Ett eget berg där det är platt
Jag läser att holländarna är trötta på sitt platta land. De tycker helt enkelt att det är tråkigt. De är kända för att välja kuperade landskap när de reser på semester. Något fattas dem därhemma; ett berg.
Men lösningen är måhända nära. En ny idé har dykt upp, alldeles naturlig, skulle man kunna säga. Man borde bygga sig ett holländskt berg. Bortåt 2000 meter högt. Det skulle göra skillnad, tristessen skulle fly och blicken höjas.
Det är igen skröna. Bygget har, skrivs det, lockat finansiärer redan. Det börjar kännas rimligt. Om man kan sätta en röd liten stuga på månen för att stärka det svenska varumärket kan man väl sätta upp ett berg i Holland. Det är åtminstone närmare bebyggda trakter.
Motståndarna säger att man i stället borde hylla sin platta mark, som erövrats från havet för att senare föda såväl kossor som tulpaner, och inte förakta den. Det kan man kanske tycka. Men så är det ju; alla erövringar blir så småningom platta i alla bemärkelser. Det som nu återstår är att bestämma vilken form berget ska få. En arkitekttävling behövs.
Jag undrar vad berget ska innehålla. För nu finns ju chansen att bygga ett berg som är ihåligt. Kanske ett jättestort rökeri, med en öppning längst upp. Det kunde vara trevligt med en fejkad vulkan när man ändå är igång. Ingenting är omöjligt, tänk bara på de holländska karterarna och sjöfararna i gamla tider, tack vare dem fick vi en vidgad horisont.
Men det var innan deras egen horisont hemmavid skulle ändras. Nya tider, nya seder.
Annagreta
Men lösningen är måhända nära. En ny idé har dykt upp, alldeles naturlig, skulle man kunna säga. Man borde bygga sig ett holländskt berg. Bortåt 2000 meter högt. Det skulle göra skillnad, tristessen skulle fly och blicken höjas.
Det är igen skröna. Bygget har, skrivs det, lockat finansiärer redan. Det börjar kännas rimligt. Om man kan sätta en röd liten stuga på månen för att stärka det svenska varumärket kan man väl sätta upp ett berg i Holland. Det är åtminstone närmare bebyggda trakter.
Motståndarna säger att man i stället borde hylla sin platta mark, som erövrats från havet för att senare föda såväl kossor som tulpaner, och inte förakta den. Det kan man kanske tycka. Men så är det ju; alla erövringar blir så småningom platta i alla bemärkelser. Det som nu återstår är att bestämma vilken form berget ska få. En arkitekttävling behövs.
Jag undrar vad berget ska innehålla. För nu finns ju chansen att bygga ett berg som är ihåligt. Kanske ett jättestort rökeri, med en öppning längst upp. Det kunde vara trevligt med en fejkad vulkan när man ändå är igång. Ingenting är omöjligt, tänk bara på de holländska karterarna och sjöfararna i gamla tider, tack vare dem fick vi en vidgad horisont.
Men det var innan deras egen horisont hemmavid skulle ändras. Nya tider, nya seder.
Annagreta
Kolla vindruvorna vid mitt fönster!
Vad månde skrivas med sådan inspiration vid mitt skrivarfönster? Jag tackar Ingar för plantan, den kom till mig för många år sedan, men i år slår den alla rekord.
Det är härligt att ha flera tjog blå druvklasar vid min vägg. De tynger ner kvistarna, och regndropparna fäster dekorativt vid varje druva. De hänger lite påfluget ner över mitt fönster. När det blåser svajar de behagfullt. De klättrar dessutom över min stupränna, svingar sig upp på taket och ser ut över uppsalaslätten, tror jag. Maktlös står jag därunder och funderar om jag måste hejda dess framfart. Men hur krigar man mot blåskimrande druvor som dessutom är mina? Kanske borde jag i stället planera för en vintramparkväll i glada vänners lag?
Det får övervägas. Stay tuned, folks.
Annagreta
Ur led är tiden - men inte hela tiden
Idag är nyheterna något alldeles extra. Hela världen har levt över sina tillgångar, New York Times klagar på Obama, och börserna faller. Samtidigt får vi veta att alla ska styrketräna, särskilt vi som är äldre än 60. Det är de små musklerna som ska tränas, så att vi inte krymper bort.
Därtill har man i Hamburg ställt ut en badande jättedam, som alla pratar om där. Den är gigantisk. Visar huvud och knän. I London och andra större städer i England är det kaos på gatorna, med bränder och stölder. Vad är det som händer?
I går kväll såg och hörde jag Ulrika Knutsson berätta om Alexandra Kollontaj. Det var fängslande. Knutsson har tagit Kollontajs parti, vad än som hänt. Hon berättade mycket engagerat, och det smittade av sig till en uppmärksam och stor publik, ute på den uppländska landsbygden, Frötuna gård, närmare bestämt. Rasbo kulturvecka hade arrangerat kvällen. Det är slående så överlägset det är att höra och se en människa berätta. Det slår läsningen, det slår etermedias alla uttryck.
