Människan och nyttan
Det står i tidningen att alltfler skriver böcker om sig själva. Hur kommer det sig, visar det på individualismens seger över förnuftet, kanske, eller beror det på ett tillbakahållet men nu tillåtet behov att blicka in i det egna jagets snåriga utveckling och försöka klarlägga hur saker och ting hängde ihop? Döljer sig rent av något viktigt bakom våra öden och äventyr? Människan är ju gåtfull, visst. Det finns inga parallella öden. Ingen människa är den andra lik; varje människa är ju en ö, som sagt.
Biografier är överhuvudtaget inne. Intresset verkar öka för människor och tidsepoker, mänskliga och historiska samband, händelsers tvära kast och livets långsamma ostadighet. Det är inte svårt att förstå eftersom det mänskliga så ofta är allmängiltigt, och är det det inte är det inte sällan unikt och på så sätt betydelsefullt.
Nu i nyårshelgen kommer tidningarna med sina återblickar, inte minst i bild, återblickar över vad som hänt under det snart gångna året. Det är bilder av människor. Det är också bilder av händelser som betyder mycket för oss människor i en bredare mening. Det är inte bilder av fantasier, inga fiktiva bilder. Det är realiteter som skakat oss, eller verkliga händelser som det kommer att ta tid att förstå.
Samtidigt läser jag hur utbildningspolitiker i de flesta länder skär ned på humaniora och samhällsvetenskap i högre utbildning. Ett nervöst nyttoperspektiv dominerar; humanister och samhällsvetare anses inte nyttiga till skillnad från forskare och studenter inom de laborativa ämnesområdena; medicin och naturvetenskap + teknik. Detta sker förutom i vårt land också i England och USA. Man kan erinra sig hur det var i de forna östländerna under Sovjettiden; då la man av rädsla ner samhällsvetenskaperna eftersom de ansågs opålitliga. Har vi snart den parallellen?
Intressant då med protesterna i Zucotti Park och hela den unga amerikanska motståndsrörelse, "The Occupy Movement", som vuxit sig stark på bara några månader. Det handlar om samarbete över olika gränser, politiska, klassvisa och åldersvisa. Det gäller ekonomisk rättvisa, rätt till utbildning och makt. Wall Street får sina fiskar varma, och kritiken framförs med hjälp av kunskaper och termer man studerat på universitet och college, närmare bestämt i deras samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter.
Efter denna fundering önskar jag er ett Gott Nytt År!
Annagreta
Biografier är överhuvudtaget inne. Intresset verkar öka för människor och tidsepoker, mänskliga och historiska samband, händelsers tvära kast och livets långsamma ostadighet. Det är inte svårt att förstå eftersom det mänskliga så ofta är allmängiltigt, och är det det inte är det inte sällan unikt och på så sätt betydelsefullt.
Nu i nyårshelgen kommer tidningarna med sina återblickar, inte minst i bild, återblickar över vad som hänt under det snart gångna året. Det är bilder av människor. Det är också bilder av händelser som betyder mycket för oss människor i en bredare mening. Det är inte bilder av fantasier, inga fiktiva bilder. Det är realiteter som skakat oss, eller verkliga händelser som det kommer att ta tid att förstå.
Samtidigt läser jag hur utbildningspolitiker i de flesta länder skär ned på humaniora och samhällsvetenskap i högre utbildning. Ett nervöst nyttoperspektiv dominerar; humanister och samhällsvetare anses inte nyttiga till skillnad från forskare och studenter inom de laborativa ämnesområdena; medicin och naturvetenskap + teknik. Detta sker förutom i vårt land också i England och USA. Man kan erinra sig hur det var i de forna östländerna under Sovjettiden; då la man av rädsla ner samhällsvetenskaperna eftersom de ansågs opålitliga. Har vi snart den parallellen?
