"Syster och bror" av Agneta Pleijel
När nordanvinden tar i, kan man med fördel läsa Agneta Pleijels senaste bok, "Syster och bror". Jag lovar att du inte ångrar dig.
Boken skildrar familje- och konstnärsöden i mitten på 1800-talet. Lågmält och medkännande.
I centrum är syskonen Albert och Helena, och mellan dem finns starka band som dras ihop och isär genom hela boken. Albert föds döv. Helena har sångröst, fadern bestämmer allt, han förbjuder hennes sångkarriär, han väljer hennes make, etc. Tvång finns överallt i Helenas liv. Albert blir målande konstnär och reser mycket. Syskonen är nära länkade till varann, intensivt beroende av varandras stöd. Ett borgerligt hems krav och ork kommer tydligt till uttryck.
Alberts öde är både svårt och imponerande. Han klarar de mest omöjliga situationer, om man betänker hur hans handikapp betraktades på den tiden. Det finns många ingångar i boken, bl a får vi veta hur teckenspråket växte fram och hur det också motarbetades och till slut förbjöds. Den unge Alberts tid på Manilla, institutet för döva barn, är särskilt gripande; händelserna där innehåller både spröd kärlek, mobbning och död.
Jag beundrar författarinnans språk och hennes lugna berättande - hon skriver ju om sina förfäder och kan rimligen inte vara helt cool när hon sätter sig in i deras svåra öden. Kanske hade en annan författare, utan band till det som skildras, givit sig ut på större utvikningar, häftiga beskyllningar, detaljrika kärleksaffärer och intriger. Men inte Agneta Pleijel, hon håller en beundransvärd saklig ton boken igenom. Och det blir inte svagare läsning för det, utan tvärtom både njutbart och lärorikt. Hon har uppenbarligen våndats över den uppgift hon tagit sig.
Själv skriver hon i sin kommentar till boken:
"För min personliga del har skrivarbetet varit som att skotta upp en smal gångstig i ett för övrigt snötäckt landskap".
I denna vintriga dag är det en talande liknelse, det är inte så lätt att ta sig till brevlådan här hemma ens, sedan vinden byggt upp en snöbarriär just där.
Annagreta
Boken skildrar familje- och konstnärsöden i mitten på 1800-talet. Lågmält och medkännande.
I centrum är syskonen Albert och Helena, och mellan dem finns starka band som dras ihop och isär genom hela boken. Albert föds döv. Helena har sångröst, fadern bestämmer allt, han förbjuder hennes sångkarriär, han väljer hennes make, etc. Tvång finns överallt i Helenas liv. Albert blir målande konstnär och reser mycket. Syskonen är nära länkade till varann, intensivt beroende av varandras stöd. Ett borgerligt hems krav och ork kommer tydligt till uttryck.
Alberts öde är både svårt och imponerande. Han klarar de mest omöjliga situationer, om man betänker hur hans handikapp betraktades på den tiden. Det finns många ingångar i boken, bl a får vi veta hur teckenspråket växte fram och hur det också motarbetades och till slut förbjöds. Den unge Alberts tid på Manilla, institutet för döva barn, är särskilt gripande; händelserna där innehåller både spröd kärlek, mobbning och död.
Jag beundrar författarinnans språk och hennes lugna berättande - hon skriver ju om sina förfäder och kan rimligen inte vara helt cool när hon sätter sig in i deras svåra öden. Kanske hade en annan författare, utan band till det som skildras, givit sig ut på större utvikningar, häftiga beskyllningar, detaljrika kärleksaffärer och intriger. Men inte Agneta Pleijel, hon håller en beundransvärd saklig ton boken igenom. Och det blir inte svagare läsning för det, utan tvärtom både njutbart och lärorikt. Hon har uppenbarligen våndats över den uppgift hon tagit sig.
Själv skriver hon i sin kommentar till boken:
"För min personliga del har skrivarbetet varit som att skotta upp en smal gångstig i ett för övrigt snötäckt landskap".
I denna vintriga dag är det en talande liknelse, det är inte så lätt att ta sig till brevlådan här hemma ens, sedan vinden byggt upp en snöbarriär just där.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Hans Ackefors
Jag kan bara säga att denna bok var oerhört gripande. Agneta Plejel skriver fantastiskt bra. Det har jag tyckt ända sedan jag läste Vindspejare för ett tiotal år sedan.Syster och Bror förvånade mycket, inte minst att man som elev på Manila hade det så påvert och att teckenspråket motarbetades så länge.
Trackback
