Att byta till vinterdäck

Det var kö utanför Däckspecialisten. Bilarna stod i duggregnet och vilade sig inför däckbytet. I en bil satt en flitig kvinna och läste i diagramfyllda A4 -blad. Det är säkert en sån som inte låter tiden flimra förbi till ingen nytta, tänkte jag. Kanske måste hon förbereda en dragning framför nån trött mansgrupp i morgon. Kanske tänker hon vara rustad till tänderna. Antagligen har hon dåliga vibbar inför morgondagen. Det går inte så bra på firman och chefen är i Tibet för att samla krafter. Det vilar ett ansvar på oss som inte åker till Tibet och sätter oss där och ser på naveln och suckar, tänker hon kanske. Jag lämnar henne åt sitt öde och går in i "väntsalen".
 
Ingen annan lokal ser ut som just väntsalen där man väntar på sin tid för däckbyte. Det är en kapitalt maskulin miljö. Två höga runda bord (som om vi skulle ta en drink där) med 4 illhöga barstolar, klädda med kolsvart plast. Bättre att förekomma än förekommas, tänkte väl designern, för den händelse en sådan var inblandad när man möblerade. Färgen är smutstålig, som det heter. Lite fördomsfullt valt, tänker jag snusförnuftigt. Jag är uppfödd i solidaritet med bilar och däck, jag är lättstött i den här miljön.
 
Det ligger femtielva tidskrifter framme på dessa upphöjda bord; däckspecialisternas katalog, Vagabond i flera nummer, en bilblaska som jag inte minns namnet på, IKEAkatalogen, ett nummer av Damernas Värld (!), etc. Fyra karlar sitter och balanserar på barstolarna och försöker läsa, eller bläddra i tidningarna. De är försjunkna och inåtvända. En har lite långt hår söm han ideligen stryker bakom örat. De koncentrerar sig på bläddringen, en lyckas, med en rörelse som påminner om ultrarapid, ta sig en kaffe ur en mindre tilltalande automat i ett hörn. "Kakerna är slut", säger den ansvarige mannen, som just kommer insusande och passerar oss väntande, han kommer in för att ta betalt av en kund som triumferande traskar efter mannen med plånboken i högsta hugg och ett belåtet smil på sina läppar.
 
Dekoren i rummet är logisk. En väggfast manick för kölappar, rena livlinan för kunderna. Däck och fälgar, mera däck och andra fälgar, med prislappar på. En märklig dataskärm på väggen, om man pekar på den och väljer ur ett magert sortiment på tyska kan det bli musik. Jag fick Mozart att ljuda ur denna tingest en stund - sedan jag i ren desperation hade börjat fingra på skärmen ifråga. En vilsen ung man kom in och sökte efter beteendedirektiv. Han fick info om nummerlapparna. Det hela livade upp (man får på såna ställen inga stora krav på underhållning) men avbrottet var kort. Sedan bläddra jag en stund i Vagabond och såg rubriker som "Inget slår Bali" och "Till Killarney med häst".
 
En vänligt leende kille tog till slut hand om min bil sedan jag lyckats manövrera den på rätt ställe. Han log likadant när han sa att bilen var färdig. Det värmde. Damen med diagrammen hade just fått sin bil avklarad, hon också. Herrarna på barstolarna glesnade, och det luktade inte länge automatkaffe.
 
Tvåhundrafemtio kronor, tack. Leendet ingick. Tack för det.
 
Annagreta

Thomas Steinfelds höstbetraktelse

 
Det finns ingen tidningskris, menar Süddeutsche Zeitungs kulturchef i dagens DN.
 
I korthet skriver han såhär och riktar sig till morgontidningarnas ledningar:
 
Sluta härma sociala medias upplägg med korta nyhetsmeddelanden, snuttar och citat. Satsa i stället på kvalitet och intellektuell skärpa i fylliga bakgrundsteckningar, analyser, kåserier och recensioner.
 
Tidningen som kommer varje morgon behöver inte poängtera nyheterna i alla stycken, det tar andra media hand om, menar han. Det är fördjupningen som tidningen är bäst på att ge, i stället. Han pläderar för kultursidorna, det är där tidningens intellektuella udd märks, det är där samhället reflekterar över sig självt. Hög språklig nivå är centralt i sammanhanget, menar TS.
 
