Magiskt tänkande på teatern
Jag blev mycket gripen av Anna Carlssons framförande av den ett och en halv timme långa monologen "Ett år av magiskt tänkande", som nyligen hade premiär på Uppsala stadsteater. Teatermonologen bygger på boken med samma namn av den amerikanska författaren Joan Didion. I den gestaltas författarens egen närmast outsägliga sorg efter sin makes och sedan sin dotters plötsliga och oväntade död. Den skakande berättelsen pendlar mellan poesi och nästan dokumentära redogörelser för sjukdomsförlopp och medicinsk behandling. Men varken det magiska tänkandet eller den modernaste läkekonst förmår föra de kära åter från dödsriket.
Jag tyckte att boken var mycket bra men teatermonologen gjorde faktiskt ännu starkare intryck på mig. Det tror jag främst beror på Anna Carlssons storartade skådespelarprestation och på den effektiva och fantasifulla scenografin. Hon synliggjorde den outhärdliga smärtan genom att spela återhållsamt och smarsmakat. Hon väntade in förloppet utan särskilt stora gester, även om utbrott förekom, och framstod osminkad och vardaglig mitt i all sorg. Och hon fick mig också att tro på att livet återvänder trots att de döda aldrig gör det.
När jag därför läser rubriken "Anna Carlssons yviga (min kurs) sorg" i Upsala Nya Tidning blir jag en smula konfunderad. Jag tyckte ju tvärt om! Att hennes spel var återhållet och behärskat. När jag sedan fördjupar mig i tidningens recension står det där att hennes sorg är "yvigare än den Didion ger uttryck för i romanen", vilket ju blir en aning förmildrande, men jag håller ändå inte med. Dessutom skriver recensenten att det är snudd på "dumdristigt" av Anna Carlsson att ta sig an denna monolog efter tre år bortovaro från scenen! Jag för min del tyckte det var modigt att anta en sådan utmaning, men knappast dumdristigt. Slutresultatet blev ju bra! Recensionen i sin helhet är långt från negativ, men orden "yvig" och "dumdristig" är de som fastnar. Och tyvärr är det de som rubriksättaren lyfter fram! Tycka olika är väl okej, men det här blev fel och orättvist tycker jag.
Ingar
Anna Carlson, sorgens uttolkare
Föreställningen har inte börjat, publiken vandrar in genom scenen. Man skymtar ett dukat middagsbord, kandelabrar, en mild lampskärm och en hög med herrskor, man passerar längs en lång mjuk matta. En medelålders kvinna i alldagliga kläder sitter och väntar där framme, några lampor hänger utan skärmar.
Så börjar pjäsen. Skådespelerskan Anna Carlsson möter publiken, hon skriver med vit krita på en svart vägg "På ett ögonblick tar livet som man känner det slut". Den goda vardagen står som kontrast till det som ska hända. Middag hemma, eller äta ute? "Vi äter hemma i kväll". Hon småpratar med sin man, som sitter i en fåtölj och dricker en drink.
Så händer det. Mannen dör oväntat, mitt i middagsförberedelserna. Och fler sorger väntar runt hörnet. Den svårt sjuka dottern dör senare efter lång och plågsam tid. Det ofattbara, som det brukar heta, blir kvinnans lott. Sorgen förföljer henne, hon försöker träna sin styrka, ordna allt, ta ansvar för allt, vara stark utanpå. Ingen ska behöva se hur hon lider och sörjer.
En påtaglig sorg, vad är det? Här har den verbaliserats, till och med skrivits på väggen, och samtidigt dolts, höljts i duktigheten, fixandet, hoppet och till slut förträngning. Kanske har mannen bara varit sjuk, kanske kommer han tillbaka? Hjälper det att intala sig att det hela är en dröm? Det praktiska tar överhand, som undanflykt. Hon samlar mannens kläder för att ge bort dem till behövande, men skorna, då? Ska dom inte vara kvar, om han nu kommer tillbaka? Hon förmår inte ge bort skorna. Nu är hon änka, men är hon den genomsnittliga änkan?
