Thomas Bernhard mitt i regnet, kanske vid brevlådan
Vissa dagar har jag sjöutsikt. Idag är en sån dag; regnet har åstadkommit en rätt vacker spegelblank sak nere på gatan, snyggt placerad så att grannens nyfikna hund speglar sig i den tillsamman med - om jag sätter mig ned i en ansträngande ställning - en blygrå horisont som avbryts av en TVmast utan charm.
Thomas Bernhard skulle genast se hur våt jag blir om jag stiger ner i sjön. Det våta som nyss fallit nedåt i riktning mot min uppfart skulle nu tränga in rätt och slätt horisontellt i mina vita jumpaskor av märket Synerga, inköpta i Lucca,medan jag expedierades av en mörklockig yngling av italiensk härkomst, iklädd svart T-tröja och jeans. Medan jag iakttar hur fötterna börjar avsky vätan omkring dem skulle mycket riktigt det inträffa som brukar inträffa vid kalla fötter och regn. Jag skulle nysa, inte en gång utan fem gånger, till dess att jag måste stödja mig mot min såphala brevlåda som inte innehåller annat än räkningar. Denna brevlåda av trä är en lotterivinst, vunnen på en kylig adventsfest i Sunnersta en gång på 1970-talet. Vinnaren var min ena dotter med smak för lotterier. Hon vann också en ståtlig fruktkorg, och en liten ointressant marzipangris plus brevlådan, snickrad och skänkt, fick jag veta senare, av en granne med snickartalang. Sedan vi kommit hem, lastade med all denna förmögenhet, ringde adventsfestarrangören och meddelade att dottern vunnit ett förstapris, en hemslöjdsklädd docka, modell större, som kunde avhämtas på plats, helst genast.
På detta sättet kom denna brevlåda att lagras i våra minnen som en påminnelse om goda tider. Jag vägrar att ersätta den med de moderna stålkonstruktioner som numera kantar varje villaväg, även min villaväg, alltså. Det är kalla geometriska saker, stående på högkant, förankrade i det uppländska gruset, med hur mycket post som helst i sitt djupa inre, till vilket man endast får tillträde om man råkar ha den nyckel som ska användas till det lås som den är tillsluten med.
Annagreta
Himmelska dofter
Mont Blanc heter liljan. Den har samlat sig hela sommarn och nu fick det duga; nu blommar den.
Doften är bättre än påvens; ni kommer väl ihåg att påven har en egen parfym?
Den här blomman doftar nämligen himmelskt, --- se där nu blev farbror Papa förbisprungen på sin egen planhalva.
Annagreta
Ann-Marie Åshedens bok "Förbannelsen"
Det här är berättelsen om ett magnifikt misslyckande i samarbete. Och det är berättelsen om mannen som fick bära skulden för detta misslyckande, polismannen Hans Holmér. Som embedded journalist, fast arbetande i all hemlighet, fick Åsheden vara Holmérs förtrogna, tänkt att när mordet på Palme klarats upp, då i sin tidning, DN, presentera all insiderinformation hon fått av Holmér om arbetets fortgång. Arrangemanget var en udda företeelse, men ett begripligt journalistiskt tänk i ett mordfall som detta.
Åklagarsidan och polisen har enligt reglerna att samarbeta, när polisen hunnit så långt att något finns att gå vidare med. Det är här det kärvar, redan från ett tidigt skede. När så småningom PKKspåret upptar Holmérs tankar avstår åklagarsidan mer än gärna från att ta sig an det. Jag skriver detta i starkt förkortning, i själva verket är turerna otaliga, läget både otåligt och demonstrativt irriterat, från båda håll. Mediadrevet mot Holmér växer och blir oerhört hårt, han får klä skott för ett uteblivet resultat och för de flesta oenigheterna. Så småningom stämplas han som omöjlig och inkompetent. Till slut avgår han, tvingad därtill av situationen. Därmed avslutas också Åshedens uppdrag. Palmemordet var olöst och det insamlade materialet har i princip legat deponerat till nu.
