Torkel Rasmusson och Sten Bergman
Idag avslutade radions P1 sitt program "Gomorron världen" med ett kåseri av Torkel Rasmusson.
Rasmusson berättade om Sten Bergmans radioföredrag på 50- och 60-talen. Han sa sig minnas den entoniga uppläsningen, fullständigt uppvägd av den fascinerande texten, en text där fortfarande verben hade pluralformer. Det var den entusiastiska tonen i själva texten som Rasmusson minns, allt berättades med upptäckarens oförställda, kanske häpna, glädje över vad han sett och upplevt. Färden gick längs ögruppen Kurillerna mellan Japan och Kamtjatka, och Bergman förmedlade sin förtjusning över allt som där bjöds; ogenomträngliga bambuskogar, branta stup och farliga björnar och annat ur en okänd fauna och flora.
Själv kommer jag ihåg när jag lyssnade på Sten Bergman på Norrlands Nation i Uppsala - kanske var det på femtitalet. Det var gask, alla var uppklädda, stämningen steg och steg. Det sjöngs och slamrades alltmer. Nu var det nästan omöjligt at höra vad bordskavaljeren sa, någon försökte hålla ett tal utan nämnvärd effekt. Ett norrländskt kaos hotade. Då reser sig kurator och påannonserar Sten Bergman. Han ska berätta om en upptäcksfärd i Asien.
Det blir plötsligt alldeles tyst i salen. Någon sveper för säkerhets skull sin sista klunk ur glaset. Sen börjar Bergman sitt föredrag, han berättar lite nasalt om en resa där han mött tigrar och björnar, vandrat över berg och dalar, druckit ur iskalla vattenfall och nästan gått vilse.... Han är själv fortfarande förtjust över vad han upplevt, uttalar varje "r" med precision, och svajar lite bakåtlutad fram och tillbaka där han står vid bordet.
Studenterna fortsätter att sitta tysta under hela fördraget, och jag vill minnas att det var bortåt trekvart långt. Att någon kunnat uppnå denna uppmärksamhet mitt i allt glam och stök var närmast ett mirakel. Efteråt blev han väl förmodligen utsedd til nån slag hedersknyffel, men det har jag i så fall glömt.
Precis som Rasmusson påpekade var Sten Bergman en positiv berättare, han förmedlade sin upplevelser med personlig stolthet. Han var ett barn av sin tid. Det fanns fortfarande saker att upptäcka. Men han var också före sin tid; hans "cliffhangers" blev med tiden hans "varumärke". Lång tid efter hans framträdande drogs samma Sten Bergman-vits i stan: "Nästa gång ska jag berätta om när jag träffade en elefant".
Annagreta
Rasmusson berättade om Sten Bergmans radioföredrag på 50- och 60-talen. Han sa sig minnas den entoniga uppläsningen, fullständigt uppvägd av den fascinerande texten, en text där fortfarande verben hade pluralformer. Det var den entusiastiska tonen i själva texten som Rasmusson minns, allt berättades med upptäckarens oförställda, kanske häpna, glädje över vad han sett och upplevt. Färden gick längs ögruppen Kurillerna mellan Japan och Kamtjatka, och Bergman förmedlade sin förtjusning över allt som där bjöds; ogenomträngliga bambuskogar, branta stup och farliga björnar och annat ur en okänd fauna och flora.
Själv kommer jag ihåg när jag lyssnade på Sten Bergman på Norrlands Nation i Uppsala - kanske var det på femtitalet. Det var gask, alla var uppklädda, stämningen steg och steg. Det sjöngs och slamrades alltmer. Nu var det nästan omöjligt at höra vad bordskavaljeren sa, någon försökte hålla ett tal utan nämnvärd effekt. Ett norrländskt kaos hotade. Då reser sig kurator och påannonserar Sten Bergman. Han ska berätta om en upptäcksfärd i Asien.
Det blir plötsligt alldeles tyst i salen. Någon sveper för säkerhets skull sin sista klunk ur glaset. Sen börjar Bergman sitt föredrag, han berättar lite nasalt om en resa där han mött tigrar och björnar, vandrat över berg och dalar, druckit ur iskalla vattenfall och nästan gått vilse.... Han är själv fortfarande förtjust över vad han upplevt, uttalar varje "r" med precision, och svajar lite bakåtlutad fram och tillbaka där han står vid bordet.
Studenterna fortsätter att sitta tysta under hela fördraget, och jag vill minnas att det var bortåt trekvart långt. Att någon kunnat uppnå denna uppmärksamhet mitt i allt glam och stök var närmast ett mirakel. Efteråt blev han väl förmodligen utsedd til nån slag hedersknyffel, men det har jag i så fall glömt.
Precis som Rasmusson påpekade var Sten Bergman en positiv berättare, han förmedlade sin upplevelser med personlig stolthet. Han var ett barn av sin tid. Det fanns fortfarande saker att upptäcka. Men han var också före sin tid; hans "cliffhangers" blev med tiden hans "varumärke". Lång tid efter hans framträdande drogs samma Sten Bergman-vits i stan: "Nästa gång ska jag berätta om när jag träffade en elefant".
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Ingar
Tänk hur Sten Bergman kunde trrrollbinda! Och jag kunde inte låta bli att Googla på mannen ifråga och då fick jag klart för mig att det måste varit 1955 som jag som gymnasissa hörde honom berätta om paradisfåglar (tror jag) i Läroverkets aula i Borås. Förmodligen en lika andäktig publik där som på Norrlands. Det var vissa år han gjorde sina föreläsningsturnéer enligt Wikipedia. Där hittade jag en länk om Bergman som hade sin upprinnelse i Enn Kocks blogg! Det var en ganska omtumlande upplevelse som jag kan berätta om en annan gång. Enns blogg klart läsvärd. Det lilla jag nu läste av det enorma material han hade samlat. Inbillar mig att vi nybörjare i bloggbranchen kan lära oss en hel del av hans koncept?
Trackback