Alexandra Kollontaj var den första kvinnan som var minister. Hon lyckades hålla sig väl med Stalin, vilket avgjorde att hon levde såpass länge som hon gjorde. Hon hade charm. Och intelligens. Sen sades det att hennes upprörda reaktion på fördrivningen av kulakerna ur Ukraina visade på en dubbelhet i hennes ideologi, hon var alltså inte helt med på Stalins politik, utan kunde gråta över dess övertramp. Jag hade lite svårt för den summeringen. Antingen är man bolsjevik och köper hela konceptet, grymheter och allt, eller så är man medveten om maktspelet, jamar med och döljer det för att överleva. Den tredje ståndpunkten är naturligtvis att vara öppet oppositionell, men hur många överlevde den ståndpunkten? Så vilken bild stämmer för Kollontaj? Att det förekom grymheter i Sovjet var knappast någon nyhet när Stalin började svälta ut folk ur Ukraina.
Den intressanta dubbelheten hos Kollontaj hade väl att göra med att hon både var radikal samhällsreformator och stalinanhängare, så man kan knappast förstå hela hennes tankevärld i den turbulenta verklighet som rådde. Desto mera spännade att höra om hennes liv.
Nå, det var en intressant kväll. Tiden var inte ur led, därute på slätten, skymningen föll så sakta och försiktigt. Vår tid är ändå turbulent. Åska ska det bli idag. Helt tidsenligt.
Annagreta
Därtill har man i Hamburg ställt ut en badande jättedam, som alla pratar om där. Den är gigantisk. Visar huvud och knän. I London och andra större städer i England är det kaos på gatorna, med bränder och stölder. Vad är det som händer?
I går kväll såg och hörde jag Ulrika Knutsson berätta om Alexandra Kollontaj. Det var fängslande. Knutsson har tagit Kollontajs parti, vad än som hänt. Hon berättade mycket engagerat, och det smittade av sig till en uppmärksam och stor publik, ute på den uppländska landsbygden, Frötuna gård, närmare bestämt. Rasbo kulturvecka hade arrangerat kvällen. Det är slående så överlägset det är att höra och se en människa berätta. Det slår läsningen, det slår etermedias alla uttryck.
Alexandra Kollontaj var den första kvinnan som var minister. Hon lyckades hålla sig väl med Stalin, vilket avgjorde att hon levde såpass länge som hon gjorde. Hon hade charm. Och intelligens. Sen sades det att hennes upprörda reaktion på fördrivningen av kulakerna ur Ukraina visade på en dubbelhet i hennes ideologi, hon var alltså inte helt med på Stalins politik, utan kunde gråta över dess övertramp. Jag hade lite svårt för den summeringen. Antingen är man bolsjevik och köper hela konceptet, grymheter och allt, eller så är man medveten om maktspelet, jamar med och döljer det för att överleva. Den tredje ståndpunkten är naturligtvis att vara öppet oppositionell, men hur många överlevde den ståndpunkten? Så vilken bild stämmer för Kollontaj? Att det förekom grymheter i Sovjet var knappast någon nyhet när Stalin började svälta ut folk ur Ukraina.
Den intressanta dubbelheten hos Kollontaj hade väl att göra med att hon både var radikal samhällsreformator och stalinanhängare, så man kan knappast förstå hela hennes tankevärld i den turbulenta verklighet som rådde. Desto mera spännade att höra om hennes liv.
Nå, det var en intressant kväll. Tiden var inte ur led, därute på slätten, skymningen föll så sakta och försiktigt. Vår tid är ändå turbulent. Åska ska det bli idag. Helt tidsenligt.
Annagreta
Tonen, den som anger avståndet idag
Många tidningar och författare håller sig med en blogg dit en skara godkända tyckare har tillträde att skriva. Bra idé, egentligen. Små och stora besserwissrar får sina tankar uthällda, och några läser dem. Till exempel jag. De håller ofta en särskild ton.
Tonen är påfallande ofta den distanserade, den som betonar att man inte är naivt nära och förblindad av det man berättar om, utan att man vet förhålla sig kyligt och, ja varför inte coolt till det som tas upp. Att inte bli för engagerad är något nutida. (Föralldel. och som tur är är det inte allomfattande) Det gäller alltså att tänka på avståndet, precis som när man kör bil. Ligg inte för nära. Du kan bli känslosam eller också närsynt positiv eller också röja att du känner dig medskyldig till sakernas tillstånd. Du måste hålla dig utanför.
Avståndet till den framförvarande människan eller det aktuella fenomenet behålls på det sättet. Man är inblandad som kommentator, inte på något annat sätt. Tänk då i stället på Mary Beard som skriver blogg på The Times´ hemsida. Vilken kvalitet! Där har man ett exempel på att det går att blogga så att det blir läsvärt. Så skönt att landa i ett positivt exempel. Jag lovar att inte kritisera mer idag.
Annagreta
Tonen är påfallande ofta den distanserade, den som betonar att man inte är naivt nära och förblindad av det man berättar om, utan att man vet förhålla sig kyligt och, ja varför inte coolt till det som tas upp. Att inte bli för engagerad är något nutida. (Föralldel. och som tur är är det inte allomfattande) Det gäller alltså att tänka på avståndet, precis som när man kör bil. Ligg inte för nära. Du kan bli känslosam eller också närsynt positiv eller också röja att du känner dig medskyldig till sakernas tillstånd. Du måste hålla dig utanför.
Avståndet till den framförvarande människan eller det aktuella fenomenet behålls på det sättet. Man är inblandad som kommentator, inte på något annat sätt. Tänk då i stället på Mary Beard som skriver blogg på The Times´ hemsida. Vilken kvalitet! Där har man ett exempel på att det går att blogga så att det blir läsvärt. Så skönt att landa i ett positivt exempel. Jag lovar att inte kritisera mer idag.
Annagreta
