Musik för kropp och själ
Akademiska kapellet och Allmänna sången vid Uppsala universitet är snart på väg till Spanien på turné. Sammantaget en i det närmaste tvåhundrahövdad skara äntrar planet med ett konsertprogram i bagaget, som bäddar för succés. Åtminstone tror jag det, och att döma av applådåskorna i universitetsaulan på lördagseftermiddagen var det många som tyckte som jag.
I programmet har de påpassligt tagit med musik av Maurice Ravel, som hade sina rötter i Spanien, och i vars musik spanska klanger och rytmer ofta genljuder. Tänk bara på den återkommande rytmen i Bolero! På turnéprogrammet står balettmusiken till Daphne och Chloé, och detta mästerliga orkesterverk, där också kören medverkade, uppfattade jag som konsertens höjdpunkt. Det utgjorde också en motpol till det inledande likaså mästerliga orkesterstycke som Kapellet beställt av tonsättaren, tillika pianisten Johan Ullén. Det ligger nästan hundra år mellan verkens tillkomst. Om Ravel med sin balettmusik fokuserar på kroppsliga, konstnärliga uttryck för myten om den antika guden Pan och förvecklingarna i spåren av hans magiska flöjt, så tar Ullén sin utgångspunkt i hjärnvindlingarnas mysterier, närmare bestämt de som utspelas i amygdala, den lilla mandelformade delen av tinningsloben, som lär styra uppkomsten av både fruktan och njutning i hjärnan. De extatiska danserna som guden Pan hyllas med i Ravels balettmusik hör jag ekon av i den larmande mellandelen i Amygdala. Om det är förklädda gudar som hyllas i Ravels musik är det kanske naturvetenskapens landvinningar i Ulléns? I båda fallen gestaltas en idyll med fågelsång/harpospel som avbryts av förtvivlan/mardröm för att ändå sluta lyckligt? Eller en ständig växling mellan njutning och fruktan? I båda fallen storslagen, omtumlande, färgrik och spännande musik för både kropp och själ.
Ingar
Kommentarer
Trackback
