Blåsig vinterlördag med kajor
Igår träffade jag en veterinär - på en fest. Han visste allt om hundar och katter, särskilt om deras psykologi. Han gjorde klart för mig att hundar är flockdjur som glatt finner sig i att alltid vara tillsammans, denna tillsammansexistens är inga problem för dem. En hund äter gladeligen sin mat i en skål intill en annan hunds matskål. Ett djur med förmågan till ett kosmiskt lugn, en gruppsolidaritet, jag vet inte hur långt man kan dra det hela. Hundar är också lyckliga för denna sin förmåga, sa han.
Katter då? De är individualister, så de gillar inte att tvingas ihop med andra katter, och absolut inte äta intill en annan katt, - med vissa undantag, naturligtvis. De kan t o m bli nervvrak om det går illa med samboendet och behöva gå i terapi. Men å andra sidan kan en katt bli oerhört bundis med en annan katt, påstod denne min kunskapare. Det kändes trösterikt. Min katt är då i alla fall bundis med mig, vilket jag anförtrodde min festkompis. Då övergick vi att tala om vargarna, ett outtömligt samtalsämne i dessa dagar. Ännu ett flockdjur, men människan är ju individualist, så där har det skurit sig. Vargen och människan (i Sverige) är att betrakta som hund och katt.
Idag kom plötsligt en massa kajor flygande över mitt hus. De njöt, hoppas jag, av den bistra och nyckfulla vinden, och svängde hit och ditt, upp och ned i blåsten. De höll ihop, inte sådär snyggt som fiskar gör, men ganska stiligt, om man är en tillåtande betraktare som inte kräver perfektion. Dessa kajor hade utsett en björk hos min granne till sin tillfälliga viloplats, dit de då och då landade under häftiga utrop och flaxande. Björken vek sig en aning, men toppen är tillräckligt bred för att rymma ett tjog kajor, utan att se kompakt ut. Det såg ut som ett lagspel, kanske en bandymatch, där några sitter på bänken ett tag medan de andra ger järnet i matchen. Av allt att döma trivdes kajorna, besjälade av gruppsolidaritet.
Annagreta
Foto. A Dyring
Robin Keller, min näst bästa katt
Efter att ha sett Elake Måns på Uppsala stadsteater så har jag fått en ny kattfavorit. Det är Robin Keller som råkar heta Elake Måns i pjäsen, men namnet ska inte bedra, han har all den kattcharm man kan önska sig.
Innan pjäsen skriven av Dennis Magnusson alls börjar, ser jag min favorit ligga och dra sig i scenhörnan. Han mumsar nonchalant på nåt gott, sträcker på sig och glor lojt på oss i publiken som strömmar in. Plötsligt välter han över på rygg, visar sin bringa och tänjer ut sina tassar hur långt som helst. I bakgrunden leker Bill och Bull med sina svansar och ett nystan, det är i sitt slag en fulländad stilstudie av välmående katters totala kroppskontroll.
Pjäsen är en blandning av vuxenpjäs och barnunderhållning. En konflikt ska redas ut. "De är som hund och katt" kan sägas vara utgångspunkten. Pjäsen är ingen moralkaka, men den saknar inte moral heller; den visar helt enkelt upp att tidigare fiender kan finna varandra, dvs en katt och en hund i detta fall. Härliga Elisabeth Wernesjö spelar den lockande hundfröken som Elake Måns lekt med som barn men som nu representerar "de andra" och bor i hundstan, omgärdad med alla skrankor vi kan tänka oss. Naturligtvis vinner kärleken.
Små fyndiga inblickar från både kattstan och hundstan fungerar bra, personligheterna är fyndigt återgivna, blinkningarna till dagens högfärdiga sällskapsliv finns också med. Men det är Robin Kellers kväll. Han är en tänkande och kännande katt, trots att han också är den klassiska Elake Måns. Publiken älskar honom. Barnen - 7-13 år - köper enligt vad jag tyckte mig se - hela föreställningen, och föräldrarna har också roligt.
Jag har sagt till min katt att jag numera också beundrar en katt på teatern. Reaktionen var svår att tyda, men den innebär ett slags överseende, tror jag. Han gäspade länge, svängde på svansen, hoppade upp och la sig att sova på min varma fönsterbräda. Han spann inte.
