Herta och baksidestexterna
Tack Eva, för tänkvärt påpekande. Vad vore man utan vänners glada tillrop och gemenskap. Nada.
Tillropen i böckers baksidestexter är däremot ganska verkningslösa, och som Eva påpekat rent av lätt obegripliga ibland. Då är det tur att man inte fastnat för vad där står, utan läser boken i stället. Presentationen av "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" nämner "förtrycket, angiveriet och ondskan". När jag läser boken är förtrycket och förhören centrala, ondskan skymtar och angiveriet kanske lurar i vassen. Men mer än så; boken handlar om vänskap, kärlek, tolerans och tålamod. Den är också humoristisk, bjuder på drastiska skildringar av sorg och saknad, beskriver människor så man kommer dem nära. Vardagens små förtretligheter är fascinerande skildrade, men missmodet vinner inte kampen.
Personerna i boken är ytterligt "vanliga", miljön är påver, men trotset och humorn ligger på lur, mitt i all påfrestning. Någon självgodhet finns inte hos bokens jag. Hon har inte gett upp. Hon iakttar och berättar, sorgmodigt bland, torrt konstaterande ibland, dråpligt ibland.
Nästa inlägg jag gör kommer nog att handla om Andrej Platonovs bok "Dzjan". Den är något alldeles extra; skriven 1934-35, utgiven i år på svenska. Den handlar om en "rödlistad" folkgrupp i Turkmenistan, och håller en ren och oförfalskad ton i moll. En läsupplevelse utöver det vanliga.
Annagreta
Tillropen i böckers baksidestexter är däremot ganska verkningslösa, och som Eva påpekat rent av lätt obegripliga ibland. Då är det tur att man inte fastnat för vad där står, utan läser boken i stället. Presentationen av "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" nämner "förtrycket, angiveriet och ondskan". När jag läser boken är förtrycket och förhören centrala, ondskan skymtar och angiveriet kanske lurar i vassen. Men mer än så; boken handlar om vänskap, kärlek, tolerans och tålamod. Den är också humoristisk, bjuder på drastiska skildringar av sorg och saknad, beskriver människor så man kommer dem nära. Vardagens små förtretligheter är fascinerande skildrade, men missmodet vinner inte kampen.
Personerna i boken är ytterligt "vanliga", miljön är påver, men trotset och humorn ligger på lur, mitt i all påfrestning. Någon självgodhet finns inte hos bokens jag. Hon har inte gett upp. Hon iakttar och berättar, sorgmodigt bland, torrt konstaterande ibland, dråpligt ibland.
Nästa inlägg jag gör kommer nog att handla om Andrej Platonovs bok "Dzjan". Den är något alldeles extra; skriven 1934-35, utgiven i år på svenska. Den handlar om en "rödlistad" folkgrupp i Turkmenistan, och håller en ren och oförfalskad ton i moll. En läsupplevelse utöver det vanliga.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
