bookzoom

Visste du att en blomfluga har 6 knän, 6 skenben, 6 lår och ett ansikte med i vissa fall håriga ögon? Men ta Backsiljeblomflugan till exempel, den har nakna ögon och ett svagt pudrat ansikte! Hanen har stor ansiktsbuckla, honan får naturligtvis nöja sig med en mindre buckla.

Stor och maffig (i sammanhanget betyder det runt 1,5 cm lång) är Storslamflugan. Den har mörka fötter som den klampar fram med i åkertistlar, rölleka och renfana, hela sommaren. Sen flyger den söderöver. Den är "kosmopolitisk". Det betyder att den finns nästan överallt utom på Antarktis, där går gränsen för den arten, klokt nog.

Någon har sett en Storslamfluga övervintra i Danmark i en källare och en annan sågs vinternatta på Åland i en grotta, men där blev den uppäten...

En riktig kändis är Humleblomflugan.Den är stor, bortåt 17 mm, finns "överallt" och har långt ansikte med ansiktsbuckla som syns i profil. Den har håriga lår och bruna fötter, ja hela kroppen är lite pälsklädd. Men så lever den också i norra halvklotets nordligare trakter, den känner sig bl a hemma både här i Sverige, i Sibirien och i Mongoliet, men har kompisar också i Kalifornien.

Ja, såna saker lär man sig om man läser senaste utgåvan av Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna, Artdatabankens fenomenala bokserie. Jag känner mig fortfarande nära bekant (!) med alla dessa arter eftersom jag ju var med i bokseriens tillkomst och uppläggning. Den här boken heter "Tvåvingar: Blomflugor" och därmed är blomflugorna komplett beskrivna - tidigare i år kom den första blomflugeutgåvan. De unika illustrationerna är här gjorda av ett gäng på 8 konstnärer med Elizabeth Binkiewicz i spetsen, texten är skriven av Hans Bartsch.

Sammanlagt finns det drygt 400 arter blomflugor här i Sverige. Måtte dom ha dragit söderut innan vintern slog till. /Annagreta

"A Journey of a Thousand Miles begins with a single step." Den första hälften av detta kinesiska visdomsord är titeln på en nyutkommen självbiografisk bok av den 27-årige kinesiske pianisten och före detta underbarnet Lang Lang, som numera turnerar världen över med en häpnadsväckande repertoar. I boken berättar han om om sitt liv och sin musikaliska karriär och tar härvidlag hjälp av sin amerikanske "cowriter" David Ritz, som också skrivit t.ex. Ray Charles' och Aretha Franklins "självbiografier". Det är en bok som är värd att läsa som dokument över en fantastisk musikerkarriär men också som en beskrivning av situationen för en ettbarnsfamilj i Kina i efterdyningarna av kulturrevolutionen. Boken ger också en god bild av hur attityderna till en enastående musikbegåvning tar sig uttryck i USA där Lang Lang lyckligtvis(?) så småningom hamnar. När Lang Langs fenomenala pianisttalang upptäcks i koltåldern ska han bara bli "number one", liksom alla andra kinesiska barn som uppvisar någon speciell begåvning i vilket fack det vara månde, och hans far skyr inga medel för att han ska bli en världsartist och är beredd att offra i stort sett allt, äktenskap, ekonomi, för att uppnå detta mål. Det är en minst sagt skakande läsning om en barndom med en auktoritativ uppfostran där belöningen för 8 timmars dagliga övningspass i bästa fall kan bli att få träffa sin mamma ett par dagar! Mamman följer nämligen av ekonomiska skäl inte med fadern och den 9-årige sonen när de flyttar till Beijing där pianistutbildningen fortsätter under rent miserabla sociala förhållanden. Hon måste fortsätta att jobba i hemstaden för att försörja familjen. Än groteskare blir det när fadern i sin besvikelse och skam över ett misslyckande uppmanar sonen att ta livet av sig! Det är en ständig jakt efter att barnet ska vinna den ena pianisttävlingen efter den andra. Vilket han också gör, den första som femåring vill jag minnas! Men han möter en del goda och förstående lärare och det dyker också upp andra goda féer längs hans väg, t.ex. Mr Hang, en grönsakshandlare på gatan, som han anförtror sig åt när faderns tyranni blir outhärdligt och som sedan blir en trogen vän till dem båda. Far och son hamnar alltså så småningom i USA där Lang Lang med hjälp av stipendier får möjlighet att fortsätta studera såväl klassisk musik som västerländsk kultur i övrigt under framstående lärare, bl.a. blir Daniel Barenboim en mentor. Så slår han plötsligt igenom som den storslagna pianist han har utvecklats till under ett delvis rent fasansfullt förtryck, när han får möjlighet att med kort varsel hoppa in som ersättare för en annan stor pianist vid en konsert. - Det är så det går till i USA, förklarar man för honom. Här är det inte pianisttävlingar som leder till framgång som i Kina! Mot alla odds inträffar också efter hand en sorts försoning mellan far och son och Lang Lang säger sig uppskatta sin fars ständiga hängivenhet. Men då är det Lang Lang som blivit "the boss" och fadern underordnar sig, till stor del nog beroende på att han aldrig lärt sig engelska! De ger till och med konserter ihop där fadern virtuost spelar på det tvåsträngade, traditionella kinesiska instrumentet erhu. "Journey of a Thousand Miles" av den kinesiska världspianisten Lang Lang är berättelsen om hur en extremt musikalisk begåvning som drillas av en extremt auktoritär far utvecklas till en virtuos musiker men också till en mogen människa som bl.a. arbetar som goodwill ambassadör inom UNICEF för att barn i hela världen ska få möjlighet att realisera sina drömmar med musiken som utgångspunkt. En gränslös musik. Ingar

