bookzoom

Idag sändes Lars Lerins vinterprat. Det berörde.

 

Vi vet att hans akvareller är alldeles extra, inte insmickrande men vackra. Vi har sett dem, och ser dem framför oss. Hans liv är till vissa delar känt; det har gjorts tillgängligt genom hans egna berättelser, i tal och bilder och böcker, men också i den film som hans guddotter spelat in. Han är udda med sin rädsla och skörhet och med sin egensinniga hängivenhet i måleriet. Han ser bilderna framför sig, eller också tar han inspiration där den finns; kanske i fotografier, kanske i huspresentationerna på hemnet.

 

Allt detta är känt. Och ändå är hans texter som berör mig mest. Som nu i vinterpratet. En sån elegans, skulle man ha sagt om det rört sig om en berömd författare i kultursvängen. För som han kunde berätta.

 

Berätta om sitt globala svep efter en man att älska, från norr till söder gick svepet. Han berättade till exempel om indiern som han spanat in på internet, hur denna karl var, först i Lars egen fantasi, där de lurviga armarna höll om honom, sedan i verkligheten. Hur den lille indiske mannen togs emot uppe i Nordvärmland, och hur han - van vid värme - mot alla odds kastade sig i det kalla norska fjällvattnet, och hur han till sist ivrigt köpte med sig kitschiga minnen från Sverige när det var dags att säga adjö. Och som Lars Lerin kunde berätta om vänskapen med Kerstin, som ursprungligen dök upp som hans lärare på konstskolan. Nu var hon nödvändig. Hon som alltid skriver till honom och som inte vill träffa folk, lika lite som han själv, men skriva till varandra det gör de, det sker av ett livsbehov. Hon som är så skicklig med orden.

 

Jag har sett honom stå i en vrå på en vernissage och hoppas att ingen vill tilltala honom. Han är där för att det anses lämpligt, för att det förväntas av honom. Nu berättade han att han ibland går till den permanenta utställningen han har på Sandgrund i Karlstad och då alltid träffar på någon som vill prata. Han får alltid svara på frågan om hur länge det tar att måla en målning, eller var björkskogen på en viss bild finns i verkligheten. Han är trött på dem, men svarar alltid.

 

Lars Lerin berättar dokumentärt, och han har mycket att förmedla. Han sa idag att han var tacksam att han fått uppleva den gamla enkla livsföringen förr. Han hade då mest gamla vänner,  och de lärde honom vad ett enkelt liv krävde och gav. Den tiden formade honom.

 

Är det enkelheten som gör hans texter så drabbande? Det milsvida avståndet till koketteriet? Och så humorn, den välsignade humorn. Som när han mitt i en berättelse i en bisats för in en fotvårdsspecialist från Torsby.

 

Annagreta

 

 

 

 

Lena Johannesson skriver idag om konstbegreppet på SvD:s understrecket.  Samtidigt som vi värnar om konstens frihet har vi också fått en situation där konstnären hamnat i  ett sådant fokus att det är han/hon själv som bestämmer om det egna verket är konst. Extremfallet är Vilks som menar att allt som händer omkring hans eländiga hund blir konst. Även det som skrivs om hunden är i så fall konst, även dessa rader.

 

Artikeln öppnar ett resonemang som tidigare haft svårt att synas; det har grott på många håll men nu förtydligats. Vi svamlar lite lättsamt om konstens frihet och dess rätt att provocera, skriver Lena Johannesson, men sen är det bara tunt och tillåtande, utan egentlig skärpa. När ett verk provocerar är det relaterat till tidens smak och yttre normer, skriver hon, men det är inte ett bevis på kvalitet.

 

LJ diskuterar också myten om bohemen som gick hem i medierna som bärare av något artistiskt, medan konstnärerna kämpade i det tysta där de levde sina småborgerliga liv. Hon tar också upp konstvärldens hierarki och dess "rätt" att bestämma vad som är kvalitet, särskilt värdeladdat som detta är i den växande konstmarknaden. Mitt i kritiken hyllar hon ändå alla gränsöverskridanden och allt nytänk, all egenhet.

 

Det var längesen jag läste en så uppfriskande text.

 

Annagreta

 

 

Sedan snart två år har Svenska artprojektet utretts och granskats i två separata utredningar på regeringens uppdrag. Sedan i våras visste man att utredning nr 2 ville skära ner ambition och omfattning av Svenska artprojektet, särskilt ont öga hade utredaren till projektets bokserie, Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna som han eventuellt kunde tolerera om den digitaliserades. Detta är ett stort bokprojekt som hittills haft tio år på sig att planeras i omfattning och upplägg, formges, starta och därefter prestera 15 utsökta volymer, med all möjlig sakkunskap och estetisk omsorg. Målgruppen är alla, dvs både experterna och vi andra naturintresserade, barn och vuxna.

 

Bokserien är internationellt uppmärksammad och säljer per abonnemang till subventionerat pris. Mottagandet är utvärderat och visar sig vara mycket positivt. I dagsläget runt 8000 prenumeranter.

 

Sedan i maj 2012 har det varit tyst uppifrån. Det som nu hänt den 20/12 2012 är att regleringsbrevet till SLU  inkluderar en åsikt från höga V, nämligen att det ska bli 10 miljoner mindre till svenska artprojektet. Hur denna nedskärning ska slå inom projektet ska SLU tolka, och det kan tidigast ske i slutet av januari. Dessutom säger regeringen att SLU ska utreda (ytterligare) nedskärningar i projektet.