Boken är en berättelse om ett haveri. Det sätter fingret på tidig ovilja och högfärd (min tolkning) från åklagarsidan. Medan Holmér offrar sig helt, nästan besinningslöst, för att lösa fallet, tar åklagarna semester. Det skär sig mellan en envis polisledning och en förnämt avståndstagande åklagargrupp. De små motiga attityderna övergår till att bli större mobbande beslut. Det är skrämmande läsning. Åsheden är föredömligt objektiv i berättelserna men kostar på sig vissa retoriska frågor och reflektioner när hon anser det behövas.
Statstjänstemannakoderna har nyss aktualiserats efter den storartade penningrullningen på somliga myndigheters fester. Där har man saknat insikt och förstånd vad gäller hur statens medel kan användas till egen lust och underhållning. I fallet Holmér då? Att inte kunna skjuta undan den egna prestigen till förmån för ett angeläget arbetsklimat och -resultat, vad ska det klassas som? Det finns otaliga sätt att motarbeta någon, att sabotera, inte ställa upp, vara på semester... Och det blir antagligen lättare, ja nästan tillåtet, om vederbörande offer är en tjurig och laddad arbetsnarkoman som tar i lite extra i sina mediaframträdanden. och som hamnar på medias högljudda kravlista; det är ju han som ska leverera!
Åsheden har blottlagt ett fall som vi alla på sätt och vis följde på nära håll, men som vi inte såg ändå.
Annagreta
Mossberg/Cederbergs bok om humlor i Sverige
Det surrar därute i mina digitalis. Det är trädgårdshumlor, säger Björn Cederberg, då jag konsulterar honom. Han och Bo Mossberg har publicerat en alldeles underbar bok om humlor. Efter att ha läst texten och beundrat de mästerliga bilderna är man fast, om man inte var det dessförinnan. Humlan har kommit för att stanna i min värld.
Bo Mossbergs akvareller borde ge honom femtielva priser. Finess är vad som gäller; delikatesser, små raffinerade pälsar, små vingar och långa tungor, eller snablar. Boken är rik på dessa perfekta bilder, gjorda med stor omsorg, ofta i kombinationen växt/humla.
Björn Cederberg skriver en perfekt populärvetenskap, personligt och känsligt; man begriper att han vet allt om de här småttingarna och att han gillar dem. Hans texter återger hans eget språk, det är ganska ovanligt i texter av denna typ. Det bär hans avtryck i ordval, små infall och en lätt humoristisk ton.
Jag fastnar för tundrahumlan, Bombus hyperboreus, och polarhumlan, Bombus polaris. De är lite knubbiga eller tjocka, dvs aningen större än de andra och med tjock päls. Tundrahumlan söker sig ett övergivet lämmelbo och slår sig ner där. De har en kort säsong på sig, men de klarar livet. Tundrahumlan är särskilt elegant i sin orange-svarta päls. Jag hade en gång en riktig polarhumla med mig till Bonn; den fick sitta mitt i en uppbyggd tundra, på en utställning om Arktis och Antarktis. Den väckte beundran för sin skönhet.
Humlehannen lockar med doften. Det är inte nån gammal Old Spice direkt utan bättre upp, doften är individanpassad. De har doften i sina körtlar och de markerar med denna doft på ställen där de hoppas att kvinnan i deras liv ska passera och inse sin begränsning, dvs att hon nu funnit den rätte - och nu bara måste hitta honom. Det sägs att humlehonor nöjer sig med en man. Det sägs, såvitt jag hunnit läsa, däremot ingenting om att hanarna nöjer sig i motsvarande grad. Man kan undra.
Men boken är så vacker att den är värd en omväg.
Annagreta
Forskningens behov av Bindefeld
Signore Bindefeld är duktig på att ordna fester, no doubt. Han har nu arbetat för Stiftelsen för Strategisk Forskning och försökt få fram dem i medialjuset. Nu verkar han ha lyckats med detta. Kanske inte på det sätt som avsågs, men ändå.
