Carl Skottsberg och skeppskatten
Ibland blir jag inåtvänd. Vintern är vit, katten svart och himlen grå. Som en svartvit film från förr. Då kan jag försjunka i gamla läsupplevelser. För min del är det inte långt till polarhistorien, av förklarliga skäl, dit har jag ju förflyttat mig under åtskillig tid för några år sedan, tack vare Carolina Rediviva, detta förträffliga minnesapotek. Att somliga historier känns märkligare än andra är knappast konstigt. Men vissa polaräventyr innehåller ett och annat som jag berörts extra mycket av, trots att det kan verka sekundärt, till synes utan större betydelse.
En sån "sekundär händelse" handlar om Vitus Berings hustru Anna. Hon var nämligen med på Peter den Stores osannolika megaexpedition 1740-tal (som bär Berings namn). Hela tiden! I ur och skur, i åratal. Men tro inte att kvinnorna som var med - det var inte bara Anna, utan många fler - finns nämnda i de officiella rapporterna. Att denna fru Bering var med har kommit till vår kännedom tack vare att hennes brev hem och till myndigheterna bevarats och upptäckts alldeles nyss i ett arkiv i Moskva. Det visar sig att hon var en riktig curlinghustru, som trotsade elementen både en och två gånger för att färdas till Vitus, som säkerligen behövde hennes stöd. Betänk sedan att hon hela tiden hade med sig två minderåriga barn...
Ett annat minne jag ofta letar upp handlar om Carl Skottsberg, biologen och växtsamlaren, och det som hände år 1903 nere vid Antarktis. Ombord på skeppet Antarctic fanns en skeppskatt, förmodligen en manxkatt. Skeppet går under, och männen samlas på isflaken. Vad gör då denne 23-årige Carl? Jo, han lyckas ta med sig två saker från skeppet, sitt herbarium och katten. Den katten fick sedan vistas med männen i 2 veckor på isflaken (OBS olika isflak, beroende på vindar och annat) och sen färdas i en livbåt mot land, gissningsvis inklämd under Carls väst. Sen fick han övervintra med de 20 männen i en hydda av basalt som de lyckades knåpa samman inför vintern. Detta framgår inte i rapporterna som jag berättat det. Men katten finns med i en rad i den officiella rapporten som återger männens glädje på land när de efter vintern (8 månder senare) njuter av solskenet och vårljuset; det står att katten gjorde krumsprång utanför hyddan. Att jag påstår att det var en manxkatt beror på att det faktiskt finns en bild på katten, tagen ombord på Antarctic.(tyvärr för stor för att tas in på bloggen)
Nå, såna kyliga tankar drabbades jag av idag. Det känns gott att tänka på Anna Berings medkänsla med sin olyckliga, sjuka man, och Carl Skottsbergs känsla för en ynka katt. Jag brukar tänka på hur "enkelt" det kan ha varit att sköta om en kattstackare på isflak, för att inte tala om att ha en katt med på en desperat båtfärd. Men - när männen väl kommit fram och lyckats bygga sig en hydda, var det kanske gott med en varm katt under filten.
< Annagreta, till minne av min bok "Polardrömmars höga pris" 2007.
En sån "sekundär händelse" handlar om Vitus Berings hustru Anna. Hon var nämligen med på Peter den Stores osannolika megaexpedition 1740-tal (som bär Berings namn). Hela tiden! I ur och skur, i åratal. Men tro inte att kvinnorna som var med - det var inte bara Anna, utan många fler - finns nämnda i de officiella rapporterna. Att denna fru Bering var med har kommit till vår kännedom tack vare att hennes brev hem och till myndigheterna bevarats och upptäckts alldeles nyss i ett arkiv i Moskva. Det visar sig att hon var en riktig curlinghustru, som trotsade elementen både en och två gånger för att färdas till Vitus, som säkerligen behövde hennes stöd. Betänk sedan att hon hela tiden hade med sig två minderåriga barn...
Ett annat minne jag ofta letar upp handlar om Carl Skottsberg, biologen och växtsamlaren, och det som hände år 1903 nere vid Antarktis. Ombord på skeppet Antarctic fanns en skeppskatt, förmodligen en manxkatt. Skeppet går under, och männen samlas på isflaken. Vad gör då denne 23-årige Carl? Jo, han lyckas ta med sig två saker från skeppet, sitt herbarium och katten. Den katten fick sedan vistas med männen i 2 veckor på isflaken (OBS olika isflak, beroende på vindar och annat) och sen färdas i en livbåt mot land, gissningsvis inklämd under Carls väst. Sen fick han övervintra med de 20 männen i en hydda av basalt som de lyckades knåpa samman inför vintern. Detta framgår inte i rapporterna som jag berättat det. Men katten finns med i en rad i den officiella rapporten som återger männens glädje på land när de efter vintern (8 månder senare) njuter av solskenet och vårljuset; det står att katten gjorde krumsprång utanför hyddan. Att jag påstår att det var en manxkatt beror på att det faktiskt finns en bild på katten, tagen ombord på Antarctic.(tyvärr för stor för att tas in på bloggen)
Nå, såna kyliga tankar drabbades jag av idag. Det känns gott att tänka på Anna Berings medkänsla med sin olyckliga, sjuka man, och Carl Skottsbergs känsla för en ynka katt. Jag brukar tänka på hur "enkelt" det kan ha varit att sköta om en kattstackare på isflak, för att inte tala om att ha en katt med på en desperat båtfärd. Men - när männen väl kommit fram och lyckats bygga sig en hydda, var det kanske gott med en varm katt under filten.
< Annagreta, till minne av min bok "Polardrömmars höga pris" 2007.
Kommentarer
Trackback