Minnena jagar henne, hon minns resan till Paris, hans sista speciella önskemål att resa och leva. Dotterns svåra sjukdomsförlopp skaver i henne, torterar henne. Hon minns lyckliga stunder vid västkusten, baden i havet, simturerna när de följde en våg in i grottorna. Vågorna bär fram och tillbaka.
Detta drama sker på Uppsala Stadsteater i monologen "Ett år av magiskt tänkande". Pjäsen bygger på Joan Didions roman med samma namn, bearbetningen är gjord av Voula Kereklido (också regissör) och Anna Carlsson. Det är svårt att tänka sig en bättre tolkning av livets svåraste upplevelser, sorg och saknad, än den tolkning som Anna Carlsson gör. Hon gör Joan Didions säkra språkliga uttryck all tänkbar rättvisa. Sparsmakad är texten, intensiv är Anna Carlssons tolkning. Hennes osminkade framförande lägger till något till pjäsen; det är inte glamoröst att sörja.
Annagreta
Länk till http://intressant.se/intressant
Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!
Så börjar pjäsen. Skådespelerskan Anna Carlsson möter publiken, hon skriver med vit krita på en svart vägg "På ett ögonblick tar livet som man känner det slut". Den goda vardagen står som kontrast till det som ska hända. Middag hemma, eller äta ute? "Vi äter hemma i kväll". Hon småpratar med sin man, som sitter i en fåtölj och dricker en drink.
Så händer det. Mannen dör oväntat, mitt i middagsförberedelserna. Och fler sorger väntar runt hörnet. Den svårt sjuka dottern dör senare efter lång och plågsam tid. Det ofattbara, som det brukar heta, blir kvinnans lott. Sorgen förföljer henne, hon försöker träna sin styrka, ordna allt, ta ansvar för allt, vara stark utanpå. Ingen ska behöva se hur hon lider och sörjer.
En påtaglig sorg, vad är det? Här har den verbaliserats, till och med skrivits på väggen, och samtidigt dolts, höljts i duktigheten, fixandet, hoppet och till slut förträngning. Kanske har mannen bara varit sjuk, kanske kommer han tillbaka? Hjälper det att intala sig att det hela är en dröm? Det praktiska tar överhand, som undanflykt. Hon samlar mannens kläder för att ge bort dem till behövande, men skorna, då? Ska dom inte vara kvar, om han nu kommer tillbaka? Hon förmår inte ge bort skorna. Nu är hon änka, men är hon den genomsnittliga änkan?
Minnena jagar henne, hon minns resan till Paris, hans sista speciella önskemål att resa och leva. Dotterns svåra sjukdomsförlopp skaver i henne, torterar henne. Hon minns lyckliga stunder vid västkusten, baden i havet, simturerna när de följde en våg in i grottorna. Vågorna bär fram och tillbaka.
Detta drama sker på Uppsala Stadsteater i monologen "Ett år av magiskt tänkande". Pjäsen bygger på Joan Didions roman med samma namn, bearbetningen är gjord av Voula Kereklido (också regissör) och Anna Carlsson. Det är svårt att tänka sig en bättre tolkning av livets svåraste upplevelser, sorg och saknad, än den tolkning som Anna Carlsson gör. Hon gör Joan Didions säkra språkliga uttryck all tänkbar rättvisa. Sparsmakad är texten, intensiv är Anna Carlssons tolkning. Hennes osminkade framförande lägger till något till pjäsen; det är inte glamoröst att sörja.
Annagreta
Länk till http://intressant.se/intressant
Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!
Mumintrollet blir pensionär
Tidskriften Opsis Barnkulturs senaste nummer hyllar Mumin som hunnit bli 65 år i år! Marianne von Baumgarten, denna ivriga barnkulturförespråkare, har varit gästredaktör och valt just Mumin. Hon kunde inte ha valt ett bättre tema.
