Huset i Hagsätra i Babel

I kvällens Babel besjöng Margareta Strömstedt Hagsätra och det höga huset som reser sig över dess slitna, charmlösa torg. Hon kände igen sig från den tiden hon bodde där, hon gick tillbaka dit och mindes hur barnen klängde på balkongen och hur långt man kunde se från lägenheten, näst högst upp i det åttavåniga huset. Hon erinrade sig några få tanter, några trötta mammor och deras barn.

Torget är fulare nu än det var då. Hagsätra är också för mig en plats att minnas. Jag har varit där en enda gång, för 12 år sedan. Också jag tyckte att det var en märklig plats, det var innan somliga butiker lagt beslag på själva syret där. Det var glåmigt, lite sorgligt och ganska folktomt. Färgerna var lågmälda, och grönska fanns det ingen.

Jag hade ett ärende till det där höghuset som nu Babel gjort så känt. Jag hade sett en annons som förde mig dit. Jag hade glömt portkoden, men det kom en vänlig dam som släppte in mig när hon gick in. Jag vill minnas att jag skulle till tredje våningen. Nu undrar ni vad jag skulle där att göra. Jo, förstår ni, saken är den att jag skulle hämta en katt.

Annonsen hade påstått att det fanns tre kattungar att välja på. Det stämde. Mitt val gick fort. Jag såg direkt vem som var bäst och vackrast och grep tag i honom. Sånt ser man om man har sinne för katter.

Den stiliga katt som jag fortfarande bor inneboende hos är högst densamme. Han saknar inte Hagsätra. Han är filosofiskt lagd, tror jag, och i sina bästa år. Ändå kan kan fortfarande komma hem med en reva på nosen och en grym glimt i ögonvrån.

Hans första matte brukade länge skicka gratulationskort till honom på hans födelsedag. Det är en helt vanlig, klok dam, det måste jag påpeka så ni inte tror något annat. Hon råkar bara ha ett väl utvecklat sinne för väsentligheter. Jag är henne hursomhelst stor tack skyldig för att hon annonserade den där gången.

Annagreta

Bilder medan hösten är kvar


Hej där alla läslystna människor!
I stället för att läsa ut Kafka på stranden (kulturpoäng) gick jag ut på bildjakt i det vackra solskenet. Ha! Det fanns motiv.

Först min Schneewittchen, som kör sista varvet med spröda vita blommor - den fick ta igen sig under torrperioden och protesterade med att inte växa alls då. Men nu är den i gång. Snygg eller hur?

Sen var det den stora rosenbusken Mandarinrosen, som högrest och högdragen står intill den plats där besökare brukar ställa bilen. Den brukar då sträcka ut sina långa grenar och ta tag i rockärmar och liknande utskjutande plagg eller också gärna fästa sig i långlockiga frisyrer, tänkta att vara länge. Nu har den nypon, karakteristiska långsmala saker, som påminner om antika vinkärl - om man har fantasi, alltså.

Därefter min gamla ros som heter Etude, den står vid rådjurets passage, och får ständigt sina knoppar avbitna. Hur svårt ska inte det kännas? Men nu har den lyckats få fram några sena blommor, medan rådjuren ägnat sig åt annat, till exempel nedfallna äpplen, som trakten pryds av. (Ett kid som besökte min trädgård häromsistens uppförde sig lite väl upproriskt, hoppade och rände fram och tillbaka, kanske hade den ätit av de jästa frukterna...)

Sen var det pelargonen, dvs min Mårbacka som breder ut sig i en stor kruka därute. Den blommar så ymnigt som vore den i någon annans vård.  Den har något litterärt över sig, kanske är det Selmas gamla sköna ande som hittat till min gamla ostrukturerade trädgård.

Detta var några bilder, som både pekar mot hösten och som motsätter sig den.

Annagreta


Tanternas seger

Det är nåt magiskt med trender. Vi har att göra med tvära kast.Se bara på fenomenet tanten. Från att ha levt en undanskymd tillvaro iklädd sjalett och lågklackade foträta skor, utan varje form av uppmärksamhet, är nu tanten trendig. Bra. Ett kulturellt vacuum har plötsligt givit upp och släpper in henne. Återstår att se hur kulturlivet klarar av denna implosion.

Idag berättar SvD att det ärevördiga Fredsgatan 12 (Gallerie Magnus Karlsson) i Stockholm visar en serie tantporträtt av Amy Cutler, och inleder sin anmälen med orden "Tanten är i ropet just nu." Joanna Persman skriver att "de tittar överlägset förbi oss." Det känns bra. Man vill ju inte att de ska slå ner blicken som de ibland tvingas göra i verkligheten. Även den detaljen bådar gott.

Forskning & Framsteg frågar i sitt senaste nummer "Vem behöver norrlänningen?" . Den har låtit granska en avhandling om hur norrlänningen uppfattas. Man får sig till livs de gamla vanliga föreställningarna om tysta starka män och gammelmodiga människor i torftiga miljöer. Det diskuteras hur bostadsort och dialekt påverkar både andras uppfattning om resp. människor och deras självbilder. Lite tjatigt, men faktiskt ändå relevant artikel, kan man konstatera utifrån en tidigare norrländsk horisont, låt vara skogklädd och följaktligen inte särskild vid.

Hur hänger detta ihop med tanten, frågar sig den uppmärksamme läsaren. Ja, inte mer än att jag ser en tydlig parallell här mellan analysen av norrlänningen som sådan och diskussionen om tanten. Så här ser jag det. Förmodligen kommer tantens självbild att förbättras, efter den positiva uppmärksamhet som nu drabbat henne. Måtte hon inse sitt nya överläge och lyfta hakan och blicken ett par snäpp. Hon är ju accepterad som del av en betydelsefull verklighet!

Det kan komma att gå fort. Inom en snar framtid kan hon dyka upp i reklam för Iphone, eller som omdömessymbol i reklam för aktieportföljer eller för Volvos lyxigaste modell. Hon kan snart gå på export, som förebild för sans och måtta. Hon är precis rätt i tiden.

Die Tante ist wieder da! Evviva!

Annagreta

RSS 2.0