Daniel Kehlmann, och världen
I slutet av året har jag börjat läsa en julklappsbok som heter "Die Vermessung der Welt". Författaren är ett ungt stjärnskott, född 1975 och redan världsberömd för sina böcker. Han heter Daniel Kehlmann. Berömmelsen är sannolikt rättvis, kan jag tycka, redan efter att ha läst en bit in i boken. Den handlar om och utgår ifrån berättelser om Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, två av 1800-talets tyska vetenskapare av rang. Gauss var matematiker, bland annat, och Humboldt mest känd för att han utforskade världens geografiska gåtor.
Kehlmann skriver medryckande, roligt och underhållande, men också insiktsfullt om tiden då dessa två karlar hanterade sina öden. En ovanligt läsvärd bok, den finns på svenska "Världens mått". Som så många andra böcker i genren är den en roman, med utsprång utöver den absoluta sanningen, men också en skickligt invävd tidsteckning av sekelskiftet 1700-1800 och tidigt 1800-tal.
Speciellt intressant är att se hur författaren speglar huvudpersonernas svagheter mitt i alla framgångar, deras bräckliga förhoppningar och beroenden. Den unge Gauss är ett mattesnille, den unge Alexander en resenär.
Alexander von Humboldt har redan (så långt jag läst) hunnit besöka Teneriffa. Han upptäcker där drakträdet, det urgamla gåtfulla lövträdet. Han står under dess bladverk och funderar över hur gammalt det är; det fanns innan Buddha och innan Kristus, och innan Platon, tänker han. Han lägger kinden mot stammen och gråter lite, innan han snabbt torkar bort tårarna och ser efter om nån sett honom stå där och bli känslosam. Snabbt går han vidare. Nästa upptäckt väntar.
Spännade läsning som rekommenderas! Snart har jag läst hela.
Tiden går fort. Snart är det 2011. Ha ett Gott Nytt År!
Annagreta
Kehlmann skriver medryckande, roligt och underhållande, men också insiktsfullt om tiden då dessa två karlar hanterade sina öden. En ovanligt läsvärd bok, den finns på svenska "Världens mått". Som så många andra böcker i genren är den en roman, med utsprång utöver den absoluta sanningen, men också en skickligt invävd tidsteckning av sekelskiftet 1700-1800 och tidigt 1800-tal.
Speciellt intressant är att se hur författaren speglar huvudpersonernas svagheter mitt i alla framgångar, deras bräckliga förhoppningar och beroenden. Den unge Gauss är ett mattesnille, den unge Alexander en resenär.
Alexander von Humboldt har redan (så långt jag läst) hunnit besöka Teneriffa. Han upptäcker där drakträdet, det urgamla gåtfulla lövträdet. Han står under dess bladverk och funderar över hur gammalt det är; det fanns innan Buddha och innan Kristus, och innan Platon, tänker han. Han lägger kinden mot stammen och gråter lite, innan han snabbt torkar bort tårarna och ser efter om nån sett honom stå där och bli känslosam. Snabbt går han vidare. Nästa upptäckt väntar.
Spännade läsning som rekommenderas! Snart har jag läst hela.
Tiden går fort. Snart är det 2011. Ha ett Gott Nytt År!
Annagreta
Inget vitt lejon
Punkterade myter
Jag noterade för en tid sedan att den italienske presidenten (ett tag till ?) Berlusconi nogsamt ombesörjt att en antik skulpturgrupp restaurerats, och att han därvid varit särskilt angelägen om att vissa genitalia som tidens tand gått hårt åt skulle få sig en särskilt ansiktslyftning(!) Inte utan att det blev en skrattretande påminnelse om Berlusconis omvittande ambition att måna om sin mandom och ungdom - och ska man tro hans "hovläkare" blir han i själva verket allt yngre för var dag... Men det var inte utan att skrattet fastnade i halsen när jag häromdagen vandrade runt på Medelhavsmuseet och betraktade de rekonstruerade färglagda skulpturerna på utställningen Vita lögner. Där blev man påmind om hur antikens formspråk väcktes till liv under den italienska fascismen. "Den vita marmorn passade fascisternas antikinspirerade nationalistbygge och kom att bli symbolen för den nya romerskheten, romanitàs som förhärligade den vita rasen" kan läsas på en av utställningsskyltarna.