Tove Jansson som satt på skäret och skapade de här figurerna kunde knappast ana hur mycket kärlek gestalterna skulle möta, båda bland barn och vuxna. Deras snusförnuft, deras leklynne och deras obevekliga frihetskänsla - vad är bättre att ta del av, särskilt om språket är den sjungande finlandssvenskan.
Min favorit är muminmamman, moderligheten själv, med handväska och allt. Morran har också en särskild plats i mitt hjärta. Jag ser fram emot att läsa Opsis Barnkulturs Muminnummer. Det kan bli mer om detta på bloggen. Mumin trappar inte ned efter 65-årsdagen.
Annagreta
Tove Jansson som satt på skäret och skapade de här figurerna kunde knappast ana hur mycket kärlek gestalterna skulle möta, båda bland barn och vuxna. Deras snusförnuft, deras leklynne och deras obevekliga frihetskänsla - vad är bättre att ta del av, särskilt om språket är den sjungande finlandssvenskan.
Min favorit är muminmamman, moderligheten själv, med handväska och allt. Morran har också en särskild plats i mitt hjärta. Jag ser fram emot att läsa Opsis Barnkulturs Muminnummer. Det kan bli mer om detta på bloggen. Mumin trappar inte ned efter 65-årsdagen.
Annagreta
Så ser den ut, min snö
Den 22 mars 2010. Foto: A Dyring
Film om adjektiv
Tänk att en film där 75% av dialogen består av språkanalys kan vara både spännande, tankeväckande och rentav lite rolig här och var. För så uppfattar jag filmen "Polis, adjektiv ", som Annagreta och jag alltså såg häromkvällen på Fyris.
Fast filmens titel orsakade mig lite huvudbry. - Vilken film ska du se? Ja, det var nåt med adjektiv. Jaha, det låter ju spännande! Ironin i detta var ju inte så svår att upptäcka, men faktum är att själva filmtiteln också visade sig bidra till filmens spänning. En film där den unge polismannen Christi ställs inför valet att följa lagen eller sluta som polis. Och adjektivet får så småningom sin förklaring under polischefens förnedrande samtal, läs förhör, med Christi, som brottas med sitt samvete. Detta förbjuder honom nämligen att följa lagens bud och sätta fast den gymnasist som han länge skuggat (läs Annagretas målande inlägg nedan!), och som röker och säljer hasch och därmed riskerar sju års fängelse. Christi får under förhöret redovisa sin egen definition av "samvete", som sedan en inte fullt så reflekterande kollega uppmanas att skriva upp på svarta tavlan, och därefter slå upp både nämnda ord och närbesläktade som "moral", och till slut just ordet "polis" i en ordbok och läsa högt. Det är som om två skolpojkar har kallats in till rektorn! Och det är just där i ordboken som "polis" dyker upp i egenskap av adjektiv. På svenska har vi ju adjektivformen "polisiär", "som utföres av polisen" enligt SAOL.
Fast filmens titel orsakade mig lite huvudbry. - Vilken film ska du se? Ja, det var nåt med adjektiv. Jaha, det låter ju spännande! Ironin i detta var ju inte så svår att upptäcka, men faktum är att själva filmtiteln också visade sig bidra till filmens spänning. En film där den unge polismannen Christi ställs inför valet att följa lagen eller sluta som polis. Och adjektivet får så småningom sin förklaring under polischefens förnedrande samtal, läs förhör, med Christi, som brottas med sitt samvete. Detta förbjuder honom nämligen att följa lagens bud och sätta fast den gymnasist som han länge skuggat (läs Annagretas målande inlägg nedan!), och som röker och säljer hasch och därmed riskerar sju års fängelse. Christi får under förhöret redovisa sin egen definition av "samvete", som sedan en inte fullt så reflekterande kollega uppmanas att skriva upp på svarta tavlan, och därefter slå upp både nämnda ord och närbesläktade som "moral", och till slut just ordet "polis" i en ordbok och läsa högt. Det är som om två skolpojkar har kallats in till rektorn! Och det är just där i ordboken som "polis" dyker upp i egenskap av adjektiv. På svenska har vi ju adjektivformen "polisiär", "som utföres av polisen" enligt SAOL.
