Vårlilja tar farväl av vintern
Mord på munkar och - musik
Den lovordade filmen "Gudar och människor", bygger på en verklig händelse under inbördeskriget i Algeriet 1996, då sex trappistmunkar mördas, ännu idag oklart av vem. Dessa munkar intar en sista måltid tillsammans i klostret innan de förs iväg till sin avrättning. Den scenen med sin klara koppling till Nattvarden och Golgatavandringen gjorde ett starkt intryck på mig. Det handlar om kärleksbudskap, offer och lidande i såväl testamente som film. När munkarna fått sina glas fyllda med rött vin går en av dem och sätter på en uråldrig skivspelare och ut strömmar musik ur Tjajkovskijs balett "Svansjön"! Närmare bestämt förspelet till akt 2. Detta musikval är bara så genialt! Baletten om den svarta och den vita svanen handlar också om en strid mellan ondskan och godheten och om svanen som dör när förtrollningen bryts, kärleken krossas. Tjajkovskijs balettmusik uttrycker passion i detta ords alla betydelser, brinnande kärlek, hänförelse, lidande och död.
I "Gudar och människor" får man höra trappistmunkarnas sjunga sina speciella hymner och psalmer, som alltid åtföljer deras andakter och återkommande böneritualer. Deras strikta munkliv förenas med dagliga trädgårdssysslor eller sjukvård i byns sjukstuga dit alla, kristen som muslim, är lika välkomna. Den astmasjuka läkaren Fader Luc är där centralgestalten. En scen i filmen mellan honom och en ung muslimsk flicka handlar också om kärlek, både den jordiska och den till Gud. Flickan frågar hur det känns när man är kär. Fader Luc förklarar, för han varit det många gånger, innan han valde Gud. - Så känner jag inte alls för honom de vill jag ska gifta mig med, säger den unga flickan. Den förtroendefulla samvaron i byn, där alltså klostret utgör ett positivt nav, bryts brutalt sönder och samman när kriget närmar sig och till slut är ett faktum. Filmen handlar till stor del om munkarnas vånda inför beslutet att stanna kvar i sitt kloster eller söka sig till tryggheten i Frankrike medan tid är. "Mais partir c´est fuir, partir c´est aussi mourir". Så de väljer att stanna kvar och möter därmed sitt grymma öde.
Ingar
Gudar och människor, med (aktuell) bakgrund
Ingar och jag såg filmen "Gudar och människor" igår. Häftig film. Uppskriven till max i tidningarna, och med en verklig bakgrund som är kolsvart och relativt ny. Olika religioner bryts mot varandra och Algeriet krigar i olika riktningar. En samling munkar lever mitt i detta och dras in i motsättningarna och kriget.
Filmen är långsam, den utvecklar munkarnas tvivel om hur långt deras medmänsklighet ska kunna utövas utan att riskera den egna säkerheten. I dagens internationella läge ett tema med hyrperaktualitet. När ska man ta risker? När väger det tyngst att andra angrips?
Det som slår mig är att om man inte känner till den nattsvarta bakgrunden till filmen så är filmen ganska svår att ta till sig. Handlingen dröjer, och dröjer, det är dunkelt och kalt och dessutom kallt. Männen är tll förväxling lika varandra, alla ganska skröpliga och inhöljda i sina kåpor och schalar. Berättelsen drar ut på allt, händelseförloppet blir långsamt, förmodligen som det var i verkligheten. Men i salongens mörker - om man inte vet att det var så här det var - är det en provocerande väntan ibland, tyckte jag.
Det är naturligtvis angeläget att skildra en verklig händelse i spelfilmens format. Men jag hade önskat - eftersom min kunskap om verklighetsunderlaget var mycket begränsad - att filmen inletts med en text om var det hände och i vilket sammanhang och med vilket slut. Låter det för pedagogiskt? Kunde tro det. Men just eftersom det är en verklig händelse som ligger i fokus hade det känts bra. Den grejen hade inte förtagit det konstnärliga intrycket, tvärtom.
Samtidigt är det somliga scener som bränner sig fast. T ex då munkarna till sist sitter till bords och får sig varsitt glas rött vin. Närbilder på ansiktena, allt annat än förskönade, visar de inre känslorna, både glädje och sorg. Det är filmens största scen, tyckte jag. Vånda tar till sist över deras känslor, och kanske allra mest våndan över tillkortakommandet i den svåra situationen. Om inte en skicklig regissör tagit sig an uppgiften att skildra detta hade det kunnat bli en rejäl melodram. Nu är det en sevärd sak, naturligtvis, men jag hade önskat lite mer inledande kommentarer. Jag hade fått ut mycket mer av filmen då. Och de passager som jag fann ganska utdragna hade fått en djupare innebörd.
