Chopin 200 bast
Frågan är om det är idag eller var i förra veckan för 200 år sedan som en av mina favoritkompositörer Frédéric Chopin såg dagens ljus. Men hans födelsedag är värd att firas året om, vilket säkert sker runt om i världen, möjligen med extra pompa och stolthet just i dessa dagar i hans födelseland Polen. I dagens DN uppmärksammas han tillsammans med jubilarerna Robert Schumann, 200, och Gustav Mahler, 150, i en suverän artikel av en annan av mina favoriter, nämligen musikskribenten Martin Nyström. Han presenterar dessa musikens mästare och romantikens upplösta formvärld med utgångspunkt från en musikhistorisk exposé över barock - klassicism - romantik, så långt från snustorr som tänkas kan, och han väcker intresse för och förståelse av den romantiska 1800-talsmusikens särart bland annat med hjälp av hågkomster från sitt tonårslyssnande på Mahler, "att lyssna på den här musiken är som att jumpa på isflak", och litterära referenser. Tänka sig att den hårdkokte bestsellerförfattaren James Ellroy påstås ha lärt sig allt om att skriva romaner genom att som ung lyssna, inte på rockmusik, utan på de stora tonsättarna under 1800-talet! Med detta påstående inleder Nyström på sitt typiska genreöverskridande sätt sin mycket initierade artikel om de jubilerande romantiska tonsättarna! Det är klart att man inte kan låta bli att fortsätta att läsa! James Ellroy återkommer också i artikelns sista mening men då i par med Mahler. Dessförinnan bjuds läsaren några koncisa miniatyrporträtt av årets jubilarer där deras överlevnadskraft genom seklerna får sin förklaring. Artikeln läser sig själv!
Jag har idag firat Frédérics födelsedag med att spela några favoriter. Bland annat hans preludium nr 17 i Ass-dur. Han lär ha inspirerats av Alfred de Mussets diktrad: "Å hjärta som snyftar av glädje!" Om detta har jag läst i André Gides "Notes sur Chopin", som jag också har översatt till svenska. Dock har ännu inget förlag nappat på att ge ut den snyftar
Ingar
Ingar
Nu är boken död.....
....står det med svarta bokstäver i dagens ComputerSweden. Lars Dahmén - VD för sverigedelen av världens största ITmediehus - tar till orda om LÄSPLATTAN. Han slås av hur trångsynta och snobbiga vi är, vi som med viss tvekan och skepsis försöker förstå vad det handlar om och inte överger BOKEN så lätt. Teknikfientlig vill man ju inte vara.....
Jag går igenom hans argument. Grundregeln:"Allt som går att digitalisera kommer att digitaliseras". Tänk på musik, foton, filmer. För inte så länge sedan var allt analogt och packat i lådor. Idag är det väl bara pensionärer som har foton på papper, konstaterar han lite överlägset. Aven böcker tvingas följa denna naturlag och kommer inom kort att vara digitala. Också.
För - som en liten tröst till oss som tycker att utvecklingen stundom går lite väl fort - finns fenomenet Parallelliteten. Bara för att ny teknik slår igenom behöver inte allt "gammalt" försvinna. Radion frodas fastän TVn finns, biografen är fortfarande det bästa sättet att konsumera film. Alltså kommer pappersboken att finnas kvar, även när vi mer allmänt konsumerar böcker digitalt.
Lite hisnande blir det när han konstaterar att läsplattan bara är ett mellanled. Att kunna läsa - tolka bokstäver - kan på viss sikt vara lite onödigt och klumpigt. Vi kommer att kunna koppla in skallen på nätet och UPPLEVA det som Strindberg, Pirsig och Marklund skrivit på papper. Det verkar kanske lite science fiction, men han låter ganska övertygande. Av de tänkvärda exempel som Dahmén med sin kristallkula ger på kraften och takten i teknikutvecklingen väljer jag detta:
Hur hade en tonåring för 30 år sedan sett på dagens musikkonsumtion?:"Välj alla låtar och alla band du någonsin varit intresserad av och alla tv-serier du funderat på att se, peka på dem på skärmen och vips ligger de i en manick du fått i julklapp och som ryms i fickan. Sen är det bara att klicka och välja. Det är nästan gratis". Det som var en framtidsfantasi för 30 år sedan är en självklarhet för dagens tonåring. Dessutom fortsätter de ju att gå på konserter och se film på biograf. De läser kanske t o m en pappersbok någon gång.