Medialjuset har i varje fall nått kansliet och styrelsen. Stiftelsen för Strategisk Forsknings kanslipersonal har enligt sin ordförande fått ett lyft. Samma gäller också styrelsen själv som "fått en lyft att tänka kommunikativt".
Vad är det som gör att våra myndigheter som fördelar forskningsmedel så ofta känner sig undanskymda? Är det tjänstemannaandan som sedan Luthers tid tuktats att verka utan att synas, som en stor finansiär brukar säga om sig själv. De gör ju ett hederligt arbete, utövar ingen nämnvärd nepotism, sköter sina finanser och beter sig blygsamt. Men så plötsligt öppnar sig på glänt dörren till glitter och glamour, och det blir för svårt att stå emot.
Det skedda får mig att fundera över hur ovanligt det är att forskningsfinansiärer i allmänhet bemödar sig att stötta forskarnas information och utåtriktade verksamheter. Att tänka kommunikativt stannar vanligtvis som en avsikt att förbättra myndighetens ansikte utåt, och allt "ansvar" överlämnas till en förskrämd informatör utan vare sig makt eller frihet.
Annagreta
Stannar Sverige utan Ernst?
Jag tänker plötsligt på hur Thomas Bernhard skulle ha beskrivit Ernst Kirch...er. (Vad heter karln egentligen?) Det skulle ha varit intressant att läsa. Förmodligen skulle det ha varit en saltad berättelse, en genomskådande genomlyst analys av denna man som så envist hänger kvar, sommar efter sommar, inuti sina genomsågade, bemålade, planterade och bevattnade bostadsliknande byggnader nånstans i Sverige. Är han att betrakta som en del av sommarens njutningar? En sötad plätt med sylt, en bräserad anka eller ett stolpskott mot horisonten?
Vem vet. Jag såg en gång ett helt TVprogram med denna man och den gången la han ut stora stenar längs väggarna i ett vanligt vardagsrum. Det var en tung upplevelse. Sen dess har jag med förundran studerat TVtablåerna och sett att denna vardagsfixare ständigt återkommer med byggenskap och matlagning och broderier och planteringar och skördetröskor och båtutflykter och båtbryggor och armaturer och möbelklädsel och korvgrytor och bollfrans.
Thomas Bernhard skulle inte orka med detta. Han skulle hamna i koma efter att ha genomskådat det hela och uttryckt sin klarsyn i långa och avslöjande meningar, skapligt tyska till sin magnifika uppbyggnad men klara som korvspad vad gäller innehåll. Det skulle ha blivit en roman utan slut, eller åtminstone en lång essä med analyser av de korsdrag och de förkylningar som sagde Bernhard färväntade sig få genomlida när han tvingats vistas i de hus som Ernst hamrat och spikat i. Han skulle med stor sannolikhet också förvänta sig olika allergier, den ena svårare än den andra, till följd av den ofrivilliga närkontakten med de målarfärger och de textilier med okänt ursprung som placerats ut i soffor, stolar, hängmattor och under bigarråträd. De maträtter som sedan stått till en hungrig författares förfogande skulle knappast ha varit mättande nog; varpå Bernhard, med hosta och allt, skulle ha tvingats uppsöka närmaste korvkiosk, en inrättning som säkert skulle ha visat sig ligga på 13 kilometers cykelvägs avstånd från händelsernas tillfälliga centrum medan Bernhard själv saknade cykel. Hungrig och utmattad skulle därför vår författare ha tillbringat en natt utan vare sig ork eller sömn, liggande på en säng som var hård och utan all komfort, i själva verket snickrad och hopsatt av TVmannen själv i ett anfall av leda under en inspelningspaus.
Det är svårt att inte dras med i en sån realistisk berättelse, men jag slutar här. Bernhard, du är min vän.
Annagreta
