bookzoom

Det var kö utanför Däckspecialisten. Bilarna stod i duggregnet och vilade sig inför däckbytet. I en bil satt en flitig kvinna och läste i diagramfyllda A4 -blad. Det är säkert en sån som inte låter tiden flimra förbi till ingen nytta, tänkte jag. Kanske måste hon förbereda en dragning framför nån trött mansgrupp i morgon. Kanske tänker hon vara rustad till tänderna. Antagligen har hon dåliga vibbar inför morgondagen. Det går inte så bra på firman och chefen är i Tibet för att samla krafter. Det vilar ett ansvar på oss som inte åker till Tibet och sätter oss där och ser på naveln och suckar, tänker hon kanske. Jag lämnar henne åt sitt öde och går in i "väntsalen".

 

Ingen annan lokal ser ut som just väntsalen där man väntar på sin tid för däckbyte. Det är en kapitalt maskulin miljö. Två höga runda bord (som om vi skulle ta en drink där) med 4 illhöga barstolar, klädda med kolsvart plast. Bättre att förekomma än förekommas, tänkte väl designern, för den händelse en sådan var inblandad när man möblerade. Färgen är smutstålig, som det heter. Lite fördomsfullt valt, tänker jag snusförnuftigt. Jag är uppfödd i solidaritet med bilar och däck, jag är lättstött i den här miljön.

 

Det ligger femtielva tidskrifter framme på dessa upphöjda bord; däckspecialisternas katalog, Vagabond i flera nummer, en bilblaska som jag inte minns namnet på, IKEAkatalogen, ett nummer av Damernas Värld (!), etc. Fyra karlar sitter och balanserar på barstolarna och försöker läsa, eller bläddra i tidningarna. De är försjunkna och inåtvända. En har lite långt hår söm han ideligen stryker bakom örat. De koncentrerar sig på bläddringen, en lyckas, med en rörelse som påminner om ultrarapid, ta sig en kaffe ur en mindre tilltalande automat i ett hörn. "Kakerna är slut", säger den ansvarige mannen, som just kommer insusande och passerar oss väntande, han kommer in för att ta betalt av en kund som triumferande traskar efter mannen med plånboken i högsta hugg och ett belåtet smil på sina läppar.

 

Dekoren i rummet är logisk. En väggfast manick för kölappar, rena livlinan för kunderna. Däck och fälgar, mera däck och andra fälgar, med prislappar på. En märklig dataskärm på väggen, om man pekar på den och väljer ur ett magert sortiment på tyska kan det bli musik. Jag fick Mozart att ljuda ur denna tingest en stund - sedan jag i ren desperation hade börjat fingra på skärmen ifråga. En vilsen ung man kom in och sökte efter beteendedirektiv. Han fick info om nummerlapparna. Det hela livade upp (man får på såna ställen inga stora krav på underhållning) men avbrottet var kort. Sedan bläddra jag en stund i Vagabond och såg rubriker som "Inget slår Bali" och "Till Killarney med häst".

 

En vänligt leende kille tog till slut hand om min bil sedan jag lyckats manövrera den på rätt ställe. Han log likadant när han sa att bilen var färdig. Det värmde. Damen med diagrammen hade just fått sin bil avklarad, hon också. Herrarna på barstolarna glesnade, och det luktade inte länge automatkaffe.

 

Tvåhundrafemtio kronor, tack. Leendet ingick. Tack för det.

 

Annagreta