Så varför föra en massa väsen om en enkel - ej färdigutvecklad - läsplatta. Vi är bara i början av en fantastisk utveckling. Pappersboken lever. Den har förhoppningsvis ett liv även EFTER den digitala revolutionen. Och jag vågar mig på ett utropstecken (!), inte frågetecken (?).
Ellinor
Jag går igenom hans argument. Grundregeln:"Allt som går att digitalisera kommer att digitaliseras". Tänk på musik, foton, filmer. För inte så länge sedan var allt analogt och packat i lådor. Idag är det väl bara pensionärer som har foton på papper, konstaterar han lite överlägset. Aven böcker tvingas följa denna naturlag och kommer inom kort att vara digitala. Också.
För - som en liten tröst till oss som tycker att utvecklingen stundom går lite väl fort - finns fenomenet Parallelliteten. Bara för att ny teknik slår igenom behöver inte allt "gammalt" försvinna. Radion frodas fastän TVn finns, biografen är fortfarande det bästa sättet att konsumera film. Alltså kommer pappersboken att finnas kvar, även när vi mer allmänt konsumerar böcker digitalt.
Lite hisnande blir det när han konstaterar att läsplattan bara är ett mellanled. Att kunna läsa - tolka bokstäver - kan på viss sikt vara lite onödigt och klumpigt. Vi kommer att kunna koppla in skallen på nätet och UPPLEVA det som Strindberg, Pirsig och Marklund skrivit på papper. Det verkar kanske lite science fiction, men han låter ganska övertygande. Av de tänkvärda exempel som Dahmén med sin kristallkula ger på kraften och takten i teknikutvecklingen väljer jag detta:
Hur hade en tonåring för 30 år sedan sett på dagens musikkonsumtion?:"Välj alla låtar och alla band du någonsin varit intresserad av och alla tv-serier du funderat på att se, peka på dem på skärmen och vips ligger de i en manick du fått i julklapp och som ryms i fickan. Sen är det bara att klicka och välja. Det är nästan gratis". Det som var en framtidsfantasi för 30 år sedan är en självklarhet för dagens tonåring. Dessutom fortsätter de ju att gå på konserter och se film på biograf. De läser kanske t o m en pappersbok någon gång.
Så varför föra en massa väsen om en enkel - ej färdigutvecklad - läsplatta. Vi är bara i början av en fantastisk utveckling. Pappersboken lever. Den har förhoppningsvis ett liv även EFTER den digitala revolutionen. Och jag vågar mig på ett utropstecken (!), inte frågetecken (?).
Ellinor
Carl Skottsberg och skeppskatten
Ibland blir jag inåtvänd. Vintern är vit, katten svart och himlen grå. Som en svartvit film från förr. Då kan jag försjunka i gamla läsupplevelser. För min del är det inte långt till polarhistorien, av förklarliga skäl, dit har jag ju förflyttat mig under åtskillig tid för några år sedan, tack vare Carolina Rediviva, detta förträffliga minnesapotek. Att somliga historier känns märkligare än andra är knappast konstigt. Men vissa polaräventyr innehåller ett och annat som jag berörts extra mycket av, trots att det kan verka sekundärt, till synes utan större betydelse.
En sån "sekundär händelse" handlar om Vitus Berings hustru Anna. Hon var nämligen med på Peter den Stores osannolika megaexpedition 1740-tal (som bär Berings namn). Hela tiden! I ur och skur, i åratal. Men tro inte att kvinnorna som var med - det var inte bara Anna, utan många fler - finns nämnda i de officiella rapporterna. Att denna fru Bering var med har kommit till vår kännedom tack vare att hennes brev hem och till myndigheterna bevarats och upptäckts alldeles nyss i ett arkiv i Moskva. Det visar sig att hon var en riktig curlinghustru, som trotsade elementen både en och två gånger för att färdas till Vitus, som säkerligen behövde hennes stöd. Betänk sedan att hon hela tiden hade med sig två minderåriga barn...
