidburen sväng uppe i Arosa där sluttningarna är mjuka och fina i kanten. Det blev lite trångt; Bernhard kolliderade lätt med en grupp på fem personer som hade hand om miljöfrågorna. De var vadderade i grönt både fram och bak med kuddar av halvstor bambu, som de själva sågat ned och  bundit ihop och knådat till och lagt in i kuddfodralen. När de föll gjorde det inte ont. Bernhard var avundsjuk eftersom han inte hade gjort motsvarande fallstudie och inte var inskolad på bambuns nya användningsområden. Men han visade inte sina bristande uppdateringar utan dundrade malligt nedför slänten och log demonstrativt åt alla håll på färden. 

 

På kvällen då alla tog ledigt från tänket satte sig Bernhard intill en dam med spännande linjer i ansiktet och en parfym som doftade ceder och myrra. Hon visade sig vara en kraftkvinna från Bayern med hönsfarm och tycke för bibelstudier. När detta stod klart för Bernhard började han svamla lite hit och dit om Matteusevangeliet, månglarna i templet och Lots hustru. Sedan reste han sig försiktigt och smög till baren där han tog sig en oerhört komplicerad men stark drink, det var samma sort som grannen intill hade valt. Kvällen blev mycket lyckad, och nästa dag var Bernhard fräsch igen och kunde administrera hela dagen klanderfritt.

 

Annagreta

 

 

Läser nu Luke Hardings bok Sammansvärjningen. Den är kuslig, Den redogör för de tidiga kopplingarna mellan Trump och Putins gäng, och ger tydliga inblickar i den internationella politikens gyllene mörker. Underrubriken är "Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita Huset". Den prisade journalisten Luke Harding på The Guardian skriver lätt, han levererar omständliga fakta och komplicerade intriger med viss elegans. Och hans berättelse visar på en tid (de senaste 30 åren fram till idag) och en tillvaro där människorna flyter omkring utan nämnvärt ansvar, utan märkbart allvar, men med desto mer känsla för lyx, stora pengar, intriger. Inte minst i Ryssland, där osannolika rikedomar tycks skapas och bytas hela tiden, som i gamla sagor. Allt för maktens skull, för inflytandet, för viljan att räknas bland de stora, rika och mäktiga. Man köper folks välvilja, och säljer den lika gärna. Försåtligt, bevakande.

 

Det är den svage och självupptagne Trump som är "offret", honom kan man uppenbarligen driva in i fållan där de "användbara" springer omkring i väntan på att nyttiggöras. Och omkring honom ansluter sig en annan generation, också den uppfylld av maktstridens hetta.

 

Allt detta utreds nu. Sammansvärjning eller inte, det är frågan.

 

Annagreta

Matt och uttänjd av vanlig gympa möter jag plötsligt ordet "språklig gympa". Låter bra, och jämförelsevis skonsamt, känner jag. När jag sedan försöker se vad som menas kommer naturligtvis Donald Trump fram ur dimman. Att han inte står för sina ord är ju redan välkänt. Nu försöker han - för att variera sig - mildra effekterna av sitt rasistiska uttalande mot vissa muslimska länder och säga att orden föll inte riktigt så, plus att han inte menade det han sa. (!!!) Han vrider och vänder på frågan och orden, det är där gympan förs in i sammanhanget. En språklig variant av volter, höga hopp och kullerbytta. Men karln klarar inte den språkliga gympan. Han förstår inte hur allt hänger ihop. Nu är det omgivningens tur att bli matt och svettig.

 

Politisk jympa är ju mera vanligt. Den kan man bli matt av också. Den förekommer lite överallt och kan kombineras med andra trender.. Förre V-ledaren Lars Ohly hoppar nu runt i en blandning av språklig och politisk jympa. Han förefaller vara rätt rörlig, måste man tillstå. Det måste förenkla i både språklig spagat och huvudstupa sidoläge. I den språkliga övningen trängs hans ord betänkligt, lite återhämtning där kan rekommenderas. 

 

Tidigare inlägg Nyare inlägg