Jo, hon är blygsam och äkta blyg, hon fortsätter säkert att cykla i Berlin, trots att hon fått Nobelpriset, denna Herta. Hon deltog intill utmattningens gräns i alla framträdanden i Stockholm, hon signerade, log och bevistade cocktailpartyn, kom till middagar och luncher som hedersgäst. Ändå var hennes framtoning på den stora festen snudd på kroppsligt förlägen.

I en vass och initierad krönika om detta och mera därtill skriver hennes tidigare förläggare Michael Naumann i Die Zeit av den 17 december. Han gör det från första parkett; inbjuden som han var att hylla sin författare och delta i Nobelfestligheterna. När Naumann spanar runt i Blå Hallen ser han den kilotunga och extremt dyrbara tiaran och kronprinsessan bär,"värd flera Nobelpris". Starx därpå retar han sig på den tyske utrikesministern Guido Westerwelle som slarvigt anmält sig i sista minuten till banketten - och stört arbetet med den känsliga bordsplaceringen. Som straff, tror Naumann, fick han sitta mitt emot det tystlåtna svenska majestätet!

Nåja, det är en lång artikel med åtskilliga artigheter till det svenska festandet även om han också konstaterar att valet av Béla Bartóks Rumänska danser i Konserthuset rimligen inte anpassats till Herta Müllers egna värderingar. Några tillbakablickar gäller tidigare pristagare. Vi får till exempel veta att Günter Grass dansat hysteriskt länge i Stadshuset då han fick priset, och att den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev ned valet av Dario Fo; det var "som om någon fått medicinpriset för att ha uppfunnit Dr Scholls inläggssulor".

Riktigt bekymrad blir Naumann när han kommenterar Stockholms "kulturella offentlighet", dvs kultursidorna och kulturlivet sådant det speglas i den svenska pressen. Han anser att både Dagens Nyheter och Aftonbladet sjunkit till nära nog sjaskiga boulevardtidningar, med förkrympta artiklar och essäer, - desto märkligare eftersom svenska författare läses i hela världen, suckar han. I stället tycker han sig se förekomsten av litterära salonger i Sverige, framträdanden och diskussioner i det lilla formatet, ungefär som tidigare i Paris och Berlin.