Den idealiserade bilden av bländvita grekiska skulpturer blir i utställningen Vita lögner rejält punkterad, eftersom Apollo, Athena och de andra förevigade grekiska gudarna - även andra figurer, t.ex. lejon (se ovan) - i verkligheten med stor säkerhet varit dekorerade med geometriska mönster i regnbågens alla färger. Förmodligen för att de lättare skulle kunna ses och kännas igen på långt håll. Förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge innan den mytbild som byggts upp omkring och av Berlusconi också kommer att punkteras.
Ingar
Ordkrig och svavel i Italien
Jag har läst italienska tidningar ett tag.En sak är säker: Medierna i Italien är inte fina i kanten. Nu har visserligen Berlusconi vunnit i förtroendeomröstningen idag (14 dec), men tonläget lär knappast mildras. Några exempel från den gångna veckans politiska debatter är svårslagna.
Milanotidningen Il Giornale är pro Berlusconi. Motståndet bjuds främst av Romtidningen La Repubblica, en tränad motpart. Förra veckan diskuterade dess politiske kommentator Filippo Ceccarelli debatten om premiärministerns hälsa. Han tog avstamp i några USA-diplomaters nyss avslöjade syn på premiärministerns ålderstecken. Deras bekymmer för signor Berlusconis sömnattacker var allt annat än smickrande. Häromdagen svarade premiärministern att ”visst jag har uppnått en viss ålder”, med tillägget att han ansåg sina motståndare, deputeradekammarens talman Gianfranco Fini och Centerunionens man Pier Casini, vara ”åldersdigna”. Varpå den senare genast invände ”om vi är gamla, då är han katakombiell”.
Här faller La Repubblicas skribent för frestelsen att göra en lingvistisk analys, och skriver att det adekvata attributet snarare hade varit ”gravad”. Sedan tillägger tidningen att eftersom Pier Casini är kristdemokrat valde han att hölja sin utsaga i ett moln av rökelse, ”men likväl med en stark doft av svavel”.
Tidningen påminner också om tidigare diskussioner i ämnet. Häromkvällen, berättar Ceccarelli, framträdde en ”hovläkare” vid namn Zangrillo och garanterade att den 74åriga premiärministern ”åtnjuter en extraordinär vitalitet och har en fysik som en 50-åring”. För några år sedan kom en annan läkaranalys som uppskattade Berlusconis biologiska ålder till 55 år. Det skulle betyda, skriver La Repubblica, att Berlusconi i själva verket blir allt yngre.
Il Giornale ägs av Berlusconis bror Paolo, och familjens makt över dess journalistik är omvittnad. Och när inte mediaspråket räcker till kan premiärministern agera med markeringar mot olydiga medier. Sedan La Repubblica skrivit ett antal kritiska artiklar om premiärministern, uppmanade ”Il Cavaliere” den italienska industrin att inte annonsera i La Repubblica och andra tidningar som kritiserade hans politik.
Dario Fo har länge drivit med Berlusconi, och han är inte ensam. Roberto Saviano, författaren till boken Camorra, har i höst lett RAI 3:s program ”Vieni Via Con Me” (ung. Kom vi sticker), en ny samhällskritisk serie som fått rekordmånga tittare. Inte oväntat har Il Giornale kontrat med stora artilleriet och uppmanar nu medborgarna att protestera i ett upprop mot Saviano. Till dags dato har ett mindre antal anslutit sig till uppropet. En krönikör på Il Giornale diskuterar om verkligen RAI med sitt Public Service-uppdrag får sända sådan samhällskritik som Saviano står för.
Och inte lär det bli lugnare nu när ”Il Cavaliere” regerar kvar med ytterst tunn marginal.
