Dammvippan som lockbete, nej hellre azalea



"Köp en dammsugare, få en dammvippa!" står det på en reklamtidning som jag vispar iväg ur morgonläsningen. I ögonvrån ser jag budskapet. Ska jag ta åt mig? Är det riktat till mig? Har dom sett mitt damm?

Nu är det så att dammvippor utövar ingen som helst dragningskraft på mig. Jag kan se förbi dem, med ett inåtvänt leende, om jag anstränger mig lite.

Reklam är något fascinerande, liksom rubriker och annat kortfattat i media. En annan annons idag säger att jag kan få hela Almedalen i mobilen. Hursa?, tänker jag. Hela denna folkmassa, dessa ljudmattor, dessa påflugna säljare, i min lilla mobil? Är det ett hot eller ett löfte? Jag erinrar mig en odalman som satt i Almedalens något lugnare hörn för ett par år sedan. Han tyckte att det var bättre när alla rest hem. Han är nog inte så sugen på mobilversionen heller.

Andra rubriker är också häftiga. Ta till exempel senaste numret av New York Review of Books. Vad står störst och svartast på omslaget? Jo det står "Stieg Larsson, Moralist". Plus en bild av Salander förkroppsligad av den amerikanska skådisen. En lång artikel inne i tidningen av författaren mm Tim Parks. Där ser man! En svensk författare är het i litteraturhistorien, redan. Det kallar jag reklam.

Reklamen som gäller frilandsazaleor är det svårt att säga emot. Idag börjar min "Silver slipper" att blomma. Håll med om att den är värd allt beröm i världen för sin skönhet. Mitt (?) rådjur har tydligen inte ätit upp alla knoppar i våras. Heder åt sådan hänsyn.

Annagreta


Piero della Francesca i Milano



Från min resa till Milano vill jag dela med mig av Piero della Francescas "Madonna och Barnet med Helgon", som finns i Pinacoteca Brera. Den dateras till 1472-74, och var ett av konstnärens sista verk. Som så många andra framstående konstnärer i det dåtida Urbino var PdF en renässansmänniska, mångsidig och from, både matematiker och bildkonstnär.

Det vackra ljuset och det skickliga perspektivet gör att PdF räknas som ungrenässansens stora föregångsman. Samtidigt hade han tagit intryck av nederländskt måleri och låtit t ex juveler och kläder och mattan i mitten påminna om holländarnas utstyrslar. Bildkompositionen var också ny, den kallades "Sacra conversazione"; madonnan är fortfartande (liksom tidigare i medeltida måleri) i mitten med barnet, men hon omges lite avspänt av betydande figurer ur samtiden och ett par lämpliga helgon. Killen i stålkostym antas vara beställaren Federico da Montefeltro.Det påstås också ha varit modernt med korallhalsband på bebisar på 1400-talet, och att Leonardo da Vinci tog intryck av PdF:s bebismodell. Ovanför madonnan hänger ett strutsägg som symboliserar bl a fruktbarhet - samtidigt är det ett av familjen Montefeltros heraldiska symboler.

Det är något alldeles visst med bilden. Ljuset är försiktigt målat, men ändå skapar det djup och atmosfär. Den är allvarlig, koncentrerad och kontemplativ på ett sätt som gör att man stannar betagen.

Annagreta

RSS 2.0