bookzoom

Några meningar i Ingars inlägg kom mig att tänka på Shakespeare. De handlade om vår tids faiblesse för fiktion mitt i all fakta. Den blandningen har onekligen blommat ut i vår tid. Men alldeles ny är den ju inte, tänkte jag. Den käre Shakespeare drog sig inte för att blanda fakta och fiktion i sina tidiga historiska dramer, Selma var ju inte dålig heller, hon gjorde geografin till ett läsnöje. Och Harriet B Stowe som skrev Onkel Toms stuga (1850-tal), den var ju en viktig mix av fakta och fiktion som fick ett stort genomslag. Strindberg, t ex, hans Röda Rummet får väl antas utgöra en sån blandning som det är fråga om. Sven Hedins reseberättelser har ju betraktats som påbyggda med fantasins hjälp, osv.

Nu har denna crossover i litteraturen vuxit. Den kan säkert vitalisera och skapa funderingar.
Det är när personer kommer till skada eller blir ärekränkta som det blir too much. Oavsett om det är fakta eller fiktion som gått igång. Ansvaret blir ju upphovsmannens.

Men naturvetenskapen, den får lov att hålla sig till ramarna, annars ... Där får kreativiteten hållas i schack, dess roll förläggs till ett tidigare skede i handlingen.

Det pågår en intensiv diskussion om fakta/fiktion i litteraturen på Peter Englunds blogg. Det renläriga svaret där verkar vara att så snart fantasin träder in i texten blir det skönlitteratur av det hela.
---------------
Jag har läst ut Hertas "Idag skulle jag helst inte vilja träffa mig själv". Där finns säkert också vad vi betraktar som fakta, och tack vare fiktionen har det blivit en läsvärd och mycket intressant bok.
/Annagreta