bookzoom

Idag sändes Lars Lerins vinterprat. Det berörde.

 

Vi vet att hans akvareller är alldeles extra, inte insmickrande men vackra. Vi har sett dem, och ser dem framför oss. Hans liv är till vissa delar känt; det har gjorts tillgängligt genom hans egna berättelser, i tal och bilder och böcker, men också i den film som hans guddotter spelat in. Han är udda med sin rädsla och skörhet och med sin egensinniga hängivenhet i måleriet. Han ser bilderna framför sig, eller också tar han inspiration där den finns; kanske i fotografier, kanske i huspresentationerna på hemnet.

 

Allt detta är känt. Och ändå är hans texter som berör mig mest. Som nu i vinterpratet. En sån elegans, skulle man ha sagt om det rört sig om en berömd författare i kultursvängen. För som han kunde berätta.

 

Berätta om sitt globala svep efter en man att älska, från norr till söder gick svepet. Han berättade till exempel om indiern som han spanat in på internet, hur denna karl var, först i Lars egen fantasi, där de lurviga armarna höll om honom, sedan i verkligheten. Hur den lille indiske mannen togs emot uppe i Nordvärmland, och hur han - van vid värme - mot alla odds kastade sig i det kalla norska fjällvattnet, och hur han till sist ivrigt köpte med sig kitschiga minnen från Sverige när det var dags att säga adjö. Och som Lars Lerin kunde berätta om vänskapen med Kerstin, som ursprungligen dök upp som hans lärare på konstskolan. Nu var hon nödvändig. Hon som alltid skriver till honom och som inte vill träffa folk, lika lite som han själv, men skriva till varandra det gör de, det sker av ett livsbehov. Hon som är så skicklig med orden.

 

Jag har sett honom stå i en vrå på en vernissage och hoppas att ingen vill tilltala honom. Han är där för att det anses lämpligt, för att det förväntas av honom. Nu berättade han att han ibland går till den permanenta utställningen han har på Sandgrund i Karlstad och då alltid träffar på någon som vill prata. Han får alltid svara på frågan om hur länge det tar att måla en målning, eller var björkskogen på en viss bild finns i verkligheten. Han är trött på dem, men svarar alltid.

 

Lars Lerin berättar dokumentärt, och han har mycket att förmedla. Han sa idag att han var tacksam att han fått uppleva den gamla enkla livsföringen förr. Han hade då mest gamla vänner,  och de lärde honom vad ett enkelt liv krävde och gav. Den tiden formade honom.

 

Är det enkelheten som gör hans texter så drabbande? Det milsvida avståndet till koketteriet? Och så humorn, den välsignade humorn. Som när han mitt i en berättelse i en bisats för in en fotvårdsspecialist från Torsby.

 

Annagreta