Midsommarblom på svängande grenar
Det är sol och sommar. Min Marguerite Hilling (tror jag hon heter) står i full blom och viftar frimodigt med sina obeskurna grenar. Hon är ingen ungdom längre, men låtsas inte om detta faktum.
Vi andra vintagemogna får antagligen akta oss lite så här mitt i sommarn. Det är ju nämligen nu som allt blir synligt och granskat. Det är nu allt kan hända. Vi som nått förståndets ålder vet ju.
Fast jag skulle vilja att vi tar tjuren vid hornen. Vi tar och retar Jan Guillou genom att se kaxiga ut, vi visar uppkäftigt våra gäddhäng på badstranden och dricker vårt kaffe på fat om det roar oss. Vi läser förtjusta och lagom förbryllade Thomas Bernhard och Sebald och James Joyce trots att detta för oss farligt nära de skär där finkulturen strandat. Vi sträcker på oss, vi som ser på VM i fotboll, vi som målar ögonfransarna och åker till återvinningen med alla tidningarna vi köpt (allt detta i spontana kombinationer). Vi har distans till Magdalena Ribbing. Och vi känner inte för att betecknas som hen.
Så håll ut, kära systrar, låt de obeskurna grenarna svänga!
Annagreta
Venuspassage 3 juni 1769 över Tahiti
På 1700-talet hade man bra kläm på Venus rörelser över himlavalvet, men man visste mindre om avstånden. De sällsynta tillfällen då planeterna hamnade mellan jorden och solen var guld värda, för då kunde man försöka beräkna avstånden, åtminstone i det egna solsystemet, så långt det var känt.
James Cooks första resa gick till Tahiti hösten 1768, där hans medföljande kunskapare skulle studera den kommande Venuspassagen. Eftervärlden har häpnat över detta enorma tilltag, en seglats från Plymouth till Tahiti har jämförts med våra första rymdfärder i fråga om utmanande svårigheter. James Cook seglade med enkel utrustning för navigation och utan kännedom om orsakerna till skörbjugg. Han hade en resa på drygt ett halvår innan han kom fram, och den ögrupp han till slut nådde var i själva verket "nyupptäckt" året dessförinnan.
Nå, han kom fram, hans gäng kunde studera Venuspassagen 3 juni 1769 under perfekta meteorologiska förhållanden. Folket på öarna var generösa och förstående. Kvinnorna var tillmötesgående och kungen av Tahiti tog emot och erbjöd utflykter och arrangerade tillfällen att mötas och ta del av öarnas seder och bruk. Det framgick att andra främmande skepp besökt öarna tidigare, även om ingen kunde förmedla något om deras ursprung eller natíonstillhörighet.
Denna Venuspassage 1769 studerades på cirka 70 andra platser runt jorden, och förmodligen ryckte avståndskunskaperna något närmare efter det.
Cooks besättning fick hursomhelst en rejäl överraskning när de väl medverkat till att nå Tahiti. Cook hade inte berättat för dem att hans skepp Endeavour därefter skulle segla vidare söderöver för att undersöka de sydliga kuster och landområden som ryktena talade om. Kunskaperna om Australien - som det nu heter - var ytterst knapphändiga, och Antarktis fanns inte på kartan vid denna tid. Cook tog sats och seglade runt New Zeeland och Australiens sydkuster och kartlade åtskilliga kustlinjer innan han, tre år senare kom tillbaka till England - bara för att strax få det enorma uppdraget att segla söderut en gång till och på allvar söka den sydliga kontinenten som geologer och andra ansåg böra finnas där, om så bara för jämviktens skull.
Annagreta
James Cooks första resa gick till Tahiti hösten 1768, där hans medföljande kunskapare skulle studera den kommande Venuspassagen. Eftervärlden har häpnat över detta enorma tilltag, en seglats från Plymouth till Tahiti har jämförts med våra första rymdfärder i fråga om utmanande svårigheter. James Cook seglade med enkel utrustning för navigation och utan kännedom om orsakerna till skörbjugg. Han hade en resa på drygt ett halvår innan han kom fram, och den ögrupp han till slut nådde var i själva verket "nyupptäckt" året dessförinnan.
Nå, han kom fram, hans gäng kunde studera Venuspassagen 3 juni 1769 under perfekta meteorologiska förhållanden. Folket på öarna var generösa och förstående. Kvinnorna var tillmötesgående och kungen av Tahiti tog emot och erbjöd utflykter och arrangerade tillfällen att mötas och ta del av öarnas seder och bruk. Det framgick att andra främmande skepp besökt öarna tidigare, även om ingen kunde förmedla något om deras ursprung eller natíonstillhörighet.
Denna Venuspassage 1769 studerades på cirka 70 andra platser runt jorden, och förmodligen ryckte avståndskunskaperna något närmare efter det.
Cooks besättning fick hursomhelst en rejäl överraskning när de väl medverkat till att nå Tahiti. Cook hade inte berättat för dem att hans skepp Endeavour därefter skulle segla vidare söderöver för att undersöka de sydliga kuster och landområden som ryktena talade om. Kunskaperna om Australien - som det nu heter - var ytterst knapphändiga, och Antarktis fanns inte på kartan vid denna tid. Cook tog sats och seglade runt New Zeeland och Australiens sydkuster och kartlade åtskilliga kustlinjer innan han, tre år senare kom tillbaka till England - bara för att strax få det enorma uppdraget att segla söderut en gång till och på allvar söka den sydliga kontinenten som geologer och andra ansåg böra finnas där, om så bara för jämviktens skull.
Annagreta
