Skrivande damer, Sigrid och Juttan
Två nya böcker är omaka men ändå varandras komlement. Där Sigrid Combüchen slutar tar Christina Jutterström vid. De båda böckerna, "Spill, En Damroman", resp. "Uppfostrad av män, Memoarer" är väldigt olika. Men så representerar de också olika tidsepoker, 30-tal resp nutid, och beskriver vitt skilda miljöer och värderingar. De handlar om kvinnoöden, båda två.
Det ena kvinnan lever i skuggan av männen och manliga värderingar, den andra är framhållen mitt ibland männen, rentav fostrad av dem - som hon skriver i titeln. Hedda i "Spill" är mycket kvinnligt verksam, det är broderier, sömnad, trädgård och skönhetsiver. Jutterström är verksam inom manliga domäner, är beslutsfattare. ledare, och krigar för att bli accepterad. Det blåser snålt på toppen.
Och mitt i dessa skillnader är de ändå rätt lika. Båda kvinnorna är trotsiga och ivriga att duga. Det eviga kvinnliga dilemmat.
Jutterströms bok är en ordentlig flickas ordentliga redovisning av sitt yrkesliv. Slumpen har inte varit så anlitad. Hennes höga medieposter har gjort henne tålig utåt, och slitit hårt på henne samtidigt. Hon har inte haft ett lätt yrkesliv, det berättar hon tydligt om. Hon har banat väg, troligen, för intresset för kvinnor i mediernas högsta krets. Hon har inte behövt söka arbeten, de har sökt upp henne. Hon har bejakat utmaningarna och guskelov haft en bra karl hemma att luta sig emot. En "modern" kvinna, eller "den moderna tidens" kvinna. Det är enkelt berättat, sympatiskt, återhållet.
Hedda i "Spill" är dåtidens övremedelklassflicka. Konvenansen råder, vi får höra om tidens erkända kulturyttringar, folk har intressanta bekanta, det görs hänvisningar till stora författare och personligheter. Huvudpersonen byter identitet lite som på prov, men läsaren följer envist med, för att se vad som ska hända. Det är ett grepp som kanske tillfogar något, men jag vet inte riktigt vad. Slumpen är inkopplad i berättelsen, planering är inte riktigt vad det handlar om. Heddas sömnadsarbete ger författarinnan chans att frossa i estetiskt verksamma beskrivningar av vackra tyger, utsökta kvaliteter med ett böljande fall, färgeffekter, fransar och broderier. Skönhetsutbrott. Men det gäller att passa in. Hedda är fast i tidens värderingar, trots att hon försöker bortse från dem. Medan hon försöker värja sig för de gamla tänkesätten beskriver hon miljöerna, samtalen, de bästa karaktärsspeglarna, så skickligt att man tycker sig se och höra.
Hedda är och förblir en diktad människa, som ger oss fascinerade inblickar i utmaningarna för en kvinna i 30-talets stränga familjevärldar. Christina visar på de vassa kanterna i det moderna yrkeslivets högre skikt. Skarpt läge för båda damerna, både i damromanen och i memoarerna.
Annagreta
Det ena kvinnan lever i skuggan av männen och manliga värderingar, den andra är framhållen mitt ibland männen, rentav fostrad av dem - som hon skriver i titeln. Hedda i "Spill" är mycket kvinnligt verksam, det är broderier, sömnad, trädgård och skönhetsiver. Jutterström är verksam inom manliga domäner, är beslutsfattare. ledare, och krigar för att bli accepterad. Det blåser snålt på toppen.
Och mitt i dessa skillnader är de ändå rätt lika. Båda kvinnorna är trotsiga och ivriga att duga. Det eviga kvinnliga dilemmat.