Skön läsning, inget hymmel. Det skulle vara intressant med en internationell överblick över läget och ta del av eventuella försök till satsning i Thomas Steinfelds anda.  Idag finns tidskrifter som ger ambitiösa journalister chansen att drabba läsarna med mer än snuttar. De stretar med svag ekonomi - men de försöker ändå.
 
Bilden från denna höst visar en dagliljas blad som börjar säcka ihop. Det ska alltså inte tidningarna göra, enligt Thomas Steinfeld.
 
Annagreta
 
 
 

Fanny och Alexander på Uppsala stadsteater

 
Ja, det var ingen tråkig föreställning, Ingmar Bergmans familjedrama på Uppsala Stadsteater. Tre timmars underhållning, delvis upsaliensisk, men mest Bergmanskt dramatisk.
 
Ibland kan man undra hur långt man får gå publiken tillmötes i burleskeri, det kan kännas på gränsen här ibland. Men publiken har roligt åt det länge - för att strax hejda sig och förfäras över prästerskap och predikningar inom äktenskapet.
 
Jag gillade inledningen med de överförfriskade bröderna och deras farliga balansakter i scenvrån, och jag är svag för ultrarapid på scenen. Den gamle Westerbergs eminenta diktion och tunga röst slår det mesta. Peter Viitanen spelade Alexander som ska vara cirka 9 år, och det gjorde han med den äran, gänglig och tjurig och varm och utsatt, alla karaktärsdrag och sinnestämningar hanns med. Mathias Olsson spelar Gustaf Adolf och bjuder på sig själv i allt. Susanne Gunnersen gör en äldre surtant med den äran, eller som det brukar heta: övertygande.
 
Bilden visar den årstid vi nu klamrar oss fast vid. Hösten är fortfarande mild, men vänta bara. Snart är det dags för en ny drapa i Bernhards tonläge misstänker jag. Håll ut!
 
Annagreta
 
 
 

Wolfgang Tillmans på Moderna Museet

En otålig utställning med Tillmans fotografier och andra bildlekar visas på Moderna. Den verkar otålig för att den aldrig stannar upp, motiven blandas, bilderna är sinsemellan så heterogena som möjligt, som vore upphovsmannen nervöst ängslig för att avge alltför tydliga viljeyttringar. Utställningen fladdrar, den skjuter från höften, leker och avslöjar. Det är porträtt, delar av kroppar, växtlighet, rum och interiörer, mm. Är det konst?
 
Det är kanske bra att betraktaren känner sig sakna en utställningskompass. Det är ostadig mark man går på, ibland kommer lite klyschiga bilder med lagom oskärpa, vackra ytor ibland och sedan könsöppningar. Nog är vår tid strukturfri, jovisst. Men ska jag bli provocerad av en utställning ska det vara mera kärna i den, eller bättre provokationer.
 
Om Thomas Bernhard hade sett den här utställningen hade det varit intressant att ta del av hans kommentarer. Gissningsvis hade han skrivit ungefär så här:
 
