Strindbergs dystra verklighet - och vår
Det dystra gör sig gällande. Både i fantasin och på faktiska grunder.
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