Jutterströms bok är en ordentlig flickas ordentliga redovisning av sitt yrkesliv. Slumpen har inte varit så anlitad. Hennes höga medieposter har gjort henne tålig utåt, och slitit hårt på henne samtidigt. Hon har inte haft ett lätt yrkesliv, det berättar hon tydligt om. Hon har banat väg, troligen, för intresset för kvinnor i mediernas högsta krets. Hon har inte behövt söka arbeten, de har sökt upp henne. Hon har bejakat utmaningarna och guskelov haft en bra karl hemma att luta sig emot. En "modern" kvinna, eller "den moderna tidens" kvinna. Det är enkelt berättat, sympatiskt, återhållet.
Hedda i "Spill" är dåtidens övremedelklassflicka. Konvenansen råder, vi får höra om tidens erkända kulturyttringar, folk har intressanta bekanta, det görs hänvisningar till stora författare och personligheter. Huvudpersonen byter identitet lite som på prov, men läsaren följer envist med, för att se vad som ska hända. Det är ett grepp som kanske tillfogar något, men jag vet inte riktigt vad. Slumpen är inkopplad i berättelsen, planering är inte riktigt vad det handlar om. Heddas sömnadsarbete ger författarinnan chans att frossa i estetiskt verksamma beskrivningar av vackra tyger, utsökta kvaliteter med ett böljande fall, färgeffekter, fransar och broderier. Skönhetsutbrott. Men det gäller att passa in. Hedda är fast i tidens värderingar, trots att hon försöker bortse från dem. Medan hon försöker värja sig för de gamla tänkesätten beskriver hon miljöerna, samtalen, de bästa karaktärsspeglarna, så skickligt att man tycker sig se och höra.
Hedda är och förblir en diktad människa, som ger oss fascinerade inblickar i utmaningarna för en kvinna i 30-talets stränga familjevärldar. Christina visar på de vassa kanterna i det moderna yrkeslivets högre skikt. Skarpt läge för båda damerna, både i damromanen och i memoarerna.
Annagreta
Modernistisk katt i Carcassonne
Vår tids kultur är blandad, lagom otydlig, full av drömmar och spratt. Fakta blandas med fantasi, verkligheten och sanningen blir relativa.
Katten i Carcassonne, denna medeltida vackra stad i sydöstra Frankrike, representerar allt detta. Hon är varken svart eller vit, snarare både svart och vit. Hon granskar oss inte, utan skyndar förbi, lite högfärdigt, med nosen förnumstigt riktad mot målet, som naturligtvis är osynligt för oss andra. Hon har en vacker bakgrund. I nästa ögonblick har hon försvunnit, stenläggningen ligger tom.
-Såg vi verkligen en katt? -Hann du se den? -Jo, jag såg den tydligt, jag har en bild på den. -Men jag tyckte det var en hund, han gläfste mot mig. -Nä, nu får du lugna ner dig. -Jag hörde då inget gläfs. -Katter är det värsta jag vet. Min granne fick sin blomrabatt nedkissad. -Jag tyckte det luktade katt på rummet. -Ja, där ser du.
Så kan det gå det när vår väg korsas av en katt. Ovetande om all uppståndelse den orsakar smyger den vidare. Kanske gillar den att orsaka uppståndelse. Den kan vara egotrippad, eller bara hungrig och sur, eller rent av mobbad. Vem vet?
Ja, det här hände naturligtvis inte alls. Jag bara såg katten, tog bilden och gillade resultatet. Men lite nutida var ändå kattrackarn, undflyende och tydlig på samma gång. Vi hann aldrig talas vid, jag och katten. Synd.
Annagreta
Daudets kvarn i Cucugnan
Katarfästet i Peyrepertuse
Bygga på höjden
Visst var hängbron, "Puente Colgante" i Portogalete en märkvärdig sak att förundras över på många sätt, men tornens höjd dock ganska modest jämfört med andra byggnationer på hög höjd som vi passerade under resan längs Pyréneerna. Jag tänker då på ruinerna efter katarernas försvarsborgar, som ligger som fastnaglade på bergskedjornas högsta toppar. Ibland smälter de så väl in i de omgivande bergsmassiven att de knappt går att urskilja. Jag är inte människa att förstå hur detta fästningsbygge en gång i tiden gick till.
