Assia Djebar: "Kärleken, kriget"
Undertiteln till Djebars bok är "En algerisk mosaik". Den är välfunnen, ordet mosaik stämmer. Jag har ju tyckt mig läsa en kaleidoskopisk text. Handlingen är bred, omfattar många öden, däribland hennes egna minnen, går framåt och bakåt i tiden, blir ibland språkligt poetisk. Hon vill berätta både om det algeriska kriget på 1830-talet och om kvinnornas liv och villkor under samma krigstid i Algeriet och norra Sahara.
Djebar skriver med stor känsla. Hon är inblandad, hon vet vad som hände, hon "var där". Hon föddes i Algeriet med en far som var fransklärare, hon lärde sig alltså franska som barn, talade alltså också angriparnas språk. Boken handlar både om hennes uppväxt - hon var gynnad vad gäller relativ frihet - och om de olika folkgruppernas motståndsmän och -kvinnor. Kriget är hänsynslöst, de franska trupperna dödar män och familjer som tagit sin tillflykt till grottorna genom att tända eld i öppningen och kväva offren. Det är ingen avspänd skildring, språket riktigt ångar av engagemang och avståndstagande. Grymheterna staplas på varandra, mitt bland kärleksfunderingar och ömhetsbetygelser. Hon blandar självsvåldigt.
Andra halvan av boken gäller kvinnorna och kriget. Jag fäster mig vid kapitelrubrikerna; "Röster", "Viskningar", "Sorl".
Det handlar om "kvinnans kollektiva resignation", ett liv i underkastelse, i en formaliserad värld. Författarinnan skriver om de inombords medfarna kvinnorna, som inte fick använda ordet "jag", utan alltid måste ta till omskrivningar, fabler, gåtor, fragment som antydde vad som varit. Det gällde att "inte blottlägga". När det outhärdliga hände, när någon våldtagits, frågade kvinnorna "Du har väl inte kommit till skada?"
När Assia Djebar vill kommentera, blir det en särskild stil, inte bara typografiskt. I kursiva avsnitt skriver hon sina reflektioner, som känselspröt ut i historien och barndomen. Det är en stil som avviker från de mera sakliga berättelserna, de är ibland lite drömmande, ibland skrämmande minnen, andra gånger upprorstexter.
Men mest är detta en roman om de nordafrikanska kvinnornas styrka och svagheter, och om europeernas nedlåtande syn på dem. De gick "som vita vålnader i staden", skriver hon och berättar hur deras vita svepande kläder gjorde dem alla till synes utbytbara.
Engagerad författare. inkännande skildring, stark protest. Läses helst i ett svep. Då hänger allt ihop bättre. Men också läst som det kaleidoskop jag tyckte mig läsa är den ytterst läsvärd.
Annagreta
Djebar skriver med stor känsla. Hon är inblandad, hon vet vad som hände, hon "var där". Hon föddes i Algeriet med en far som var fransklärare, hon lärde sig alltså franska som barn, talade alltså också angriparnas språk. Boken handlar både om hennes uppväxt - hon var gynnad vad gäller relativ frihet - och om de olika folkgruppernas motståndsmän och -kvinnor. Kriget är hänsynslöst, de franska trupperna dödar män och familjer som tagit sin tillflykt till grottorna genom att tända eld i öppningen och kväva offren. Det är ingen avspänd skildring, språket riktigt ångar av engagemang och avståndstagande. Grymheterna staplas på varandra, mitt bland kärleksfunderingar och ömhetsbetygelser. Hon blandar självsvåldigt.
Andra halvan av boken gäller kvinnorna och kriget. Jag fäster mig vid kapitelrubrikerna; "Röster", "Viskningar", "Sorl".
Det handlar om "kvinnans kollektiva resignation", ett liv i underkastelse, i en formaliserad värld. Författarinnan skriver om de inombords medfarna kvinnorna, som inte fick använda ordet "jag", utan alltid måste ta till omskrivningar, fabler, gåtor, fragment som antydde vad som varit. Det gällde att "inte blottlägga". När det outhärdliga hände, när någon våldtagits, frågade kvinnorna "Du har väl inte kommit till skada?"
När Assia Djebar vill kommentera, blir det en särskild stil, inte bara typografiskt. I kursiva avsnitt skriver hon sina reflektioner, som känselspröt ut i historien och barndomen. Det är en stil som avviker från de mera sakliga berättelserna, de är ibland lite drömmande, ibland skrämmande minnen, andra gånger upprorstexter.
Men mest är detta en roman om de nordafrikanska kvinnornas styrka och svagheter, och om europeernas nedlåtande syn på dem. De gick "som vita vålnader i staden", skriver hon och berättar hur deras vita svepande kläder gjorde dem alla till synes utbytbara.
Engagerad författare. inkännande skildring, stark protest. Läses helst i ett svep. Då hänger allt ihop bättre. Men också läst som det kaleidoskop jag tyckte mig läsa är den ytterst läsvärd.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