Eftertänksam är hans beskrivning av begreppet "Atemschaukel" (som översatts med Andningsgunga). Det var namnet på Hertas och lyrikern Oskar Pastiors yoga avsedd att hjälpa Herta orka fortsätta anteckna det han berättade. De böjde sig framåt, nedåt, som en spänd båge, och öppnade sen sakta kroppen bakåt."Hon påstod aldrig att djupa tankar härrör ur gymnastiken, men väl att bakom varje ord kan dölja sig en andra betydelse."
----------------- Michael Naumann är en tysk publicist (nu i Die Zeit) och statsvetare; mellan 1998 och 2001 var han kulturminister i Tyskland (SPD). Han har varit förläggare (Rowohlt Verlag och Metropolitan Books i NY), och programledare för politiska debatter i tysk TV.
Annagreta

När nordanvinden tar i, kan man med fördel läsa Agneta Pleijels senaste bok, "Syster och bror". Jag lovar att du inte ångrar dig.

Boken skildrar familje- och konstnärsöden i mitten på 1800-talet. Lågmält och medkännande.
I centrum är syskonen Albert och Helena, och mellan dem finns starka band som dras ihop och isär genom hela boken. Albert föds döv. Helena har sångröst, fadern bestämmer allt, han förbjuder hennes sångkarriär, han väljer hennes make, etc. Tvång finns överallt i Helenas liv. Albert blir målande konstnär och reser mycket. Syskonen är nära länkade till varann, intensivt beroende av varandras stöd. Ett borgerligt hems krav och ork kommer tydligt till uttryck.

Alberts öde är både svårt och imponerande. Han klarar de mest omöjliga situationer, om man betänker hur hans handikapp betraktades på den tiden. Det finns många ingångar i boken, bl a får vi veta hur teckenspråket växte fram och hur det också motarbetades och till slut förbjöds. Den unge Alberts tid på Manilla, institutet för döva barn, är särskilt gripande; händelserna där innehåller både spröd kärlek, mobbning och död.

Jag beundrar författarinnans språk och hennes lugna berättande - hon skriver ju om sina förfäder och kan rimligen inte vara helt cool när hon sätter sig in i deras svåra öden. Kanske hade en annan författare, utan band till det som skildras, givit sig ut på större utvikningar, häftiga beskyllningar, detaljrika kärleksaffärer och intriger. Men inte Agneta Pleijel, hon håller en beundransvärd saklig ton boken igenom. Och det blir inte svagare läsning för det, utan tvärtom både njutbart och lärorikt. Hon har uppenbarligen våndats över den uppgift hon tagit sig.
Själv skriver hon i sin kommentar till boken:
"För min personliga del har skrivarbetet varit som att skotta upp en smal gångstig i ett för övrigt snötäckt landskap".

I denna vintriga dag är det en talande liknelse, det är inte så lätt att ta sig till brevlådan här hemma ens, sedan vinden byggt upp en snöbarriär just där.
Annagreta

Idag gick två av mina julklappsidéer om intet eftersom både Steve Dobrogosz kritikerrosade cd "Golden slumbers", den svensk-amerikanske superpianistens tillika kompositörens hyllning till Beatles, som följt honom sedan ungdomsåren, och den digitala(?) boken "Fågelsång" av Jan Pedersen och Lars Svensson båda var utgångna på respektive förlag och knappast skulle komma in igen före jul. Det fick i stället bli "a newly remastered version" av beatlesklassikern "Abbey Road" där bl.a. låten "Golden slumbers" ingår. När jag står i en kassa på Åhléns och ska betala  upptäcker jag ett bekant ansikte  bakom mig i kön, professor W. som är expert på den svenska översättningens språkhistoria, allt från Heliga Birgitta till Barbara Cartland. Han var en av mina lärare när jag för ett tiotal år sedan gick  översättarprogrammet här i Uppsala. - Hallå där, herr professore, inleder jag och vi är snart inbegripna i ett  livligt samtal om översättning medan kön så sakteliga ringlar fram. Han får bl.a. veta att jag nyligen har översatt  Édith Piafs memoarbok "Dansat med lyckan" (med cd som bonus). - Den ska jag leta efter säger han vänligt, när vi skiljs åt. 