Ett annat minne jag ofta letar upp handlar om Carl Skottsberg, biologen och växtsamlaren, och det som hände år 1903 nere vid Antarktis. Ombord på skeppet Antarctic fanns en skeppskatt, förmodligen en manxkatt. Skeppet går under, och männen samlas på isflaken. Vad gör då denne 23-årige Carl? Jo, han lyckas ta med sig två saker från skeppet, sitt herbarium och katten. Den katten fick sedan vistas med männen i 2 veckor på isflaken (OBS olika isflak, beroende på vindar och annat) och sen färdas i en livbåt mot land, gissningsvis inklämd under Carls väst. Sen fick han övervintra med de 20 männen i en hydda av basalt som de lyckades knåpa samman inför vintern. Detta framgår inte i rapporterna som jag berättat det. Men katten finns med i en rad i den officiella rapporten som återger männens glädje på land när de efter vintern (8 månder senare) njuter av solskenet och vårljuset; det står att katten gjorde krumsprång utanför hyddan. Att jag påstår att det var en manxkatt beror på att det faktiskt finns en bild på katten, tagen ombord på Antarctic.(tyvärr för stor för att tas in på bloggen)
Nå, såna kyliga tankar drabbades jag av idag. Det känns gott att tänka på Anna Berings medkänsla med sin olyckliga, sjuka man, och Carl Skottsbergs känsla för en ynka katt. Jag brukar tänka på hur "enkelt" det kan ha varit att sköta om en kattstackare på isflak, för att inte tala om att ha en katt med på en desperat båtfärd. Men - när männen väl kommit fram och lyckats bygga sig en hydda, var det kanske gott med en varm katt under filten.
< Annagreta, till minne av min bok "Polardrömmars höga pris" 2007.
En sån "sekundär händelse" handlar om Vitus Berings hustru Anna. Hon var nämligen med på Peter den Stores osannolika megaexpedition 1740-tal (som bär Berings namn). Hela tiden! I ur och skur, i åratal. Men tro inte att kvinnorna som var med - det var inte bara Anna, utan många fler - finns nämnda i de officiella rapporterna. Att denna fru Bering var med har kommit till vår kännedom tack vare att hennes brev hem och till myndigheterna bevarats och upptäckts alldeles nyss i ett arkiv i Moskva. Det visar sig att hon var en riktig curlinghustru, som trotsade elementen både en och två gånger för att färdas till Vitus, som säkerligen behövde hennes stöd. Betänk sedan att hon hela tiden hade med sig två minderåriga barn...
Ett annat minne jag ofta letar upp handlar om Carl Skottsberg, biologen och växtsamlaren, och det som hände år 1903 nere vid Antarktis. Ombord på skeppet Antarctic fanns en skeppskatt, förmodligen en manxkatt. Skeppet går under, och männen samlas på isflaken. Vad gör då denne 23-årige Carl? Jo, han lyckas ta med sig två saker från skeppet, sitt herbarium och katten. Den katten fick sedan vistas med männen i 2 veckor på isflaken (OBS olika isflak, beroende på vindar och annat) och sen färdas i en livbåt mot land, gissningsvis inklämd under Carls väst. Sen fick han övervintra med de 20 männen i en hydda av basalt som de lyckades knåpa samman inför vintern. Detta framgår inte i rapporterna som jag berättat det. Men katten finns med i en rad i den officiella rapporten som återger männens glädje på land när de efter vintern (8 månder senare) njuter av solskenet och vårljuset; det står att katten gjorde krumsprång utanför hyddan. Att jag påstår att det var en manxkatt beror på att det faktiskt finns en bild på katten, tagen ombord på Antarctic.(tyvärr för stor för att tas in på bloggen)
Nå, såna kyliga tankar drabbades jag av idag. Det känns gott att tänka på Anna Berings medkänsla med sin olyckliga, sjuka man, och Carl Skottsbergs känsla för en ynka katt. Jag brukar tänka på hur "enkelt" det kan ha varit att sköta om en kattstackare på isflak, för att inte tala om att ha en katt med på en desperat båtfärd. Men - när männen väl kommit fram och lyckats bygga sig en hydda, var det kanske gott med en varm katt under filten.
< Annagreta, till minne av min bok "Polardrömmars höga pris" 2007.
Vem lockas av en platt läsupplevelse?
I dagens morgontidning - på Ekonomisidan!! - förkunnas att det råder läsplattefeber i vår. Som vanlig och relativt flitig konsument av läsupplevelser, dvs oftast på papper tryckta, inser jag att jag måste informera mig om de nya dimensioner som detta nya medium skulle kunna tillföra mitt läsande.