Intressant då med protesterna i Zucotti Park och hela den unga amerikanska motståndsrörelse, "The Occupy Movement", som vuxit sig stark på bara några månader. Det handlar om samarbete över olika gränser, politiska, klassvisa och åldersvisa. Det gäller ekonomisk rättvisa, rätt till utbildning och makt. Wall Street får sina fiskar varma, och kritiken framförs med hjälp av kunskaper och termer man studerat på universitet och college, närmare bestämt i deras samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter.
Efter denna fundering önskar jag er ett Gott Nytt År!
Annagreta
Sydpolen för 100 år sedan
I morgon den 14 december är det hundra år sedan Roald Amundsen och hans fyra kamrater, Sverre, Olav, Oscar och Helmer nådde Sydpolen. Den 14 december 1911 var det kallt och disigt, och det blåste kraftigt, det ser man på den historiska bilden. Det var Helmer som tog det suddiga fotot av sina fyra kompisar intill flaggan, han använde Olavs enkla kamera. Amundsens egen kamera, sannolikt av bästa märke, hade gått sönder. Den norska flaggan står rakt ut i vinden, monterad på den bambukäpp man målmedvetet fört med sig de 110 milen från basen.
Amundsen reser ett litet tält där han placerar ett par skor och några mätinstrument plus ett litet brev till Scott. Triumfen är total. Norrmännen är först på Sydpolen; engelsmännen blir blåsta på konfekten. Ett grymt nederlag för den stolta brittiska expeditionen som drog sina slädar själva och en tidstypisk triumf för de snabba norska skidåkarna.
I morgon ska Jens Stoltenberg ta sig en skidtur från den amerikanska basen på Sydpolen, närmare bestämt 350 meter tur och retur. Så långt från den geografiska Sydpolen ligger nämligen basen. Det är svinkallt just nu; drygt 30 grader Celsius. Förmodligen medför han också en flagga.
USA:s National Science Foundation satsade pengar på den här basen som byggdes till det andra geofysiska året 1957/58. Då gjorde också Sverige sin insats med en övervintrande polarexpedition, till Nordostlandet norr om Spetsbergen. Där deltog också Eric Dyring, för att sköta mätningarna av kosmisk strålning. De andra 12 deltagarna - svenskar, finnar och schweizare plus fem grönlandshundar - skötte norrskensstudier, ozonmätningar, insamling av meteorologiska data mm. Där var det också kallt, inte minst beroende på blåsten; i medeltal 19 meter per sekund.
Jens Stoltenberg får lov att ta på sig ordentligt nu när han ska åka skidor till polen. Idag lär kamerorna fungera.
Annagreta
Amundsen reser ett litet tält där han placerar ett par skor och några mätinstrument plus ett litet brev till Scott. Triumfen är total. Norrmännen är först på Sydpolen; engelsmännen blir blåsta på konfekten. Ett grymt nederlag för den stolta brittiska expeditionen som drog sina slädar själva och en tidstypisk triumf för de snabba norska skidåkarna.
I morgon ska Jens Stoltenberg ta sig en skidtur från den amerikanska basen på Sydpolen, närmare bestämt 350 meter tur och retur. Så långt från den geografiska Sydpolen ligger nämligen basen. Det är svinkallt just nu; drygt 30 grader Celsius. Förmodligen medför han också en flagga.
USA:s National Science Foundation satsade pengar på den här basen som byggdes till det andra geofysiska året 1957/58. Då gjorde också Sverige sin insats med en övervintrande polarexpedition, till Nordostlandet norr om Spetsbergen. Där deltog också Eric Dyring, för att sköta mätningarna av kosmisk strålning. De andra 12 deltagarna - svenskar, finnar och schweizare plus fem grönlandshundar - skötte norrskensstudier, ozonmätningar, insamling av meteorologiska data mm. Där var det också kallt, inte minst beroende på blåsten; i medeltal 19 meter per sekund.
Jens Stoltenberg får lov att ta på sig ordentligt nu när han ska åka skidor till polen. Idag lär kamerorna fungera.
Annagreta