Annagreta
Milanotidningen Il Giornale är pro Berlusconi. Motståndet bjuds främst av Romtidningen La Repubblica, en tränad motpart. Förra veckan diskuterade dess politiske kommentator Filippo Ceccarelli debatten om premiärministerns hälsa. Han tog avstamp i några USA-diplomaters nyss avslöjade syn på premiärministerns ålderstecken. Deras bekymmer för signor Berlusconis sömnattacker var allt annat än smickrande. Häromdagen svarade premiärministern att ”visst jag har uppnått en viss ålder”, med tillägget att han ansåg sina motståndare, deputeradekammarens talman Gianfranco Fini och Centerunionens man Pier Casini, vara ”åldersdigna”. Varpå den senare genast invände ”om vi är gamla, då är han katakombiell”.
Här faller La Repubblicas skribent för frestelsen att göra en lingvistisk analys, och skriver att det adekvata attributet snarare hade varit ”gravad”. Sedan tillägger tidningen att eftersom Pier Casini är kristdemokrat valde han att hölja sin utsaga i ett moln av rökelse, ”men likväl med en stark doft av svavel”.
Tidningen påminner också om tidigare diskussioner i ämnet. Häromkvällen, berättar Ceccarelli, framträdde en ”hovläkare” vid namn Zangrillo och garanterade att den 74åriga premiärministern ”åtnjuter en extraordinär vitalitet och har en fysik som en 50-åring”. För några år sedan kom en annan läkaranalys som uppskattade Berlusconis biologiska ålder till 55 år. Det skulle betyda, skriver La Repubblica, att Berlusconi i själva verket blir allt yngre.
Il Giornale ägs av Berlusconis bror Paolo, och familjens makt över dess journalistik är omvittnad. Och när inte mediaspråket räcker till kan premiärministern agera med markeringar mot olydiga medier. Sedan La Repubblica skrivit ett antal kritiska artiklar om premiärministern, uppmanade ”Il Cavaliere” den italienska industrin att inte annonsera i La Repubblica och andra tidningar som kritiserade hans politik.
Dario Fo har länge drivit med Berlusconi, och han är inte ensam. Roberto Saviano, författaren till boken Camorra, har i höst lett RAI 3:s program ”Vieni Via Con Me” (ung. Kom vi sticker), en ny samhällskritisk serie som fått rekordmånga tittare. Inte oväntat har Il Giornale kontrat med stora artilleriet och uppmanar nu medborgarna att protestera i ett upprop mot Saviano. Till dags dato har ett mindre antal anslutit sig till uppropet. En krönikör på Il Giornale diskuterar om verkligen RAI med sitt Public Service-uppdrag får sända sådan samhällskritik som Saviano står för.
Och inte lär det bli lugnare nu när ”Il Cavaliere” regerar kvar med ytterst tunn marginal.
Annagreta
Horace, oväntad kliché
TV4 hade skickat en ung vanlig reporter till Berlin. Han skulle träffa Horace och Ebba, det kända litteraturparet, som nu bor i Berlin. De skulle visa "deras" Berlin, smultronställena. Horace skriver på sin nya bok, Ebba är gästprofesssor och undervisar med utgångspunkt i den svenska deckargenren.
Horace sitter på sitt favoritkafé, i den enkla vardagliga stadsdelen, han sitter så han ska höra trafikbullret, han gillar det. Han medför sin svarta anteckningsbok; ibland skriver han i den, sittande i - som han betonar - den robusta lokalen, med sitt kallnande kaffe. Han vet aldrig när han får en idé. Han leder den försagde reportern till sin favoritsaluhall, där han brukar köpa fisk. Vi får veta att Tyskland har goda korvar, han äter sig igenom sortimentet, men helst äter han fisk, köpt just där, observera. Reportern är följsam. Jag börjar skruva på mig.
Paret äter sedan på sin favoritrestaurang, en turkisk, deras kvarterskrog. Där blir de väl omhändertagna, säger Horace. In kommer maten. Det är gott. Sedan bär det iväg till Horace´s favoritbokhandel där han gör de flesta av sina bokinköp. Som av en slump hittar han en bok om en 1700-talsförfattare, som han tänker köpa. Har du hört talas om XXX? frågar han reportern. Det har inte reportern. Jag skriver om honom, jag befinner mig i 1700-talet. Jag ska läsa en bit ur min kommande bok nu den 20 december i akademien. -Är du nervös? frågar den intet ont anande reportern. Inte, då. -Nervös? Min egen text!