Fem varianter av läsplattan är redan här. Flera hundra nya varianter är på väg under året. Det finns förstås alltid något lockande och magiskt med ny teknik och jag tar mig steg för steg igenom testprotokollet.
Fördelarna först. Stor som en boksida, bara 1 cm tjock, rymmer flera tusen böcker! Man kan ha musik på samtidigt som man läser, dvs bläddrar/pekar sig igenom skärm/boksidorna. Tänk så många böcker man kan ladda ner i sitt eget platta bibliotek! Som man kan ha med sig i fickan och plocka fram när läslusten kommer på. En studerande kan lätt bära med sig både all studielitteratur och ordböcker. Och nödvändig bakgrundsmusik.
DÄR tog fördelarna jämfört med den traditionella boken slut. Att bläddra i läsplattan tar - hela!! - två sekunder. Det går inte att stryka under och anteckna i marginalen. Skärmsidan är svårläst jämfört med boksidan. (Blir säkert förbättrat i kommande modeller). De är svåra att börja använda. Menysystemen är krångliga, kräver idog bläddring i instruktionsboken. Där föll min nyfikenhet ihop som en sufflé, när man öppnar ugnsluckan för tidigt!
Än så länge är läsplattan dyr i inköp. Förmodligen även i drift. Man kan KÖPA 25-talet riktiga böcker bara för startkostnaden. För att inte tala om hur många böcker man kan LÅNA.... Det kostar bara 10 kr att reservera en bok på biblioteket. Enligt bibliotekarie Lena på mitt stadsdelsbibliotek kan denna utmärkta service snart bli gratis!
Och, hur går det men den där mycket speciella ingrediensen i läsupplevelsen: känslan av förväntan som börjar mellan tummen och pekfingret, när man vänder blad i BOKEN? Sååå, vem lockas av den platta läsupplevelsen? Inte jag i alla fall. Åtminstone inte än........
Ellinor
Fem varianter av läsplattan är redan här. Flera hundra nya varianter är på väg under året. Det finns förstås alltid något lockande och magiskt med ny teknik och jag tar mig steg för steg igenom testprotokollet.
Fördelarna först. Stor som en boksida, bara 1 cm tjock, rymmer flera tusen böcker! Man kan ha musik på samtidigt som man läser, dvs bläddrar/pekar sig igenom skärm/boksidorna. Tänk så många böcker man kan ladda ner i sitt eget platta bibliotek! Som man kan ha med sig i fickan och plocka fram när läslusten kommer på. En studerande kan lätt bära med sig både all studielitteratur och ordböcker. Och nödvändig bakgrundsmusik.
DÄR tog fördelarna jämfört med den traditionella boken slut. Att bläddra i läsplattan tar - hela!! - två sekunder. Det går inte att stryka under och anteckna i marginalen. Skärmsidan är svårläst jämfört med boksidan. (Blir säkert förbättrat i kommande modeller). De är svåra att börja använda. Menysystemen är krångliga, kräver idog bläddring i instruktionsboken. Där föll min nyfikenhet ihop som en sufflé, när man öppnar ugnsluckan för tidigt!
Än så länge är läsplattan dyr i inköp. Förmodligen även i drift. Man kan KÖPA 25-talet riktiga böcker bara för startkostnaden. För att inte tala om hur många böcker man kan LÅNA.... Det kostar bara 10 kr att reservera en bok på biblioteket. Enligt bibliotekarie Lena på mitt stadsdelsbibliotek kan denna utmärkta service snart bli gratis!
Och, hur går det men den där mycket speciella ingrediensen i läsupplevelsen: känslan av förväntan som börjar mellan tummen och pekfingret, när man vänder blad i BOKEN? Sååå, vem lockas av den platta läsupplevelsen? Inte jag i alla fall. Åtminstone inte än........
Ellinor
Allt kan inte sägas
Den här boken handlar om två särlingar som påminner om vissa primtal; de står varandra mycket nära, men aldrig så nära att de berör varandra. Den italienska fysikern Paolo Giordano har associerat till dessa mattebegrepp när han skildrat de två huvudpersonerna i sin bok "Primtalens ensamhet".
