Inspirationskällor
Femklövern bevistade i år Bokens dag tillsammans för tredje gången. Vi var eniga om att det var ett ganska dåligt regisserat evenemang även om de medverkande författarna gav intressanta inblickar i sina respektive författarskap. Jag tyckte Henrik Berggren toppade tillställningen när han berättade om sin Palmebiografi, där han bl.a. sa sig vilja beskriva 1900-talets Sverige i nytt ljus efter Palmes död och fånga människan och politikern Palme i rörelse. Det var också intressant att höra vilka skönlitterära författare som fungerat som inspirationskällor till biografin. Walt Whitman nämndes och dennes gestaltning av den framväxande nationen Amerika under 1800-talet. Det kanske inte är en tillfällighet att Berggren tar avstamp hos denne amerikanske diktare vars liv förflöt parallellt med presidenten Abraham Lincoln, vars liv ju ändades på samma tragiska sätt som Olof Palmes. Lincoln och Whitman var också varandras inspirationskällor, möttes många gånger men lär aldrig har utbytt ett enda ord. De hälsade dock på varandra kväll efter kväll under tystnad i samma gathörn.
Jag tänker på dessa paralleller och erinrar mig en tonsättning av Walt Whitmans stora dikt When Lilacs Last in the Dooryard Bloom´d av Steve Dobrogosz. "Of all Whitman´s works Lilacs cried out to be sung as a choral symphony" skriver kompositören på skivomslaget. Ett gripande verk som bl.a. präglas av en rikedom på melodier, som Steve menar "hamnat" väldigt nära Whitmans fria vers, trots dess avsaknad av rim. Lyssna gärna på cd:n med Uppsala kommarorkester, S:t Jakobs kammarkör med Gary Graden som dirigent och kompositören själv vid pianot!
Whitman skrev sin dikt när han mottagit budet om mordet på Lincoln och inleds med känslan av djup sorg:
When lilacs last in the dooryard bloom´d
and the great star early droop´d in the western sky in the night
I mourn´d, and yet shall mourn with ever-returning spring.
Dikten ger därefter en självlysande panoramabild över olika sidor av det Amerika som Lincoln bidrog till att ena efter inbördeskrigets fasor. På ett märkligt sätt omvandlas denna sorgehymn till en gripande kärleksdikt där ljuset kommer åter och symboliseras just av syrenens blomning, fågelsången och den brinnande aftonstjärnan. Kanske samma aftonstjärna som Whitman mindes att han såg glänsa över Capitolium, när Lincoln höll sitt installationstal 1861. Men Whitman mindes också att han tyckte sig se ett mörkt moln över presidentens huvud. I november 1863 höll Lincoln sitt berömda Gettysburg-tal där han slog an försonande tongångar inom nationen men den 15 april 1865 föll alltså skotten på teatern i Washington och ändrade historiens gång.
Berggren uppehåller sig bland mycket annat kring Palmes stora skönlitterära intresse och hur detta påverkat hans berömda talarkonst. Berggren anser att Palme höll sitt allra bästa tal vid Tage Erlanders begravning. Den inträffade bara några veckor före skotten på Sveavägen.
Ingar
Kommentarer
Postat av: Annagreta Dyring
Schysst lirat, syster! Spännande koppling mellan Whitman och Palme!
Ag
Trackback