Katarerna, eller albigensarna, som de också kallas, var en religiös "sekt" i södra Frankrike, som kritiserade de makthavande påvarnas syndiga leverne längre norrut i landet. Själva hade de mest livet efter detta i fokus, helst då i paradiset. De följde inte kyrkans regelverk och betraktades alltså som kättare. Detta ords ursprung är därmed uppenbart. Därför och säkert av många maktrelaterade orsaker utsattes katarerna för ett 20-årigt korståg under början av 1200-talet av kyrkan och även av kungen Ludvig VIII , och de gick hårt fram! Ett känt exempel är massavrättningen av femtio präster som tagit sin tillflykt till fästningen Montségur, och som mejades ner utan pardon. Detta korståg slutade med att hela Frankrike hamnade under franska kronan.
När vi i vår moderna charterbuss drog genom detta medeltida korstågslandskap längs Corbières-massivet hamnade vi i den lilla byn Cucugnan med utsikt mot de katarfästen som höll ut allra längst mot korsfararna, nämligen Peyrepertuse och sist men inte minst Quribus, som också är byns varumärke. Fantasieggande vyer breder där ut sig bortom vingårdarna. Men Cugunan har också ett litterät arv att förvalta! Där ligger en gammal kvarn som blivit odödlig genom Alphonse Daudets "Lettres de mon moulin". En av dem heter just "Le curé de Cucugnan", en svavelosande historia om hur det kommer att gå för denna prästs fårahjord om man inte skärper sig och börjar bevista mässan lite mer regelbundet! Han är lurig prästen där han står i predikstolen och berättar om sitt besök härom natten både hos Sankte Per och hos Djävulen själv. Och gissa var han hittade cucugnanbor? Daudets berättelse bygger, som han själv säger, på provencalsk poesi och har därmed alltså en medeltida touche. Och den speglar med all önskvärd tydlighet katarernas dualistiska uppfattning om himmel eller helvete. Skärselden finns med som en extra krydda.
Ingar
Hängbron vid Portogalete, häftigt världsarv
Det är ingen liten leksaksbro, det här. Den stod färdig 1893, ritad av Eiffels kompis de Palacio, byggmästaren hette Armodin. Det är världens första hängbro med kommunikation mellan tornen. De 4 tornen är cirka 50 meter höga, och "gondolen" som transporterar bilar och folk över vattnet i gatuplanet är 15 meter lång. På bilden står "gondolen" längst till höger, man ser det vita taket.
Den stora hamnen i Portogalete var livsviktig för Bilbao när industrialismen slog till; de många järnindustrierna behövde utförselväg - liksom alla andra handelsvaror. Samtidigt behövde man förbindelse mellan de båda stadsdelarna, det var otidsenligt att fortsätta ro över i små båtar, tiden och utvecklingen krävde en bro. När man äntligen löste frågan var lösningen en teknisk sensation. Bilbaos hängbro var en unik ingenjörskonst, idag finns bara en handfull liknande broar i världen, alla med Bilbaos idé som inspiration. Under inbördeskriget fick bron stora skador 1937, men den byggdes upp igen två år senare. Bilbaos hängbro är världsarv idag.
Tiden var ju speciell; den tekniska utvecklingen var snabb, fantasieggande och lovande. Andrée gjorde sin ödesdigra ballongresa (1897) samma år som man i Stockholm hade den stora konst- och industriutställningen på Djurgården. Där reste sig Ferdinand Bobergs teknikpaviljong, nästan lika märkvärdig som hängbron i Bilbao, fastän mera kortlivad.
(Jag kom att tänka på att den svenska uppfinningen blixtlåset väl låg och grodde som en idé på den här tiden, men det tog några år innan det blev patenterat)
Dagens tekniska kultur manifesterar sig också i Bilbao. Den strävar bara delvis åt samma håll som 1893. Guggenheimmuseet i Bilbao har järnbalkar i former som liknar hängbrons, men de är inte raka utan böjda, smidiga och inte i blickfånget. Det böljande taket är klätt med sidenliknande grå titankvadrater, hoplödda som ett lapptäcke, enfärgat, elegant. Den baskiska egensinnigheten står sig, det känns bra. Djärvt. Beundransvärt. Hola!