Mattei och Alice är verkligen två särlingar. De har dessutom varsin hemlighet; Mattei tror sig ha orsakat sin handikappade tvillingsysters död i skolåldern. Allt tydligare skapar han ett avstånd mellan sig själv och andra. Han blir alltmer bunden till fysikens lagar och matematikens talmagier, frånvarande och ensam. Alice är en plågad själ med bedrövelser alltsedan hon var liten. Som barn skadade hon ett ben i en skidolycka, och har alltsedan dess varit bortvald och särskild. Så småningom utvecklar hon ätstörningar. --- Det låter gräsligt, ser jag när jag skriver ned det, men det märkliga med den här romanen är att den inte gräver ned sig i svärtan. Allt ges en alldaglig ton, berättelsen är angelägen och varm. Det är en roman om tafatthet, om tvekan och om saknad. Den speciella parallellitet och attraktion som finns mellan Mattei och Alice är bokens röda tråd, utan att historien fördenskull verkar "konstruerad". Det är bra driv i boken, det är svårt att lägga den ifrån sig.
Vissa scener skildrar mobbing och unga människors grymhet mot varandra. Skildringen är osminkad och konstaterande. Avstånden mellan huvudpersonerna sinsemellan är inte alltid stort men det finns där, som ett permanent tillstånd. Mattei flyr in i karriären, in i matematiken, och Alice fortsätter svälta sig, i ett ständigt bedrägeri mot sig själv och sin omgivning. Författaren visar stor sakkunskap och insikt i beskrivningen av detta sjukdomstillstånd.
"Allt kan inte sägas", lyder ett arabiskt ordspråk. Så är det också i den här romanen. De två huvudpersonerna hamnar på var sitt håll, och allt blir inte sagt. Matematikern fortsätter med sina geometriska fixeringar och Alice blir fortsatt drabbad av sin självsvält, också på det känslomässiga planet.
Det är en mycket bra roman, belönad med Premio Strega. Som nutidsskildring är den underfundig och drabbande. Det ska bli spännande att följa författarens fortsatta produktion.
Annagreta
Mattei och Alice är verkligen två särlingar. De har dessutom varsin hemlighet; Mattei tror sig ha orsakat sin handikappade tvillingsysters död i skolåldern. Allt tydligare skapar han ett avstånd mellan sig själv och andra. Han blir alltmer bunden till fysikens lagar och matematikens talmagier, frånvarande och ensam. Alice är en plågad själ med bedrövelser alltsedan hon var liten. Som barn skadade hon ett ben i en skidolycka, och har alltsedan dess varit bortvald och särskild. Så småningom utvecklar hon ätstörningar. --- Det låter gräsligt, ser jag när jag skriver ned det, men det märkliga med den här romanen är att den inte gräver ned sig i svärtan. Allt ges en alldaglig ton, berättelsen är angelägen och varm. Det är en roman om tafatthet, om tvekan och om saknad. Den speciella parallellitet och attraktion som finns mellan Mattei och Alice är bokens röda tråd, utan att historien fördenskull verkar "konstruerad". Det är bra driv i boken, det är svårt att lägga den ifrån sig.
Vissa scener skildrar mobbing och unga människors grymhet mot varandra. Skildringen är osminkad och konstaterande. Avstånden mellan huvudpersonerna sinsemellan är inte alltid stort men det finns där, som ett permanent tillstånd. Mattei flyr in i karriären, in i matematiken, och Alice fortsätter svälta sig, i ett ständigt bedrägeri mot sig själv och sin omgivning. Författaren visar stor sakkunskap och insikt i beskrivningen av detta sjukdomstillstånd.
"Allt kan inte sägas", lyder ett arabiskt ordspråk. Så är det också i den här romanen. De två huvudpersonerna hamnar på var sitt håll, och allt blir inte sagt. Matematikern fortsätter med sina geometriska fixeringar och Alice blir fortsatt drabbad av sin självsvält, också på det känslomässiga planet.
Det är en mycket bra roman, belönad med Premio Strega. Som nutidsskildring är den underfundig och drabbande. Det ska bli spännande att följa författarens fortsatta produktion.