Annagreta
Stopp och belägg! Munthe i repris
Jag lyssnade på Bengt Jangfeldt när han inledde Senioruniversitets föreläsningsserie om biografier. Vilket avstamp! Blir inte lätt för kommande föreläsare att leva upp till! Han pratade oavbrutet en och en halv timme utan minsta tekniskt hjälpmedel och underhöll en fullsatt IX-a med ett nog så digert stoff om forskarmöda och berättarteknik vid tillkomsten av biografierna/monografierna om Sankt Peterburg, Majakovskij, Axel Munthe och Joseph Brodsky. Se det var en riktig berättare!
Jag, som hittills bara läst coffeetableboken om San Michele, bestämmer mig genast för att läsa “En osalig ande”, som är en mer heltäckande bok om Axel Munthe, och som uppenbarligen bygger på ett rikare brevmaterial. Bl.a. brev mellan Axel Munthe och drottning Victoria, vilka Jangfeldt betraktar som belägg för att de hade en fysisk relation som de måste hemlighålla till varje pris. (Motsatsen hävdas i coffetableboken varav mitt tidigare blogginlägg.) Denna omständighet skapar kanske mest sensation, men är enligt Jangfeldt intressant därför att den förklarar mycket övrigt som hände i Munthes liv. En felande länk som kom i dagen när Jangfeldt fick kungens tillstånd att leta efter brev i Bernadottearkivet! Kungen lär ha varit mycket tillmötesgående och ryckte mest på axlarna åt sin farfarsmors ”snedsteg”. Drottning Victorias son Gustav VI Adolf lär inte ha varit lika förstående inför sin mors utomäktenskapliga affär och Jangfeldt sa faktiskt att han trodde att sonen hade bränt en del brev!
Ingar .
I våras kåserade docenten mm Torgny Nevéus på Senioruniversitet om egna och andras biografier till publikums stora förnöjelse. (Se "Fakta och fantasi i minnets värld, Bookzoom april 2010.) På torsdag inleds en hel serie om biografier med såväl lokalt förankrade författare och lite längre ifrån kommande, t.ex. Peter Nobel och Lena Kåreland, den sistnämnda också en av seriens moderatorer, och Christina Jutterström och Yvonne Hirdman, vars böcker tidigare fått sin rättmätiga belysning på Bookzoom. (Se "Skrivande damer, Sigrid och Juttan", Bookzoom okt 2010.)
Först ut är översättaren m.m. Bengt Jangfeldt, som skrivit både om Vladimir Majakovskij och om Axel Munthe. Kommer de inte från helt olika världar, även om de båda delvis var barn av samma tid? Den revolutionära poeten och förra sekelskiftets societetsläkare par preference? Jag råkar ha båda böckerna i bokhyllan och börjar bläddra. Hur var det nu med Majakovskijs och parets Briks omtalade menage à trois och om Munthes otillbörliga förhållande med drottning Victoria? Skam till sägandes är det vad jag i förstone kommer att tänka på... Jangfeldt hävdar bestämt att i inget av fallen rörde det sig om fysisk kärlek, hur han nu så bestämt kan veta det? Ja, vad är fakta och vad är fantasi i biografiernas värld? Den tjocka Majakovskijboken har jag ännu inte mäktat ta mig igenom, men förstår att den bygger till stor del på brev och dikter. Det är tjugotalets politiska och litterära händelser som utgör bakgrunden till Majakovskijs privata liv, och det skulle jag nog vilja läsa mer om. Förhoppningsvis blir jag ändå mer triggad till detta efter att ha hört Jangfeldt berätta om sin berättelse om Majakovskij.
"Drömmen om San Michele" är mer lättillgänglig och väldigt lockande illustrerad av Ingalill Snitt med underbara foton från olika miljöer från Munthes levnadshistoria, alltifrån San Michele på Capri till Hildasholm utanför Leksand, frånr Paris, Rom, London m.m. Det är en mångfasetterad personlighet med stor karisma som träder fram i boken. Men i grunden var han en ensam och olycklig människa, skriver Jangfeldt. Munthes egen "Boken om San Michele" är ju en välkänd bestseller men frågan är hur sanningsenlig den är? Bygger på en hel del fantasi, förstår man, om man läser "Drömmen om San Michele".
Musiken betydde mycket för Munthe och han inredde magnifika musikrum både i Italien och i Sverige och musicerade bl.a. tillsammans med drottning Viktoria. Kanske högst förståeligt att Schubert var husguden. Kanske dennes sångcykel "Die Winterreise" ingick i repertoaren? Kanske Axel där kände igen sig i den ensamme vandraren? Kanske Viktoria gjorde detsamma? Det må vara hur som helst med den saken, min dröm är i alla fall att någon gång få åka till San Michele!
