bookzoom

Jag tänker plötsligt på hur Thomas Bernhard skulle ha beskrivit Ernst Kirch...er. (Vad heter karln egentligen?) Det skulle ha varit intressant att läsa. Förmodligen skulle det ha varit en saltad berättelse, en genomskådande genomlyst analys av denna man som så envist hänger kvar, sommar efter sommar, inuti sina genomsågade, bemålade, planterade och bevattnade bostadsliknande byggnader nånstans i Sverige. Är han att betrakta som en del av sommarens njutningar? En sötad plätt med sylt, en bräserad anka eller ett stolpskott mot horisonten?

 

Vem vet. Jag såg en gång ett helt TVprogram med denna man och den gången la han ut stora stenar längs väggarna i ett vanligt vardagsrum. Det var en tung upplevelse. Sen dess har jag med förundran studerat TVtablåerna och sett att denna vardagsfixare ständigt återkommer med byggenskap och matlagning och broderier och planteringar och skördetröskor och båtutflykter och båtbryggor och armaturer och möbelklädsel och korvgrytor och bollfrans.

 

Thomas Bernhard skulle inte orka med detta. Han skulle hamna i koma efter att ha genomskådat det hela och uttryckt sin klarsyn i långa och avslöjande meningar, skapligt tyska till sin magnifika uppbyggnad men klara som korvspad vad gäller innehåll. Det skulle ha blivit en roman utan slut, eller åtminstone en lång essä med analyser av de korsdrag och de förkylningar som sagde Bernhard färväntade sig få genomlida när han tvingats vistas i de hus som Ernst hamrat och spikat i. Han skulle med stor sannolikhet också förvänta sig olika allergier, den ena svårare än den andra, till följd av den ofrivilliga närkontakten med de målarfärger och de textilier med okänt ursprung som placerats ut i soffor, stolar, hängmattor och under bigarråträd. De maträtter som sedan stått till en hungrig författares förfogande skulle knappast ha varit mättande nog; varpå Bernhard, med hosta och allt, skulle ha tvingats uppsöka närmaste korvkiosk, en inrättning som säkert skulle ha visat sig ligga på 13 kilometers cykelvägs avstånd från händelsernas tillfälliga centrum medan Bernhard själv saknade cykel. Hungrig och utmattad skulle därför vår författare ha tillbringat en natt utan vare sig ork eller sömn, liggande på en säng som var hård och utan all komfort, i själva verket snickrad och hopsatt av TVmannen själv i ett anfall av leda under en inspelningspaus.

 

Det är svårt att inte dras med i en sån realistisk berättelse, men jag slutar här. Bernhard, du är min vän.

 

Annagreta