Annagreta
"Om kärlek" och om Norén
I går var jag med några klöverblommor och såg "Om kärlek" av Lars Norén på Dramaten. Kände behov av att se en pjäs av den uppburne dramatikern, efter att nyligen ha sett Återbesöket" på Uppsala stadsteater,en pjäs om honom och hans teaterprojekt 7:3. Det var en grym påminnelse om en verklig tragedi, Malexandermorden, till stora delar välspelad och intressant iscensatt, men huvdpersonen blev i mitt tycke alltför illa åtgången och fick ensidigt framstå som en kokett och feg människa som höll sig undan när det knep för att sitta på sin kammare och skriva. Jag tyckte detta klingade falskt när man inte minst vid läsningen av "En dramatikers dagbok" förstår hur livsavgörande skrivandet är för hans del. Och vilken stor genklang resultatet av allt detta närmast maniska skrivande fått runt om i världen!
"Om kärlek" handlar om två par vars relationer snärjer in sig i varandras och deras kriser och smärtor handlar om barnlöshet, otrohet, svek mot barn och inte minst om döden som gör sig påmind i det kala scenrummet med tydliga drag av begravningskapell, ett anspråkslöst altare med ljusstake och stapelbara stolar med särskilt fack för psalmbok. Stolarna är placerade i förlängningens av salongens sittplatser längst fram och där får också åskådare slå sig ner intill en skådespelare som redan sitter där och sedan spelar en central roll i pjäsen. I övrigt finns bara några strategiskt utplacerade dörrar på scenen som tydliga symboler för aktörernas återkommande uppbrott från och närmanden till varandra. De snärjer in sig i varandras liv och tycks inte alltid minnas vad som hänt. Situationerna är triviala och replikerna till synes alldagliga, men i botten handlar det om djupa existentiella frågor, om hur svårt det kan vara att välja sin livssituation om man nu har en sådan möjlighet. "Varje människa har ett val, men det flesta har ingenting att välja mellan och det är väldigt få för vilka ett val innebär någon verklig förändring" (maj 2005) skriver Norén i sin dagbok.
När jag kom hem från teatern läste jag de sista sidorna i dagboken och tyckte mig där finna en sorts nyckel till pjäsen. Eller kanske är det tvärtom? I alla fall skriver han där både om hur barnvagnar inne i Visby får honom att må fysiskt illa, att han haft "så många besök av min egen död i sommar, i trädgården, i huset, i sömnen" och de allra sista raderna handlar om- dörrar. "Dörrar som man varken kan stänga eller öppna. När de är stängda går de inte att öppna. När de är öppna är det omöjligt att stänga dem."
"Om kärlek" hade jag inte velat vara utan!
Ingar
Björn Ferry och Pippi Långstrump
Få böcker har betytt så mycket för mig och min generation som Pippi Långstrump. Astrid Lindgrens känsla för integritet och självförtroende var genuin, såvitt jag begriper. Så Pippi hoppade av glädje, sjöng och struntade i konventioner. Hon var oerhört stark, både psykiskt och fysiskt.
På 60-talet, då vi bodde i Rom, talade jag varmt om denna sagofigur, vilket gjorde att vännerna häpnade, även om somliga av mina vänner sa sig föredra "Bianca Neve", och i ett föredrag som jag höll i New York på AAAS konferens 1987 (tror jag det var) påstod jag att Pippi hade ingjutit mod i åtminstone några svenska tjejer. Det var inget feministiskt föredrag (mina vänner skulle i så fall ha svimmat), utan handlade om populärvetenskap och de svenska försöken att odla kontakter mellan vanligt folk och forskare. Åhörarna var som brukligt väldigt intresserade av svenska hyss. Hursomhelst, Pippi Långstrump lär nu vara oerhört populär i Ryssland, vilket inger hopp för de ryska tjejernas del. Här hemma lär hon snart vara ingjuten i alla barn - hoppeligen med en stark självkänsla som resultat.
Denna inledande hyllning till Astrid Lindgrens frihetssymbol kommer av att jag i morse hörde och såg att Björn Ferry vunnit guld i skidskytte. Han kommer från mina hemtrakter, Storuman, och framstod i bild och intervjuer som något av en nutida manlig motsvarighet till Pippi Långstrump. Orädd, okonventionell, humoristisk och stark. På frågan hur det kändes att ha vunnit (fråga nr 1 A) sa han att "det får väl nån filosof utreda", och väl på pallen uppförde han en riktig krigsdans innan han fick medaljen. Sedan sjöng han av hjärtans lust hela nationalsången.
Vi kulturkoftor i BOOKZOOM får försöka haka på och odla vår styrka vi också, nu när Sverige vinner guld.
Tjolahopp.
Annagreta
Läsplats på sommarn!