Vad säger medsystrar/medresenärer om detta resmål? Men först ska vi lyssna på Jangfeldt tycker
Daniel Kehlmann, med gott humör
Ja, det är svårt att lägga ifrån sig Die Vermessung der Welt. Författaren Daniel Kehlmann har ett eget sätt att berätta om de två tyska vetenskapsmännen Gauss och Humboldt. I det tidiga 1800-talets Tyskland/Frankrike dyker det upp åtskilliga banbrytande personer, inom vetenskap och litteratur och musik. Den tyska nationella stoltheten gentemot fransmännen och Napoleon tog sig många uttryck. Enligt boken utgör de ett lärt skikt i samhället, med få men viktiga inbördes möten.
Kehlmann berättar med underfundig humor dessa två märkvärdiga vetenskapsmäns öden och äventyr. Gauss beskrivs initialt som extremt fokuserad på sin matematik och sina astronomiska studier, och Humboldt som bergtagen av att resa långt bort och mäta, väga och samla.
De går båda till överdrift; Gauss är så inne i sin forskning att han missar sin sons födelse; han kommer hem förvånad över händelsen. Humboldt irriterar - enligt sina medresenärer - genom att stanna till överallt för att studera stenar, undersöka, mäta och väga djur, beräkna luftttrycket, bestämma longituden, beräkna höjden över havets yta, luftens fuktighet och växtlighetens artrikedom överhuvudtaget på land i vatten och i grottorna. Humboldts resa går bland annat till Sydamerikas djungler och vattendrag, där allehanda faror lurar, men där fransmannen som Humboldt valt som följeslagare, monsieur Bonpland, visar sig vara en riktigt bra karl, även om han till Humboldts avsky också söker upp vackra indianska "kaffeflickor". Obetalbar är skildringen av färden längs floden Orinoco med diverse "fynd" i båten; ben från människoskelett, en apa i en bur, de otaliga mätinstrumenten och vid det laget ett riktigt kuriosakabinett av okända växter och stenar mm.
Förberedelserna är ovanligt grundliga, även om man känner den tyska grundligheten. Humboldt genomför något vi skulle kalla en masochistisk träning i att lida och försaka, plus att under de vidrigaste förhållanden kunna montera upp och ned sina medhavda mätinstrument.
Också Gauss kommer att ägna sig åt mätningar; han blir statligt anställd lantmätare, och söker upp olika mätpunkter i landskapet. I detta arbete möter han otroliga landägande typer som han måste övertala att offra lite skogsutsikt. I ett fall, hemma hos en greve med ett helt osannolikt namn; Graf von den Ohe zur Ohe, ber han att få ta ned ett par stora träd och ett skjul så att han kan få fri sikt. Han svär inombords åt det nödvändiga fjäsket, men blir överraskad av det oväntade stödet; greven i det sammanhanget visar sig till och med ha läst Gauss´ avhandling.
Kehlmann skriver till stor del dialoger. De är oftast i konjunktiv, som indirekt dialog alltså, och det känns som ett riktigt grepp, det ger en lite ålderdomlig touch åt texten. Snyggt är det också.
Ja, vad ska man mer säga än att hela berättelsen är en mosaik av gott humör, lätt ironi, ganska mycket sanning och en hel del lögn. Tråkigt har man i varje fall inte medan man läser.
Annagreta
"Venus utan armar"
Foto Ingar Gadd
Aristide Maillol (1861-1944) "Venus utan armar" 1920.
Strandpromenaden i Banyuls-sur-Mer 3 okt 2010.
Ställa konstkosan till New York?
När jag läser Birgitta Rubins artikel i DN (5/1) om aktuella konstutställningar i New York blir jag påmind om resan några medsystrar och jag nyligen gjorde i Baskien, där slutmålet var Guggenheimmuséet i Bilbao. Det muséet gjorde ett starkt intryck, och det råkar vara nästa anhalt för utställningen "Chaos and classicism", om mellankrigstidens konst i Tyskland, Frankrike och Italien, som nu visas på Guggenheimmuséet i New York. Enligt Rubin bidrar den tillsammans med utställningarna "Abstract expressionist New York" (50-talet) och "Seductive subversion. Women pop artists, 1958-1968" till att konsthistorien just nu skrivs om i New York.