Den centrala frågan i filmen är också vad polisen egentligen utför idag i Rumänien? Att följa lagen är ju ganska självklart, men hur ser lagarna egentligen ut och hur tillämpas de? Är det rätt att göra ett tillslag mot de haschrökande ungdomarna utan fullständiga bevis (en förmodligen svartsjuk tjallare har satt i gång skuggningen och hela processen) och sedan låta resten "ordna sig under förhöret", som polischefen säger. Och vilka metoder kommer då att tillämpas under förhören? Vad lever kvar efter det stora förtryckets dagar i Rumänien som Herta Müller så tydligt levandegjort för oss i sina böcker? Trots att det uppenbarligen kommer att göras ett brutalt tillslag mot ungdomarna - frågan är om det blir med eller utan Chrstis medverkan -, så är ändå filmens allra sista vädjande ord till insatsstyrkan dock en smula hoppingivande: Gå varsamt fram! Det är ändå barn det handlar om. Det är också hoppingivande att en sådan här starkt ifrågasättande film som "Polis, adjektiv" får göras i dagens Rumänien.
Ingar
Virknålsbrist och filmat förtryck
Så gick det alltså med den toppluvan. Den blev en folkrörelse. Blågul, randig och virkad. Alla måste ha en sån, inte bara medaljörerna. Jag hör en radioröst meddela att alla virknålar i landet har tagit slut. Garnet i de rätta färgerna är också en bristvara. En glad människa meddelar då i direktsändning att en ny leverans av virknålar passerat gränsen, och att i somliga lager finns det fortfarande kvar lite garn. Antagligen sprider detta lättnad.
Ingar och jag såg en bra rumänsk film igår, som heter "Polis. Adjektiv". Där hade man andra brister att tampas med, andra folkrörelser. Ungdomar skuggades, fet polischef bestämde och följde lagparagrafer. Polisiärt samvete var en bristvara, och vacker miljö saknades helt. Drömmar om gyllene tak fanns i små portioner, importerade från Prag. Det språkliga blev ett mönster i handlingen, "varför inte säga något direkt, utan omskrivningar"?
Huvudpersonen bar ingen mössa. Det var kallt utomhus, torftigt och enahanda. Huvudpersonen spanade länge, stod, satt eller promenerade. Han funderade sympatiskt, hade ett gott hjärta. Tvingades till slut läsa lagen innantill, förnedrad. Slutet erbjöd svårigheter, både för filmens ungdomar och för oss i publiken. Vem var det som till slut tog till vapen? Vem ritade upp attacken? Hoppet tog slut.
Det hela förde tanken till Hertas skildringar, godtyckets triumfer i maktens kammare. Samma land, samma överhetspersoner, grått och slitet. Lite av Roy Anderssons filmspråk, tyckte jag.
Se filmen!
Annagreta
Ingar och jag såg en bra rumänsk film igår, som heter "Polis. Adjektiv". Där hade man andra brister att tampas med, andra folkrörelser. Ungdomar skuggades, fet polischef bestämde och följde lagparagrafer. Polisiärt samvete var en bristvara, och vacker miljö saknades helt. Drömmar om gyllene tak fanns i små portioner, importerade från Prag. Det språkliga blev ett mönster i handlingen, "varför inte säga något direkt, utan omskrivningar"?
