Den biografiska teatern och dess perspektiv
Aptiten på biografier ur verkligheten ser ut att öka också på scenen. Jag såg två teaterföreställningar alldeles efter varandra. Först Bodil Malmstens framträdande på Katalin i Uppsala, sedan Richard Wulf som Maria Callas på Stockholms stadsteater. Båda är monologer, båda pågår i två timmar. Man kan tycka att det verkar långt, men det kändes inte långt. Ett mått på kvalitet, kantänka.
Så olika ändå, dessa två. Bodil Malmsten är en mixad upplevelse; hon bjuder verkligen på sig själv, eller den hon vill vara på scenen. Hennes liv, hennes längtan, hennes möten och hennes skrivande. Och hennes humor. Humorn finns inte enbart i ordlekarna och de tvära tankekasten, skickliga och dräpande. Humorn finns också i kroppsspråket, hon visar med hela handen vad hon vill ha sagt, trippar lite, sitter lite och pekar igen. Hon är drastisk i sin berättarteknik och talar med ett artikulerat och tonande eftersläp efter konsonanterna som är charmigt och speciellt. Hennes jag blir vad hon visar oss, det är underhållande och tänkvärt att se och höra henne berätta om sig själv och ge oss stycken av vad hon skrivit. Hon framträder mycket väl förberedd. Hon verkar uppriktig.
Richard Wulf återger Maria Callas, han gestaltar en annan människa, som har levat och som i pjäsen blickar tillbaka på sitt liv. Han är man och ska spela kvinna, redan det fordrar hopp över några hinder. Han är sminkad som en diva, kläderna blir alltmer kvinnliga, mera dramatiska i takt med pjäsens utveckling mot en mer dramatisk andraakt. Han trippar fram (han också), försöker sig på några danssteg, står framför spegeln eller sätter sig vid pianot. Han berättar om Callas liv, om hennes nycker, hennes modershat, hennes passion för Onassis. Det är stora humörsvängningar - som det brukar heta när kvinnor tar i - och det är imponerande tolkat. Richard Wulf är som det brukar heta övertygande. Men Maria Callas blir en hård kvinna utan försonande drag.
Det var alltså två öden, gestaltade på scenen. Wulfs monolog är ett tillbakablickande, Maria är historia. Lucas Svensson har tillåtit sig skriva en skarp monolog om Maria Callas. Han ser henne utifrån. Bodil lever nu och hon är sin egen nedtecknare. Hur hade det varit om en kvinna skrivit om Maria Callas? Eller om hon själv skrivit och berättat?
Bodil är hårdast mot sig själv; hon har kommit till korta, vi får höra om hennes brister och det som hon menar är hennes oförmågor. Men Maria framställs som självupptagen och kritisk till allt och alla. Kanske var hon det, eller är det schablonbilden vi ser?
Annagreta
Så olika ändå, dessa två. Bodil Malmsten är en mixad upplevelse; hon bjuder verkligen på sig själv, eller den hon vill vara på scenen. Hennes liv, hennes längtan, hennes möten och hennes skrivande. Och hennes humor. Humorn finns inte enbart i ordlekarna och de tvära tankekasten, skickliga och dräpande. Humorn finns också i kroppsspråket, hon visar med hela handen vad hon vill ha sagt, trippar lite, sitter lite och pekar igen. Hon är drastisk i sin berättarteknik och talar med ett artikulerat och tonande eftersläp efter konsonanterna som är charmigt och speciellt. Hennes jag blir vad hon visar oss, det är underhållande och tänkvärt att se och höra henne berätta om sig själv och ge oss stycken av vad hon skrivit. Hon framträder mycket väl förberedd. Hon verkar uppriktig.
Richard Wulf återger Maria Callas, han gestaltar en annan människa, som har levat och som i pjäsen blickar tillbaka på sitt liv. Han är man och ska spela kvinna, redan det fordrar hopp över några hinder. Han är sminkad som en diva, kläderna blir alltmer kvinnliga, mera dramatiska i takt med pjäsens utveckling mot en mer dramatisk andraakt. Han trippar fram (han också), försöker sig på några danssteg, står framför spegeln eller sätter sig vid pianot. Han berättar om Callas liv, om hennes nycker, hennes modershat, hennes passion för Onassis. Det är stora humörsvängningar - som det brukar heta när kvinnor tar i - och det är imponerande tolkat. Richard Wulf är som det brukar heta övertygande. Men Maria Callas blir en hård kvinna utan försonande drag.
Det var alltså två öden, gestaltade på scenen. Wulfs monolog är ett tillbakablickande, Maria är historia. Lucas Svensson har tillåtit sig skriva en skarp monolog om Maria Callas. Han ser henne utifrån. Bodil lever nu och hon är sin egen nedtecknare. Hur hade det varit om en kvinna skrivit om Maria Callas? Eller om hon själv skrivit och berättat?
Bodil är hårdast mot sig själv; hon har kommit till korta, vi får höra om hennes brister och det som hon menar är hennes oförmågor. Men Maria framställs som självupptagen och kritisk till allt och alla. Kanske var hon det, eller är det schablonbilden vi ser?
Annagreta
Kommentarer
Trackback
