Glad Påsk!
Ryssar kan inte säga ö
Dialekter och språk är något förunderligt. De har olika status, känns det. Och de uppfattas lite olika av oss alla, tror jag. För min del är värmländskan och göteborgskan mest charmerande. Gotländskan är mustig och skånskan mest lite trögflytande. Danskan gurglar för mycket för min smak, (ofta obegriplig, också). Tungrotsärr anses fint i Italien. De verkar förknippas med intellektuell härkomst. Själv gillar jag mera tungspetsärren i det italienska språket. Men ryskan, då? Den låter fräck och energisk, och ryska damer har ofta en lite gäll tonart. Ludmila E har ju visat sig kunna behålla den tonarten även sedan hon blev svensktalande. Min frisörbekant är ryska. Hennes uttal av vokalen ö och vokalen u är charmerande. Hon vet att hon inte kan säga ö, så hon ler vid försöken. "Skön typ" låter som "skojn typ" och "Ödmjuk" blir "Ojdmjok". Det är härligt.
Dalmål är också speciellt. Det låter trovärdigt, och lite manhaftigt. Kanske skulle jag kunna köpa en häst av en dalmas. Men uppländskan, den är inte rolig. Där har vi förutom en lite kladdig dragning mot Dalarna också ett kallprat som söker sin like. Sitt i en uppländsk buss framför ett par rejäla upplänningar, helst damer, så får du ditt lystmäte. En jämn ström av suckar och förståelse, "dådå, seru..-"
I norr är det lite mer krut eller också är det utdraget. Där kan man konstatera att uttalet av t ex "kusttrakterna" röjer om vederbörande kommer från Västerbotten. Då är uet lite inåtvänt. Jag vet att min förklaring är obegriplig, inåtvända u trotsar fonetiska regler!
Inåtvänd är säkert också den som skriver dessa rader, men jag ska sluta med ett tips: Varje vecka går på SVT ett program som jag tror heter Landet runt. Numera sitter där en göteborgare och presenterar veckans händelser. Lyssna på honom. Han talar sympatiskt, snyggt och lite underfundigt.
Min favvo, som barna säger.
Annagreta
Dalmål är också speciellt. Det låter trovärdigt, och lite manhaftigt. Kanske skulle jag kunna köpa en häst av en dalmas. Men uppländskan, den är inte rolig. Där har vi förutom en lite kladdig dragning mot Dalarna också ett kallprat som söker sin like. Sitt i en uppländsk buss framför ett par rejäla upplänningar, helst damer, så får du ditt lystmäte. En jämn ström av suckar och förståelse, "dådå, seru..-"
I norr är det lite mer krut eller också är det utdraget. Där kan man konstatera att uttalet av t ex "kusttrakterna" röjer om vederbörande kommer från Västerbotten. Då är uet lite inåtvänt. Jag vet att min förklaring är obegriplig, inåtvända u trotsar fonetiska regler!
Inåtvänd är säkert också den som skriver dessa rader, men jag ska sluta med ett tips: Varje vecka går på SVT ett program som jag tror heter Landet runt. Numera sitter där en göteborgare och presenterar veckans händelser. Lyssna på honom. Han talar sympatiskt, snyggt och lite underfundigt.
Min favvo, som barna säger.
Annagreta
Den biografiska teatern och dess perspektiv
Aptiten på biografier ur verkligheten ser ut att öka också på scenen. Jag såg två teaterföreställningar alldeles efter varandra. Först Bodil Malmstens framträdande på Katalin i Uppsala, sedan Richard Wulf som Maria Callas på Stockholms stadsteater. Båda är monologer, båda pågår i två timmar. Man kan tycka att det verkar långt, men det kändes inte långt. Ett mått på kvalitet, kantänka.
Så olika ändå, dessa två. Bodil Malmsten är en mixad upplevelse; hon bjuder verkligen på sig själv, eller den hon vill vara på scenen. Hennes liv, hennes längtan, hennes möten och hennes skrivande. Och hennes humor. Humorn finns inte enbart i ordlekarna och de tvära tankekasten, skickliga och dräpande. Humorn finns också i kroppsspråket, hon visar med hela handen vad hon vill ha sagt, trippar lite, sitter lite och pekar igen. Hon är drastisk i sin berättarteknik och talar med ett artikulerat och tonande eftersläp efter konsonanterna som är charmigt och speciellt. Hennes jag blir vad hon visar oss, det är underhållande och tänkvärt att se och höra henne berätta om sig själv och ge oss stycken av vad hon skrivit. Hon framträder mycket väl förberedd. Hon verkar uppriktig.