I "Kaos och klassicism" visas en mängd verk från tiden efter första världskriget då futurister, kubister och expressionister "gjorde halt" och började blicka tillbaka mot klassiska skönhetsideal. Dit hörde bl.a. Picasso, t.ex. med sina kraftfulla kvinnogestalter i tunikor i "Källan", som lånats ut från Moderna muséet i Stockholm. Dit hörde också den franske skulptören Aristide Maillol med sina klassicerande kvinnogestalter. På vår resa mot Baskien passerade vid hans hemby Banyuls-sur-Mer vid Medelhavskusten där vi köpte muskatvin från vingården Berta-Maillol (!) och kunde beundra en av Aristides skulpturer på strandpromenaden, "Venus utan armar". Tjugotalets klassiska skönhetsdyrkan tog dock en ände med förskräckelse när fascisterna tog över konstestetiken, och en del konstnärer tog tjänst hos Mussolini och Hitler. Vilka kitschiga uttryck den utspårade nyklassisistiska konsten då kunde ta sig visas också på utställningen. Det fanns dock konstnärer som på 20-talet vågade sig på att häckla Mussolinis idealisering av romerska imperiet.
Efter andra världskrigets slut flyttas konstens centrum med ett nytt avantgarde till New York. Krigets fasansfulla följder blev kända och ett nytt nonfigurativt, expressivt måleri tog sin början med portalfigurer som Mark Rothko och Jackson Pollock. Det är denna konstriktning som nu lyfts fram på Museum of Modern Art. På Guggenhemmuséet i Bilbao fick vi bl.a. möjlighet att avnjuta några av Mark Rothkos och andra abstrakta expressionisters meditativa målningar. Det ingav en andaktskänsla av stora mått som jag gärna vill återuppleva.
Helst skulle jag vilja korsa Atlanten direkt för att ta en titt på alla de aktuella utställningarna i New York. Det ligger kanske närmare till hands att återvända till Guggenheimmuséet i Bilbao när "Chaos and classicism" är på plats där? Men då får man ju tyvärr inte se de övriga utställningarna. Så i bästa fall är det nog till New York konstkosan bör ställas nästa gång. Eller vad säger hugade medsystrar/medresenärer?
Ingar
PS Såg just i Wikipedia att tre bronsskulpturer av Maillol pryder Metropolitanoperan i New York (!), en av dem verkar vara just den vi såg i Banyuls, nämligen "Venus utan armar".DS
Nyårsnoja, ny fladdermus och ny bärfis
Utseendefixeringen verkar kulminera vid årsskiftet. Det är rena nyårsnojan.
Mina oönskade e-mail så här års hakar på; de är särskilt antipatiska. Vad sägs om följande:
"Är du vän med dina celluliter?" eller
"Är du tjock?"
"Köp denna gegga, ta den dagligen och bli smal!" eller
"Rulla på mattan framför teven i en halvtimme om dagen och bli av med de små groparna!"
Knåda de stackars magmusklerna medan du böjer dig bakåt! Eller ännu värre: Gymnastisera medan du sitter och tittar på TV! Knip och böj, lite i det fördolda, gärna flera gånger om dan, också på bussen! Häv dig upp på armstöden!
I naturen är utseendet skapligt fastslaget, ändringar i färg och framtoning skapas möjligen vid annalkande fara, men inte annars, inbillar jag mig. I senaste numret av tidskriften Fauna och flora berättas om nyupptäckta arter och deras liv och säkerställda utseende. En nymffladdermus ska ha kommit till Sverige, närmast från Tyskland, skrivs det. Den är inte vacker, men dess läte är intressant, det har spelats in och befunnits ha rätt amplitud, dvs man drar slutsatsen att inspelningen från en gräsplätt på en gammal krater i Skåne (jo, det har funnits en vulkan där) röjer att just nymffladdermusen finns där. Ett vackert spektrogram visar detta ljud.
Sen berättas att en för Sverige ny bärfis sprids och trivs. Den är orangebrun och har antenner i orange. Låter det inte snyggt? En annan artikel i numret handlar om puckelflugorna. Dom är många och snabba. En farbror vid namn Sven-Olof Ulefors är expert och har samlat hundratals puckelflugor som ännu inte fått några namn, ens. Totalt lär det finnas över tusen arter puckelflugor i Sverige. Hanen i en specifik art bär honan (som saknar vingar) från myrstack till myrstack, sägs det. Ett "kardborreband" fäster henne vid hanen under färd. Väl framme parasiterar hon på de stackars myrorna. Ack, ja. Med tanke på att de är nån millimeter stora böjer jag mig i beundran för herr Ulefors som sedan åratal dagligen sysslar med sina puckelflugor. Det är deras utseende som han studerar, sedan väntar studiet av deras liv.
Annagreta
