Min bok är disajnad
Böckers utseende är ett kapitel för sig. En vacker bok är inte nödvändigtvis en coffeetable book, det känns finurligare än så. Redan omslagen kan - och bör - säga något som antyder bokens innehåll, eller stämning. På Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" visar Annika Lyth uppförstorade fingeravtryck, så träffande för en roman om förtryck. På Andrej Platonovs "Dzjan" syns en landsväg i ett lantligt landskap och en lastbil skymtar på en sidoväg, det ser ut som om den skulle in på den stora vägen. Det är ett så vackert omslag att redan där var jag fast; fast liksom i min barndoms omgivning, med lastbil och allt. Skapat av Ola Wallin. Jerker Virdborgs "Kall feber" har ett grafiskt omslag, genialt med sitt upplägg och sina kalla färger, det är gjort av Sara R. Acedo. Ett annat exempel är Horace Engdahls "Ärret efter drömmen", där visar omslaget tre bilder av dansaren Anja Birnbaum, tagna av fotografen Anja Schmitz. Vilken utsökt estetik, både titeln i sig själv och bilderna, svartvita, på svart bakgrund.
I morse såg jag en stund på ett morronprogram där det talades om kläddesign eller rättare sagt klädmodet. Det som särskilt fängslade mig var påståendet från en ung och ivrig kille som sa att herrarna i fjol skulle se ut som om dom kom direkt från skogen, med skogshuggarkängor och lite nedhasat både här och där. Nu var det samma sak i år, hette det, frånsett att herrarna nu skulle visa att de var i stan, så att kängorna var fortfarande kängor fastän lite lättare. Och kavajerna. Det skulle fortfarande vara OK med jeansjacka, till de flesta byxor, till och med kostymbyxor gick bra, "om man ville se ut som en taxichaufför". Jeansjackan kunde knäppas om man var smal. Annars skulle den bäras öppen. Fullständigt bländad av dessa insikter lyssnade jag sedan ett tag på damen som stakade ut tjejernas modeframtid. Långa kjolar skulle komma tillbaka, sa hon. Klackarna skulle bli låga, fastän om man var kort skulle det vara OK att bära högklackade. Hon sammanfattade läget med att nu var det "disajnernas tid".
Det var i det läget jag kom att tänka på att min katt ser ut att vara designad av Gunilla Pontén.
Annagreta
I morse såg jag en stund på ett morronprogram där det talades om kläddesign eller rättare sagt klädmodet. Det som särskilt fängslade mig var påståendet från en ung och ivrig kille som sa att herrarna i fjol skulle se ut som om dom kom direkt från skogen, med skogshuggarkängor och lite nedhasat både här och där. Nu var det samma sak i år, hette det, frånsett att herrarna nu skulle visa att de var i stan, så att kängorna var fortfarande kängor fastän lite lättare. Och kavajerna. Det skulle fortfarande vara OK med jeansjacka, till de flesta byxor, till och med kostymbyxor gick bra, "om man ville se ut som en taxichaufför". Jeansjackan kunde knäppas om man var smal. Annars skulle den bäras öppen. Fullständigt bländad av dessa insikter lyssnade jag sedan ett tag på damen som stakade ut tjejernas modeframtid. Långa kjolar skulle komma tillbaka, sa hon. Klackarna skulle bli låga, fastän om man var kort skulle det vara OK att bära högklackade. Hon sammanfattade läget med att nu var det "disajnernas tid".
Det var i det läget jag kom att tänka på att min katt ser ut att vara designad av Gunilla Pontén.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
