bookzoom

Och sedan mängden av bilder på museet. Tavlan från Amman var magnifik, oerhört vacker och samtidigt typisk. Så många av Lars Lerins tavlor visar miljöer, eller snarare hus eller boningar, men massor av fönster pch dörrar som i Amman. Eller bara några få, men innanför levs människors liv. Mot Amman kan man ju ställa nattbilder från Munkfors eller tomma fabriker vid Lofoten. Människorna finns där - man bara inte ser dem. På golvet, nedanför en bild från Lofoten, låg drivor skor och tofflor,Inga par, var och en unik, slitna, illa medfarna, förmodligen vrakgods från många stränder. Skor som använts av någon och som till sista landat på golvet i den där fabrikslokalen i Munkfors.

Vad som mest upptar mig när jag tänker på Lars Lerin är allt han ser, hans blick, och hur det här genom hans händer (och hans blick igen) hamnar på en duk, i en bild och att detta tycks pågå hela tiden. Liksom Annagreta fäste jag mig också vid de små bilderna som en dokumentation av möten i vardag och fest. Hela tiden pågående. Så kan man tydligen också leva...Och vad ger det inte oss andra!

Eva