Jag går över Forumtorget och tar rulltrappan upp till Lundeqvistska bokhandeln, som numera tyvärr heter Akademibokhandeln, där jag går en stund och letar förgäves efter min "Fågelsång".  Börjar känna i fötterna att det nog är konditoriet  med samma namn i bestämd form som jag borde styra kosan mot! Vem kommer då   springande emot mig med lätta steg om inte professor W. med "Dansat med lyckan" i högsta hugg . -Den ska min fru få i julklapp! Och det värmde ju översättarens hjärta! Så går han mot kassan med sin Édith Piaf och jag vänder mig om. Döm om min förvåning när jag då står öga mot öga mot tre framställda ex av Kate Mosses "Kryptan", som jag översatte förra året! Jag bara måste ropa tillbaka min gamle lärare och peka på detta ytterliga och plötsligt så närliggande exempel på vad hans undervisning lett till. - Det här kommer att gå till hävderna, ropade professorn i översättningshistoria, och jag kommer aldrig att glömma det! God Jul!
Ingar

PS Bildbevis följer i kommande inlägg!DS

En slaguggla mitt i Uppsala och en berguv i Stockholms innerstad. Nu kunde vi skärskåda dessa otroliga varelser, dessa vackra symboler för klokheten, på nära håll.
Tidskriften Fauna och Flora har i sitt senaste nummer 09 en artikel av Bengt-Olov Stolt som presenterar slagugglan i alla vinklar. Vinklar är tydligen något som denna uggla - och många andra ugglor - förhåller sig personligt till.
De kan vrida på sitt vackra huvud 180 grader utan att blinka. Öronen är också vinklade. De kan höra en liten muskrake under snön på gudvet hur långt håll.
I min lappländska barndom fanns en berguv som ofta satt på ett ladutak på lagom avstånd från mitt fönster. Han hörde dit. Han kände ingen längtan efter Lycksele eller Umeå, vad jag förstår. Vi tyckte att han var vår berguv.
40 år senare sätter sig en berguv på Adolf Fredriks musikskolas torn i Stockholm, på lagom avstånd från min dotters fönster vid Västmannagatan. Ingen vet var han hör hemma. Min dotter och svärson uppskattar det här oväntade besöket och kontaktar Artportalen, en rapportsite för iakttagelser från naturen. De får svara på frågor som t ex om den stackars berguven häckar på Adolf Fredriks torn eller inte. Svaret blev att berguven var "på besök". Så nu är berguven på Västmannagatan noterad för vetenskapen.
Det finns inga motsvarande noteringar om min lappländska berguv, men han var ofta på besök, han också. Häckade, det gjorde han nån annanstans, fast i närheten, hoppas jag.
Annagreta

Jag undrar hur nobelpristagarnas telomerer mår. Sedan jag hört presentationen av medicinpristagarnas bedrifter anar jag att man är åldrandets gåta på spåren. Det lär vara så att det finns ett samband mellan förkortade telomerer i cellerna och åldrande. Stressar vi så förkortas de ännu mer. Inte bra.

Alltså: Är man gammal och nedsliten både utanpå och inuti, då har telomererna blivit kortare. Och är man nobelpristagare kan man konstatera detta genom att studera ens telomerer. Andra skulle genast se det på en.
Ja, det var en stark förkortning av vad jag lärde mig av den föredömliga presentationen i TV.
Om man vill se på festligheterna i Stadshuset kanske man kan ana vilka som har korta telomerer, fastän det finns ju concealer och då syns det inte.
En salut för alla nya rön!
Annagreta

Man vill läsa denna Herta, den saken är klar. Jag hörde hennes Nobelföreläsning idag.
Die Taschentücher, det var Hertas berättartråd. Näsduken och mänskliga öden och vanor. Sinnrikt hopfogat, underhållande och genomarbetat.
Men mest hyllade hon det skrivna ordet i sin Nobelföreläsning, denna Herta. Så fascinerande, och så spännande språkligt! (Det enda som föreföll överdrivet var hennes hårda bruk av kajalpennan.)
Herregud sån tur att man råkade se det.
Läs föreläsningen i morgon, jag antar att nån av de stora tidningarna trycker den i sin helhet.
/Annagreta

Nu prasslar det i gräset.
Annagreta

Allting vitt, vitt vitt... Annagreta