 

Bakgrunden till dessa långdragna turer verkar vara - hör nu - en längtan efter effektivitet, snabbhet och gärna också digitalitet. Tidens motto, eller bara en nyck, vem vet? Men vad är effektivt i sammanhanget?

 

Hur effektivt är det i realiteten med en serie utredningar som följs av dödlägen och tystnad? På Nationalnyckelns redaktion har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att planera som vanligt inför det som såg ut som en eventuell nedläggning eller åtminstone stora omvälvningar med en förmodad lägre budget. (Det behövdes ingen Sokrates för att tolka tecknen åt det hållet.) Modfälldheten spred sig, och redaktionen reducerades. Planer fick ställas på is och protester och oro slirar fortfarande runt i både hjärtan och njurar. Hur länge tror regeringen att man kan hålla en kvalificerad redaktion i limbo? Vem kan veta vad all denna osäkerhet i själva verket har kostat?

 

Prenumeranterna har förhållit sig oväntat lojala, men även i den gruppen har man höjt rösten och undrat vad regeringen håller på med? Först ett åtagande om prenumeration på en långvarig produktion i världsklass - och sedan tvärstopp?

 

Stora SLU ville inte protestera, av skäl som närmar sig det underdåniga, antar jag. De protester som framförts i media och direkt till departementet har i allt väsentligt kommit utifrån projektets omgivning, från experter, forskare, naturvårdande instanser, föreningar och allmänhetens företrädare. De har påtalat projektets och böckerna betydelse och värde.

 

Vad pågår uppe på departementet? Vad är det som gör att en unik bokserie som redan är en internationell succé vållar så mycket vånda? Vem i regeringen, tvingas man undra, vill inte vara med längre, och varför?

Kanske tror någon att det är lyx och slöseri att ägna sig åt att beskriva vår natur i dess detaljer. Kanske sitter slipsen trångt?

 

Ville man spara pengar och eftersträva effektivitet hade man bort slopa hela utredningsarbetet och i stället kostat på sig några positiva hejarop till Nationalnyckelns redaktion på ArtDatabanken. Det hade varit mycket mer effektivitetsbefrämjande och klokt än det som eventuellt kommer ut av de torftiga utredningsförslagen, och framför allt: man hade sluppit den skada som nu tillfogats projektet.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

Roberto Benigni roar med en monolog på nätet:

 

" Två förskräckliga nyheter har nått oss. Den ena säger att jorden ska gå under den 21 december. Det är förfärliga nyheter. Men det är ändå inte det värsta, --- går vi under så går vi under, det är inte mer med det. Det finns faktiskt en nyhet som är ännu värre.

 

Här i Italien vill ju många äldre gå i pension så tidigt som möjligt, gärna i förtid. Det är förståeligt. Helt OK.

Men det finns en person som ALDRIG vill gå i pension fast han skulle kunna gå i pension när han vill. Berlusconi !!! --- och han kandiderar nu FÖR SJÄTTE GÅNGEN och säger att han ska gå i pension nästa gång... Gud hjälpe oss! Berlusconi vill tillbaka!

 

Monologen är mycket elegantare än jag förmår återge den. Roberto Benigni är en underfundig komiker mest känd här för sin bärande roll i fimen "Livet är underbart". Här står han nu på en scen och river ner applåder med sin ironiska politiska analys.

 

Jag vet inte varifrån Göran Hägg har fått att italienarna inte kan skratta åt politik. Han lär skriva det i sin nya hyllade bok om Italien. Sen är det ju lika sant att de inte bara skrattar åt sin politik utan att de också har anledning att gråta över den. Göran Hägg underskattar uppenbarligen sina sydländska charmknuttar som han så förtjust beskriver närhelst han får tillfälle. Kanske skrattar de åt den pratsamma nordeuropén som så klatschigt tror sig veta allt om deras humor.

 

Annagreta

Carl Johan Bergman intervjuades efter skidskyttet då han kommit tolva.

Hur gick det? var frågan.

- Jo bra, men inte bra ändå. Jag sköt bra men för dåligt. Formen är inte så bra som jag trodde, men resultatet  blev bättre än hur det kändes. Och det var ju bra. Få se hur det blir. Det måste bli bättre.

 

Jag står sedan på ICA, ska köpa en julskinka. Skinkorna ligger framme i en lång lång rad. Intill står ett äldre par som, liksom jag, vill ha en okokt skinka. Det finns bara två sorter okokt skinka, alla de övriga 9 skinksorterna är kokta, eller lättrökta och kokta eller vildsvinsskinkor i kokt tillstånd. Vi  blir störda av detta. Det är visserligen bra att det finns kokta skinkor men inte så bra ändå. Det blir dyrare med kokta skinkor och dessutom missar man den sköna doften av en kokande skinka hemma i pörtet om man köper en redan kokt skinka. Fast kanske är resultatet bättre än man tror om man köper en kokt - det får visa sig, tycker den äldre mannen som börjar tappa tålamodet. Fast frun köper i alla fall en okokt skinka, liksom jag, med hopp om  en god utveckling i smakfrågan. Det måste bli bättre så, tror vi.

 

Analyser är inte vår starka sida. Vilken saffran är bäst? Santa Maria eller ICA:s, frågar jag den stackars kassaregistratorn på samma ICA. Han säger att han inte vet, men tror att de är lika bra fast den ena är dyrare. Vi enas om att en utvärdering i efterhand inte låter sig göras. Kanske blir resultatet bättre än man skulle ha trott medan man bakade, precis som för Bergman som sköt för dåligt. Inte tillräckligt bra, men bra ändå.

 

Glad Advent på er alla oavsett vad ni funderar på.

 

Annagreta