Huvudpersonen bar ingen mössa. Det var kallt utomhus, torftigt och enahanda. Huvudpersonen spanade länge, stod, satt eller promenerade. Han funderade sympatiskt, hade ett gott hjärta. Tvingades till slut läsa lagen innantill, förnedrad. Slutet erbjöd svårigheter, både för filmens ungdomar och för oss i publiken. Vem var det som till slut tog till vapen? Vem ritade upp attacken? Hoppet tog slut.
Det hela förde tanken till Hertas skildringar, godtyckets triumfer i maktens kammare. Samma land, samma överhetspersoner, grått och slitet. Lite av Roy Anderssons filmspråk, tyckte jag.
Se filmen!
Annagreta
Kor och en välkammad karl
Hej, där,
Det här var den lördagen då det begav sig; jag hade besök av ett ungt företag från Fyrisskolans tekniklinje. Två gymnasister, delägare i företaget Hemfix, kom för att formge våra bloggar. Det var inte lätt! De slet ett tag. Svetten lackade. Resultatet? Jag tycker att kossan pryder sin plats. Den gröna rubriken grönskar, färgen står symboliskt på vår sida! På systerbloggen blev det bekymmer som kommer att lösas i en nära framtid. Håll ut!
Nu läste jag en så uppskattande artikel om Ranelids nya bok i dagens tidning att det kändes intressant att inkludera honom på vår lista! Jag har inte läst Ranelid tidigare, det känns som en brist. Så vad tycker ni? Ska denna välkammade karl erbjudas plats i BOOKZOOMs brokiga krets?
Benke i DN skrev en drapa igår om läsplattan och boken. Han drev verkligen tesen att boken är överlägsen plattorna.
Han lyckades övertyga de flesta läsare, gissar jag, dvs innan vi sett Ingars försvarstal. Kom loss! Jag skulle tro att efter många nya versioner av plattan kommer vi att successivt övertygas om dess betydelse, men den kommer inte att ersätta böckerna (hoppeligen). Det går inte att göra upp eld med den, till exempel, som Benke skriver.
Annagreta
Det här var den lördagen då det begav sig; jag hade besök av ett ungt företag från Fyrisskolans tekniklinje. Två gymnasister, delägare i företaget Hemfix, kom för att formge våra bloggar. Det var inte lätt! De slet ett tag. Svetten lackade. Resultatet? Jag tycker att kossan pryder sin plats. Den gröna rubriken grönskar, färgen står symboliskt på vår sida! På systerbloggen blev det bekymmer som kommer att lösas i en nära framtid. Håll ut!
Nu läste jag en så uppskattande artikel om Ranelids nya bok i dagens tidning att det kändes intressant att inkludera honom på vår lista! Jag har inte läst Ranelid tidigare, det känns som en brist. Så vad tycker ni? Ska denna välkammade karl erbjudas plats i BOOKZOOMs brokiga krets?
Benke i DN skrev en drapa igår om läsplattan och boken. Han drev verkligen tesen att boken är överlägsen plattorna.
Han lyckades övertyga de flesta läsare, gissar jag, dvs innan vi sett Ingars försvarstal. Kom loss! Jag skulle tro att efter många nya versioner av plattan kommer vi att successivt övertygas om dess betydelse, men den kommer inte att ersätta böckerna (hoppeligen). Det går inte att göra upp eld med den, till exempel, som Benke skriver.
Annagreta
Systerbloggen NUHETER på g
Vi hälsar systerbloggen NUHETER välkommen! The more the merrier, sisters!
Det är Ulla Björklund och Barbro Björkhem som snart kommer loss. Jag deltar också, dvs på båda bloggarna, i en sorts personlighetsklyvning som lär vara extra lätt att ordna i cyberrymden. Våra respektive bloggvägar lär nog korsas vad det lider.
Annagreta
Det är Ulla Björklund och Barbro Björkhem som snart kommer loss. Jag deltar också, dvs på båda bloggarna, i en sorts personlighetsklyvning som lär vara extra lätt att ordna i cyberrymden. Våra respektive bloggvägar lär nog korsas vad det lider.
Annagreta
