"Om kärlek" och om Norén
I går var jag med några klöverblommor och såg "Om kärlek" av Lars Norén på Dramaten. Kände behov av att se en pjäs av den uppburne dramatikern, efter att nyligen ha sett Återbesöket" på Uppsala stadsteater,en pjäs om honom och hans teaterprojekt 7:3. Det var en grym påminnelse om en verklig tragedi, Malexandermorden, till stora delar välspelad och intressant iscensatt, men huvdpersonen blev i mitt tycke alltför illa åtgången och fick ensidigt framstå som en kokett och feg människa som höll sig undan när det knep för att sitta på sin kammare och skriva. Jag tyckte detta klingade falskt när man inte minst vid läsningen av "En dramatikers dagbok" förstår hur livsavgörande skrivandet är för hans del. Och vilken stor genklang resultatet av allt detta närmast maniska skrivande fått runt om i världen!
"Om kärlek" handlar om två par vars relationer snärjer in sig i varandras och deras kriser och smärtor handlar om barnlöshet, otrohet, svek mot barn och inte minst om döden som gör sig påmind i det kala scenrummet med tydliga drag av begravningskapell, ett anspråkslöst altare med ljusstake och stapelbara stolar med särskilt fack för psalmbok. Stolarna är placerade i förlängningens av salongens sittplatser längst fram och där får också åskådare slå sig ner intill en skådespelare som redan sitter där och sedan spelar en central roll i pjäsen. I övrigt finns bara några strategiskt utplacerade dörrar på scenen som tydliga symboler för aktörernas återkommande uppbrott från och närmanden till varandra. De snärjer in sig i varandras liv och tycks inte alltid minnas vad som hänt. Situationerna är triviala och replikerna till synes alldagliga, men i botten handlar det om djupa existentiella frågor, om hur svårt det kan vara att välja sin livssituation om man nu har en sådan möjlighet. "Varje människa har ett val, men det flesta har ingenting att välja mellan och det är väldigt få för vilka ett val innebär någon verklig förändring" (maj 2005) skriver Norén i sin dagbok.
När jag kom hem från teatern läste jag de sista sidorna i dagboken och tyckte mig där finna en sorts nyckel till pjäsen. Eller kanske är det tvärtom? I alla fall skriver han där både om hur barnvagnar inne i Visby får honom att må fysiskt illa, att han haft "så många besök av min egen död i sommar, i trädgården, i huset, i sömnen" och de allra sista raderna handlar om- dörrar. "Dörrar som man varken kan stänga eller öppna. När de är stängda går de inte att öppna. När de är öppna är det omöjligt att stänga dem."
"Om kärlek" hade jag inte velat vara utan!
Ingar
Kommentarer
Trackback