Annagreta
På 60-talet, då vi bodde i Rom, talade jag varmt om denna sagofigur, vilket gjorde att vännerna häpnade, även om somliga av mina vänner sa sig föredra "Bianca Neve", och i ett föredrag som jag höll i New York på AAAS konferens 1987 (tror jag det var) påstod jag att Pippi hade ingjutit mod i åtminstone några svenska tjejer. Det var inget feministiskt föredrag (mina vänner skulle i så fall ha svimmat), utan handlade om populärvetenskap och de svenska försöken att odla kontakter mellan vanligt folk och forskare. Åhörarna var som brukligt väldigt intresserade av svenska hyss. Hursomhelst, Pippi Långstrump lär nu vara oerhört populär i Ryssland, vilket inger hopp för de ryska tjejernas del. Här hemma lär hon snart vara ingjuten i alla barn - hoppeligen med en stark självkänsla som resultat.
Denna inledande hyllning till Astrid Lindgrens frihetssymbol kommer av att jag i morse hörde och såg att Björn Ferry vunnit guld i skidskytte. Han kommer från mina hemtrakter, Storuman, och framstod i bild och intervjuer som något av en nutida manlig motsvarighet till Pippi Långstrump. Orädd, okonventionell, humoristisk och stark. På frågan hur det kändes att ha vunnit (fråga nr 1 A) sa han att "det får väl nån filosof utreda", och väl på pallen uppförde han en riktig krigsdans innan han fick medaljen. Sedan sjöng han av hjärtans lust hela nationalsången.
Vi kulturkoftor i BOOKZOOM får försöka haka på och odla vår styrka vi också, nu när Sverige vinner guld.
Tjolahopp.
Annagreta
Cyklisk disain
Jag hoppades, men trodde inte riktigt på det, att min väldigt långa och snyggt randiga kjol skulle kunna användas igen. Jag ser för mig hur jag tar fram den och säger att egentligen skulle jag kunna ha dig på mig, men jag vet inte....det ser så konstigt ut...
Ända tills jag en dag någon gång i slutet av juni inte längre tycker att det ser konstigt ut, utan helt rätt! Snygg är den och väldigt skön att ha på sig.
En intressant fråga är förstås hur många cykler jag ännu hinner med så här på livets upplopp.
Eva
Min bok är disajnad
Böckers utseende är ett kapitel för sig. En vacker bok är inte nödvändigtvis en coffeetable book, det känns finurligare än så. Redan omslagen kan - och bör - säga något som antyder bokens innehåll, eller stämning. På Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" visar Annika Lyth uppförstorade fingeravtryck, så träffande för en roman om förtryck. På Andrej Platonovs "Dzjan" syns en landsväg i ett lantligt landskap och en lastbil skymtar på en sidoväg, det ser ut som om den skulle in på den stora vägen. Det är ett så vackert omslag att redan där var jag fast; fast liksom i min barndoms omgivning, med lastbil och allt. Skapat av Ola Wallin. Jerker Virdborgs "Kall feber" har ett grafiskt omslag, genialt med sitt upplägg och sina kalla färger, det är gjort av Sara R. Acedo. Ett annat exempel är Horace Engdahls "Ärret efter drömmen", där visar omslaget tre bilder av dansaren Anja Birnbaum, tagna av fotografen Anja Schmitz. Vilken utsökt estetik, både titeln i sig själv och bilderna, svartvita, på svart bakgrund.
I morse såg jag en stund på ett morronprogram där det talades om kläddesign eller rättare sagt klädmodet. Det som särskilt fängslade mig var påståendet från en ung och ivrig kille som sa att herrarna i fjol skulle se ut som om dom kom direkt från skogen, med skogshuggarkängor och lite nedhasat både här och där. Nu var det samma sak i år, hette det, frånsett att herrarna nu skulle visa att de var i stan, så att kängorna var fortfarande kängor fastän lite lättare. Och kavajerna. Det skulle fortfarande vara OK med jeansjacka, till de flesta byxor, till och med kostymbyxor gick bra, "om man ville se ut som en taxichaufför". Jeansjackan kunde knäppas om man var smal. Annars skulle den bäras öppen. Fullständigt bländad av dessa insikter lyssnade jag sedan ett tag på damen som stakade ut tjejernas modeframtid. Långa kjolar skulle komma tillbaka, sa hon. Klackarna skulle bli låga, fastän om man var kort skulle det vara OK att bära högklackade. Hon sammanfattade läget med att nu var det "disajnernas tid".