Vilken perfekt klichébild, med huvudpersonens villiga medverkan.
En oinspirerad redaktör? Reportern har i varje fall min sympati.
Annagreta
Horace sitter på sitt favoritkafé, i den enkla vardagliga stadsdelen, han sitter så han ska höra trafikbullret, han gillar det. Han medför sin svarta anteckningsbok; ibland skriver han i den, sittande i - som han betonar - den robusta lokalen, med sitt kallnande kaffe. Han vet aldrig när han får en idé. Han leder den försagde reportern till sin favoritsaluhall, där han brukar köpa fisk. Vi får veta att Tyskland har goda korvar, han äter sig igenom sortimentet, men helst äter han fisk, köpt just där, observera. Reportern är följsam. Jag börjar skruva på mig.
Paret äter sedan på sin favoritrestaurang, en turkisk, deras kvarterskrog. Där blir de väl omhändertagna, säger Horace. In kommer maten. Det är gott. Sedan bär det iväg till Horace´s favoritbokhandel där han gör de flesta av sina bokinköp. Som av en slump hittar han en bok om en 1700-talsförfattare, som han tänker köpa. Har du hört talas om XXX? frågar han reportern. Det har inte reportern. Jag skriver om honom, jag befinner mig i 1700-talet. Jag ska läsa en bit ur min kommande bok nu den 20 december i akademien. -Är du nervös? frågar den intet ont anande reportern. Inte, då. -Nervös? Min egen text!
Vilken perfekt klichébild, med huvudpersonens villiga medverkan.
En oinspirerad redaktör? Reportern har i varje fall min sympati.
Annagreta
Musikaliska "Minnen"
I sina "Minnen" skriver Torgny Lindgren någonstans att han gärna kan "skriva om vad som helst bara jag finner den tillbörliga formen." Och formen han mejslar fram framstår för mig som ljuv musik med dess välavvägda rytmer och ålderdomliga melodiska pluraländelser: "hava", "taga". Att substantiven ofta skrivs i bestämd form och därmed slutar på n, särskilt när det handlar om födoämnen, kanske är ett dialektalt drag, men bidrar också till det sångbara språket. När inte själva ordens klang och must är tillfyllest nyttjar Torgny Lindgren bilder och liknelser som inte går av för hackor. T.ex. när han vill att vi ska veta hur operasångarens Erik Saedéns stämma låter. Den liknar han vid "trolltrumman vars klang var djup som en klyfta i Klåvaberget". Men som om den bilden inte räcker till fortsätter han med en liten berättelse om samen Henning som spelade på den denna märkliga trumma och vi får veta att Henning åkte skidor bättre än alla Vasaloppsvinnarna genom tiderna.
Men författaren väjer inte heller för det triviala när han återger sitt möte med Saedén vid en högtidlig middag strax innan denna gudabenådade operasångare avled. Även sångarens lätta stamning "präglades av fullödig klang och innerlighet" för att inte tala om vilka vibrationer hans nysning åstadkom, då middagsgästernas alla ordnar och kraschaner stämde in och pinglade med. Läs från s 84 ff och njut! Denna minnesglimt handlar om hur mycket själen behöver rösten och är också en hyllning till Saedéns konstnärsskap som är styrt av "medkänsla och medmänsklighet, inte av fåfänga." Det tycker jag också kan sägas om Torgny Lindgrens författarskap.
Men författaren väjer inte heller för det triviala när han återger sitt möte med Saedén vid en högtidlig middag strax innan denna gudabenådade operasångare avled. Även sångarens lätta stamning "präglades av fullödig klang och innerlighet" för att inte tala om vilka vibrationer hans nysning åstadkom, då middagsgästernas alla ordnar och kraschaner stämde in och pinglade med. Läs från s 84 ff och njut! Denna minnesglimt handlar om hur mycket själen behöver rösten och är också en hyllning till Saedéns konstnärsskap som är styrt av "medkänsla och medmänsklighet, inte av fåfänga." Det tycker jag också kan sägas om Torgny Lindgrens författarskap.
Ingar
Minus 15 grader, 1 dec 2010
Bladen på mina rododendron blir som cigarrer i kylan.
Foto: A Dyring
