Kall feber höll mig vaken
Jerker Virdborgs bok "Kall feber" är en riktigt fascinerande historia. Jag trodde jag skulle läsa ett par kapitel mitt i boken igår kväll, men si, det gick inte sluta läsa! Klockan passerade ett innan jag slog igen sista kapitlet.
Stilen är till en början sån att man kan tro sig läsa en dokumentär. En kvinnlig forskare i nåt laborativt ämne får chansen att vistas på en storinstitution ett tag. Men vänta bara. Där händer det underliga saker, och miljön är garanterat svåröverskådlig, kal och snål och utbredd som en kompakt stad, extremt svår att orientera sig i eller alls överblicka. Verksamheten är lika svårgripbar. Naturligtvis spionerar hon snart på de andra, eftersom laboratorieverksamheterna inte ser ut att vara vad de borde vara...
Det är intressant att se hur Virdborg återger forskarmiljön, de långa korridorerna, de många våningarna, hissarna som ofta är stängda, källarn ska vi inte tala om.. och forskarna; där finns de förströdda, de hyperaktiva, de nonchalanta och de suspekt vänliga.
Själva sjukdomen "kall feber" ska jag inte avslöja. Läs gärna den här boken med en varm pläd runt fötterna och en katt i knät.
Annagreta
Om melankolins flykt
Det lutar visst åt att Femklöverns bloggande damer framöver kommer att hänge sig åt den mycket uppmärksammade Melankoliska rum av Karin Johannisson. Det blir nog givande men för tillfället har jag fullt sjå med det aktuella höstmörkrets melankoli, tänkte jag. Men när jag nyss i kvällningen stretade hemåt från Luthagens Livs ledande min gula cykel behängd med tre Icakassar märkte jag att jag gick och bloggade i huvudet lite hit och dit och blev riktigt upppiggad. Inte minst när jag erinrade mig Annagretas berättelse om barnbarnets analys av sin teckning som fick mormoderns höstliga melankoli att flykta. Den analysen är värd att hamna i bloggen tycker jag! Och när jag kom hem och satte mig vid datorn flyktade definitivt min melankoli när jag fick syn på nedanstående mejl från mitt 8-åriga barnbarn:
Hej!
Vad gör du?
koma till uppsala
Tyvärr lyckas jag inte här kopiera den färgprakt som lyste upp dessa rosa bokstäver i storlek 20 ungefär: knallgul fond och varje rad med en grön, turkos, röd respektive violett bakgrund! Snacka om färger som betvingar höstmörkrets melankoli! /Ingar
Scener ur ett äktenskap
Jonas Karlsson och Livia Millhagen plus Ingmar Bergman, vilken lysande trio! Sån kännedom om mänskliga tillkortakommanden kan endast den ha som själv upplevt dem, och att sedan skildra dem med humor och lätthet -
då kan det bli bra teater. Kvinnan var ju sanslöst tolerant mot den självupptagna mannen, åtminstone i början. Var kvinnorna i Bergmans närhet såna?
Det var en pjäs där småpratet levererade dramatik. Och en enkel scenografi med 4 stora golvlampor räckte långt. Tänk er Jonas Karlsson insnärjd i två otympliga armaturer, det förebådade komplikationer, som mycket riktigt också kom. En stark föreställning. Dramaten är att gratulera.
Annagreta