Richard Wulf återger Maria Callas, han gestaltar en annan människa, som har levat och som i pjäsen blickar tillbaka på sitt liv. Han är man och ska spela kvinna, redan det fordrar hopp över några hinder. Han är sminkad som en diva, kläderna blir alltmer kvinnliga, mera dramatiska i takt med pjäsens utveckling mot en mer dramatisk andraakt. Han trippar fram (han också), försöker sig på några danssteg, står framför spegeln eller sätter sig vid pianot. Han berättar om Callas liv, om hennes nycker, hennes modershat, hennes passion för Onassis. Det är stora humörsvängningar - som det brukar heta när kvinnor tar i - och det är imponerande tolkat. Richard Wulf är som det brukar heta övertygande. Men Maria Callas blir en hård kvinna utan försonande drag.
Det var alltså två öden, gestaltade på scenen. Wulfs monolog är ett tillbakablickande, Maria är historia. Lucas Svensson har tillåtit sig skriva en skarp monolog om Maria Callas. Han ser henne utifrån. Bodil lever nu och hon är sin egen nedtecknare. Hur hade det varit om en kvinna skrivit om Maria Callas? Eller om hon själv skrivit och berättat?
Bodil är hårdast mot sig själv; hon har kommit till korta, vi får höra om hennes brister och det som hon menar är hennes oförmågor. Men Maria framställs som självupptagen och kritisk till allt och alla. Kanske var hon det, eller är det schablonbilden vi ser?
Annagreta
Så olika ändå, dessa två. Bodil Malmsten är en mixad upplevelse; hon bjuder verkligen på sig själv, eller den hon vill vara på scenen. Hennes liv, hennes längtan, hennes möten och hennes skrivande. Och hennes humor. Humorn finns inte enbart i ordlekarna och de tvära tankekasten, skickliga och dräpande. Humorn finns också i kroppsspråket, hon visar med hela handen vad hon vill ha sagt, trippar lite, sitter lite och pekar igen. Hon är drastisk i sin berättarteknik och talar med ett artikulerat och tonande eftersläp efter konsonanterna som är charmigt och speciellt. Hennes jag blir vad hon visar oss, det är underhållande och tänkvärt att se och höra henne berätta om sig själv och ge oss stycken av vad hon skrivit. Hon framträder mycket väl förberedd. Hon verkar uppriktig.
Richard Wulf återger Maria Callas, han gestaltar en annan människa, som har levat och som i pjäsen blickar tillbaka på sitt liv. Han är man och ska spela kvinna, redan det fordrar hopp över några hinder. Han är sminkad som en diva, kläderna blir alltmer kvinnliga, mera dramatiska i takt med pjäsens utveckling mot en mer dramatisk andraakt. Han trippar fram (han också), försöker sig på några danssteg, står framför spegeln eller sätter sig vid pianot. Han berättar om Callas liv, om hennes nycker, hennes modershat, hennes passion för Onassis. Det är stora humörsvängningar - som det brukar heta när kvinnor tar i - och det är imponerande tolkat. Richard Wulf är som det brukar heta övertygande. Men Maria Callas blir en hård kvinna utan försonande drag.
Det var alltså två öden, gestaltade på scenen. Wulfs monolog är ett tillbakablickande, Maria är historia. Lucas Svensson har tillåtit sig skriva en skarp monolog om Maria Callas. Han ser henne utifrån. Bodil lever nu och hon är sin egen nedtecknare. Hur hade det varit om en kvinna skrivit om Maria Callas? Eller om hon själv skrivit och berättat?
Bodil är hårdast mot sig själv; hon har kommit till korta, vi får höra om hennes brister och det som hon menar är hennes oförmågor. Men Maria framställs som självupptagen och kritisk till allt och alla. Kanske var hon det, eller är det schablonbilden vi ser?
Annagreta