Det var i det läget jag kom att tänka på att min katt ser ut att vara designad av Gunilla Pontén.
Annagreta
I morse såg jag en stund på ett morronprogram där det talades om kläddesign eller rättare sagt klädmodet. Det som särskilt fängslade mig var påståendet från en ung och ivrig kille som sa att herrarna i fjol skulle se ut som om dom kom direkt från skogen, med skogshuggarkängor och lite nedhasat både här och där. Nu var det samma sak i år, hette det, frånsett att herrarna nu skulle visa att de var i stan, så att kängorna var fortfarande kängor fastän lite lättare. Och kavajerna. Det skulle fortfarande vara OK med jeansjacka, till de flesta byxor, till och med kostymbyxor gick bra, "om man ville se ut som en taxichaufför". Jeansjackan kunde knäppas om man var smal. Annars skulle den bäras öppen. Fullständigt bländad av dessa insikter lyssnade jag sedan ett tag på damen som stakade ut tjejernas modeframtid. Långa kjolar skulle komma tillbaka, sa hon. Klackarna skulle bli låga, fastän om man var kort skulle det vara OK att bära högklackade. Hon sammanfattade läget med att nu var det "disajnernas tid".
Det var i det läget jag kom att tänka på att min katt ser ut att vara designad av Gunilla Pontén.
Annagreta
Karneval i Venedig
Idag statar karnevalen i Venedig. Jag undrar om Dario Fo kommer dit i år. Han brukar vara där, men i årets preliminära program syns han inte. Det finns ändå mycket spännande där, vad sägs om en artistisk nytolkning av Marco Polos resa och egentliga drivkrafter, eller jätteinsekter på San Markusplatsen "trädgård", Pippi Långstrump som tema för en barnaktivitet redan dag1, plus en artist som kastar sig ut från ett torn som parodi på historien om den fallande ängeln (?), tydligen en återkommande historia, därtill vinterbadande karlar, tango på San Markusplatsen, ideliga parader, tävlingar och dansande benjaminfikusar - jodå, det är sant. För att inte tala om mängder av utställningar, konst och musik plus teaterföreställningar och tävlande masker en masse.
Ja, vitaliteten är det inga problem med, februarimörkret lär vika då och då.
Nästa gång jag tar steget in i bloggen kanske jag skriver om Paolo Giordanos bok Primtalens ensamhet. Författaren är fysiker i Torino och boken handlar inte om primtal. Den har gripit tag i mig redan från början. Sånt är inte så vanligt, trots allt. Jag brukar få lågt blodsocker eller vad det kan vara om inte boken känns lockande efter några tiotal sidor. Jag blir trött. Det är säkert nån skada eller ett dimmigt intellekt,-- fastän jag hade en lycklig barndom.
Men det är inte alltid så. Allt sedan jag läste Alessandro Bariccos bok Questa storia - Den här historien - blev jag nyfiken på vad unga italienare skriver. Det finns också en antologi med unga italienska författares noveller som jag börjat läsa. Den heter "En förebådande dröm", det är 16 noveller. Lämpligt som reselitteratur, t ex Uppsala-Stockholm.
Annagreta
Ja, vitaliteten är det inga problem med, februarimörkret lär vika då och då.
Nästa gång jag tar steget in i bloggen kanske jag skriver om Paolo Giordanos bok Primtalens ensamhet. Författaren är fysiker i Torino och boken handlar inte om primtal. Den har gripit tag i mig redan från början. Sånt är inte så vanligt, trots allt. Jag brukar få lågt blodsocker eller vad det kan vara om inte boken känns lockande efter några tiotal sidor. Jag blir trött. Det är säkert nån skada eller ett dimmigt intellekt,-- fastän jag hade en lycklig barndom.
Men det är inte alltid så. Allt sedan jag läste Alessandro Bariccos bok Questa storia - Den här historien - blev jag nyfiken på vad unga italienare skriver. Det finns också en antologi med unga italienska författares noveller som jag börjat läsa. Den heter "En förebådande dröm", det är 16 noveller. Lämpligt som reselitteratur, t ex Uppsala-Stockholm.
Annagreta
Min långbänk 5 februari 2010
Läsplats på sommarn!
Annagreta