Min Lebensmensch och jag gick sakta uppför backen till detta om- och tillbyggda hus, utanför vilket en serie upphängda färglagda runda grunda kärl hängde, de svajade lätt och framkallade en ilning av den gamla magkatarr jag just medicinerat bort. En serie äldre damer med mer eller mindre konstgjorda anletsdrag strövade framåt i samma riktning som vi, och de snubblade in alldeles framför oss genom den självskötande dörren. Väl in i utställningen fick jag ett av mina svårare hostanfall, vilket den kulturtyngda publiken noterade som den störning de helst inte ville ha mitt i sitt andäktiga bildstirrande. En stor bild föreställande en man med alltför långa tånaglar som han i naket tillstånd gjorde sitt bästa för att klippa av fångade min Lebensmenschs intresse. Hon konstaterade att mannens anatomiska böjlighet måste få godkänt och att han säkert hade frusit vid själva avporträtteringen som hon bedömde måste ha varit mycket omständlig och säkert föregången av en lång och envis övertalning. Själv fann jag bilden endast motbjudande och måste i det fördolda beundra min Lebensmensch för hennes outhärdligt positiva syn på bilden ifråga. Sedan vi plöjt (jag har tillägnat mig denna moderna formulering nu på sistone) ett par salar kom vi fram till några svårtolkade stora saker med påfrestande budskapsbrister som jag hastigt måste förflytta mig från för att klara resten av den vandring som nu hade orsakat mig en svår migrän. Några nakna unga män i ett träd, en halsgrop, ett flyende får och ett kvinnosköte, ja efter den sviten ville min Lebensmensch ha en whisky. Själv hade jag ingen ork längre, och fann därför stort nöje i att direkt, utan att stanna för att ens överväga situationen, hasta ut genom de generösa glasdörrarna. Kommen så långt, hejdade mig min Lebensmensch och uppmärksammade mig på att jag kunde få ta med mig hela eländet hem i form av en bok med alla bilder, om jag ville. Jag avstod utan ansträngning från detta erbjudande som jag ansåg gränsa till övervåld. Att få landa utanför denna utställning framstod i stället som den största av njutningar. Ett par förfriskningar på egen bekostnad var det som räddade vår hälsa och gjorde att vi kom hem helbrägda, trots den psykiska maxansträngning vi just genomlevt bland bilder vi inte tillmäter någon som helst betydelse.
 
Så långt Thomas Bernhard, tack för den.
 
Annagreta

Vi tar både hallucinatorisk skärpa och dito realism

Alan Asaid skriver i dagens SvD en understreckare om Svenska Akademiens motiveringsansträngningar. Det är intressant läsning. Vi var väl många som studsade till lite när vi hörde Peter Englund säga "...med hallucinatorisk skärpa.. etc. Det lär märkvärdigt. Lite hinsides. I pressreleasen stod det sedan "hallucinatorisk realism".
 
Det är inte lätt med ord. Häromdagen på ICA, klockan var bara 9.15 och det var glest med kunder i butiken. En man stod vid kassan och småpratade med kassörskan: Det är väl skönt med ett litet andningsuppehåll, log han uppmuntrande och tickade in sin kod i betalmaskinen.
 
Utomhus är det höst. Hur ska den beskrivas? Kanske ska vi använda Sv Akademiens formulering också där? Det är en hallucinatorisk årstid i varje fall. Ett kortare andningsuppehåll. Hur realistiskt som helst.
 
Annagreta

Katten finns både här och där enligt årets fysikpris

Ett spännande område, kvantfysiken. Årets Nobelpris i fysik rörde sig i både stort och smått, mest smått. Saker både finns och inte finns. Som Schrödingers katt, hon/han som var både levande och död. Dessutom kan saker finnas på fler platser än bara en enda. Samtidigt. Nu var det herrarna Serge och David som kommit en bit på väg in i kvantfysikens värld. Som tur är finns båda två i verkligheten och kommer till Stockholm i december.
 
I förlängningen av denna upptäckt kommer våra datorer att svara på knapptryckningarna extremt snabbt och utföra alla sökningar och lösningar bokstavligen innan vi hinner blinka, det antyddes i alla fall i mediasändningarna idag. Kan låta lite hektiskt, känner jag. Det andra som herrarna förvarnade om var att framtidens klockor kommer att kunna bli obeskrivligt exakta.
 
I går var det  medicinprisets tur. Stamceller har befunnits vara pluripotenta. Känn på den! Det ger prestigepoäng att inkludera detta ord i det egna vokabuläret. Utvecklingen kan vara tvåvägs, från stamcell fram till ett nytt friskt organ eller från till exempel en hudcell tillbaka till den allra första början som stamcell. Tanken svindlar.
 
Sammantaget är de två prisen som hittills tillkännagivits väldigt fantasieggande, de kunde varit science fiction. Vi vill alltid veta vilka tillämpningar man ser i framtiden, vilken praktisk nytta världen kan vänta sig av det upptäckta. Men kanske skulle vi lika gärna fråga hur arbetet fram till upptäckten sett ut, vilka misstag som gjorts, vilka samarbeten som uppstått - och brutits - och hur det akademiska livet sett ut under tiden plus vilken attityd de medelstilldelande instanserna visat. Det kan verka som om allt varit solsken fram till belöningen, men så är det inte alltid.
 