Annagreta
Filmen är långsam, den utvecklar munkarnas tvivel om hur långt deras medmänsklighet ska kunna utövas utan att riskera den egna säkerheten. I dagens internationella läge ett tema med hyrperaktualitet. När ska man ta risker? När väger det tyngst att andra angrips?
Det som slår mig är att om man inte känner till den nattsvarta bakgrunden till filmen så är filmen ganska svår att ta till sig. Handlingen dröjer, och dröjer, det är dunkelt och kalt och dessutom kallt. Männen är tll förväxling lika varandra, alla ganska skröpliga och inhöljda i sina kåpor och schalar. Berättelsen drar ut på allt, händelseförloppet blir långsamt, förmodligen som det var i verkligheten. Men i salongens mörker - om man inte vet att det var så här det var - är det en provocerande väntan ibland, tyckte jag.
Det är naturligtvis angeläget att skildra en verklig händelse i spelfilmens format. Men jag hade önskat - eftersom min kunskap om verklighetsunderlaget var mycket begränsad - att filmen inletts med en text om var det hände och i vilket sammanhang och med vilket slut. Låter det för pedagogiskt? Kunde tro det. Men just eftersom det är en verklig händelse som ligger i fokus hade det känts bra. Den grejen hade inte förtagit det konstnärliga intrycket, tvärtom.
Samtidigt är det somliga scener som bränner sig fast. T ex då munkarna till sist sitter till bords och får sig varsitt glas rött vin. Närbilder på ansiktena, allt annat än förskönade, visar de inre känslorna, både glädje och sorg. Det är filmens största scen, tyckte jag. Vånda tar till sist över deras känslor, och kanske allra mest våndan över tillkortakommandet i den svåra situationen. Om inte en skicklig regissör tagit sig an uppgiften att skildra detta hade det kunnat bli en rejäl melodram. Nu är det en sevärd sak, naturligtvis, men jag hade önskat lite mer inledande kommentarer. Jag hade fått ut mycket mer av filmen då. Och de passager som jag fann ganska utdragna hade fått en djupare innebörd.
Annagreta
Politiker kräver bättre väder ??!
Jag läser att våra politiker inte är nöjda med väderleksprognoserna. Man har konstaterat att de inte alltid stämmer med verkligheten. Träffprocenten är för låg. När det regnar regnar det på fel ställe. Vintern är felplacerad och värmen inträffar inte så sagda tider. Politikerna rycker ut och pekar med hela handen. De säger att SMHI måste skärpa sig.
En forskare vid KTH har studerat hur sociala medier kunnat vara behjälpliga i prognosarbetet och säger dessutom att det finns bättre matematiska modeller än dem som SMHI använder i sitt prognosarbete. Jaha.
De missnöjda politikerna åberopar behovet av säkra prognoser i krissituationer och andra lite suddiga önskemål. Men hur står det till med de egna politiska prognoserna? Har vi en träffprocent som vi är nöjda med? Vilka matematiska modeller använder man sig av när man tillsätter en utredning? Hur kvoterar man in kvinnor här och där? Räknar man rätt? Pekar man alls på rätt karta i politiken?
Det känns aningen löjeväckande när politiken inte är nöjd med vädret. Jag är övertygad om att SMHIs folk gör sitt bästa. Och hur ska politikerna tillgodoräkna sig sin insats till förmån för ett bättre väder? Får vi höra den bravaden nästa valdebatt? "Vi ingrep i tid mot väderleksrapporterna..."
Annagreta
En forskare vid KTH har studerat hur sociala medier kunnat vara behjälpliga i prognosarbetet och säger dessutom att det finns bättre matematiska modeller än dem som SMHI använder i sitt prognosarbete. Jaha.
De missnöjda politikerna åberopar behovet av säkra prognoser i krissituationer och andra lite suddiga önskemål. Men hur står det till med de egna politiska prognoserna? Har vi en träffprocent som vi är nöjda med? Vilka matematiska modeller använder man sig av när man tillsätter en utredning? Hur kvoterar man in kvinnor här och där? Räknar man rätt? Pekar man alls på rätt karta i politiken?
Det känns aningen löjeväckande när politiken inte är nöjd med vädret. Jag är övertygad om att SMHIs folk gör sitt bästa. Och hur ska politikerna tillgodoräkna sig sin insats till förmån för ett bättre väder? Får vi höra den bravaden nästa valdebatt? "Vi ingrep i tid mot väderleksrapporterna..."
Annagreta