Annagreta
Platanens mönstrade stam
Foto: A DyringNaturen - och rondellerna - vid Pyreneerna
En resa längs pyreneerna är en resa med naturupplevelser. Naturen är så nära, man stryker längs träden, de viker sina tyngda grenar ned mot vägen. Grönskan hänger kvar, endast någon enda buske har börjat sansa sig och inse att det snart är höst. Men så länge solen flödar och värmen bjuder till är det grönt och mättat.
Pyreneerna är ändå inte att leka med. De visar upp rejäla schakt, brusande bäckar och djärva stup, så branta att de skulle få tränade bergsbestigare att ta fram både borr och rep. Andra gånger behagar de ligga på så långt avstånd att de bildar stiliga men smått overkliga kulisser till vår färd. Ingen snö att tala om, än.
Ginst, enar och andra småväxta barrträd bildar en envis macchia längs somliga stråk, och stora lövträd trängs mellan furor och pinjer på andra vägsträckor. Så snart man närmar sig en by eller stad kantas vägen av plataner, gamla som gatan, bevarade, skuggande, med släta, grå stammar, ibland lite mönstrade (se bilden). Odlingslandskapen är randiga av vinstockar i olika skepnader, prudentliga och omhuldade. På vissa ställen kan man köpa sig ett olivträd, eller en palm, om nu det skulle passa bättre.
Så var det rondellerna. Det finns en rondellkultur vid Pyreneerna som imponerar. De är stora, med en radie som i stort sett är dubbelt så lång som radien i en svensk genomsnittsrondell. De är dekorativa, det verkar som om varje stad tar i ordentligt för att visa att de begriper sig på rondellers skönhetspotential. I själva verket är de små parker; med planteringar, pinjer, blommande buskar, fontäner, statyer, dekorativa stenblock, blommor och stiliga gräs. Fastän inga sittplatser, där går gränsen för parkliknelsen. Antingen är marken belagd med tegelkross eller så är det gräsmatta, tydligen klippt av nån pedant. Som tur är åker man ju ordentligt sakta runt en rondell, så man hinner se prakten. Det är stiligt, välkomnande och välskött.
Oktober 2010
Annagreta
Pyreneerna är ändå inte att leka med. De visar upp rejäla schakt, brusande bäckar och djärva stup, så branta att de skulle få tränade bergsbestigare att ta fram både borr och rep. Andra gånger behagar de ligga på så långt avstånd att de bildar stiliga men smått overkliga kulisser till vår färd. Ingen snö att tala om, än.
Ginst, enar och andra småväxta barrträd bildar en envis macchia längs somliga stråk, och stora lövträd trängs mellan furor och pinjer på andra vägsträckor. Så snart man närmar sig en by eller stad kantas vägen av plataner, gamla som gatan, bevarade, skuggande, med släta, grå stammar, ibland lite mönstrade (se bilden). Odlingslandskapen är randiga av vinstockar i olika skepnader, prudentliga och omhuldade. På vissa ställen kan man köpa sig ett olivträd, eller en palm, om nu det skulle passa bättre.
Så var det rondellerna. Det finns en rondellkultur vid Pyreneerna som imponerar. De är stora, med en radie som i stort sett är dubbelt så lång som radien i en svensk genomsnittsrondell. De är dekorativa, det verkar som om varje stad tar i ordentligt för att visa att de begriper sig på rondellers skönhetspotential. I själva verket är de små parker; med planteringar, pinjer, blommande buskar, fontäner, statyer, dekorativa stenblock, blommor och stiliga gräs. Fastän inga sittplatser, där går gränsen för parkliknelsen. Antingen är marken belagd med tegelkross eller så är det gräsmatta, tydligen klippt av nån pedant. Som tur är åker man ju ordentligt sakta runt en rondell, så man hinner se prakten. Det är stiligt, välkomnande och välskött.
Oktober 2010
Annagreta