Min katt finns i alla fall och han är säkert pluripotent om det kniper. Just för tillfället sover han tungt i något som ser ut som framstupa sidoläge. Vi andra hetsar upp oss över Nobelprisen.
 
Annagreta
 
 

Nobelpriset till Bob Dylan?

Nobelprisen i litteratur följer allt vidare cirklar. Sedan Dario Fo fick priset har man insett att Svenska Akademien kan tänka vertikalt. Den gången vidgades både priset och sinnena. I år undrar man igen. Vem kan komma i fråga?
 
Jag skulle rösta på Bob Dylan. Den grabben kan dikta. Han lever litterärt i dikterna, och han sjunger naturligtvis många av dem.
 
 
Dylan är en pelare i folkballadernas tradition och en sträng analytiker av det som berör oss mest - fortfarande, idag. Hans bok "Chronicles. Volume One" är en självbiografisk berättelse om musikerlivet i bred bemärkelse, full av utvikningar och kommentarer. Den skildrar litterära intryck, musiker och stilar och människor han mött och tagit intryck av. Han har skrivit fler biografiska böcker.
 
Det valet skulle skapa lite uppfriskande irritation för hans genretillhörighet och samtidigt göra karln rättvisa. Han är minst av allt "följsam", så vad ska vi tro, skulle han komma till Stockholm?
 
Tja, vi får se, det är fritt fram att önska. Men roligt vore det.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

De synliga herrarna i hagen

 
Höstfärgerna i min astilbe gör sitt bästa för att vara dekorativa. De lyckas, såvitt jag kan se.
 
Konsten att behaga är överhuvudtaget under tillväxt. Ett par mansporträtt på kultursidorna gör mig alldeles hänförd. Nu idag tisdagen den 2 oktober ser jag i SvD hur Jerker Virdborg står och lutar sig mot en mur, i helfigur. Han har klätt sig rätt, står där precis lagom avspänd men med fast blick in i kameran, och muren är rätt, den är rå, gammalt murbruk faller ned precis lagom mycket. Han står på en trappa vars slut inte kan skönjas. Hans nya bok heter Staden och lågorna, och den sägs sakna "emotionella andningshål". Den är enligt rubriken en "underbar mardröm". Foto: Christopher Hunt.
 
Nästa porträtt var inne i går i DN. Det är Karl Ove Knausgård fotograferad av Berit Roald. Hans nya bok "Min kamp 5" är nu ute och recensionen ackompanjeras av en stor bild på författaren iförd mörkblå kostymkavaj och rökande en cigarett. Han verkar fångad i ögonblicket, men slumpen har förmodligen inte haft så mycket med denna porträttering att göra. Ingen vit skjorta syns, inga manschetter skymtar, det skulle signalera fel grupptillhörighet. Håret är ytterst välvårdat, men bara lagom kammat, och skägget ansat så att det verkar lagom ovårdat, men OBS inte för ovårdat, bara på gränsen. Ögonfärgen matchar kostymen och blicken andas bekymmer eller kanske bara observation, den är på sin vakt, alltmedan pannan lägger sig i lagom tjocka veck. Det står i rubriken att K gör oss levande igen.
 
Det tredje porträttet  är också från 1 oktober, det är i Svenska Dagbladet. Det föreställer musikern och kompositören Ryuichi Sakamoto som på fredag kommer att spela i Uppsala. Det är ett bra porträtt, det verkar mindre utstuderat än de andra två. Det är svartvitt och visar denna snygga karl med vit skjorta och svart kavaj och slips medan han till synes förstrött tar sig med höger hand bakom nacken, medan han observerar kameran. Inget leende, bara en avvaktande min. Han har en dagsgammal skäggstubb.
 
Vad vore reklamen utan dessa fotografiska mästerverk. Spiller de över på bedömningen av verket? Hursomhelst för de mer och mer över intresset från verket till upphovsmannen.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0