bookzoom

En otålig utställning med Tillmans fotografier och andra bildlekar visas på Moderna. Den verkar otålig för att den aldrig stannar upp, motiven blandas, bilderna är sinsemellan så heterogena som möjligt, som vore upphovsmannen nervöst ängslig för att avge alltför tydliga viljeyttringar. Utställningen fladdrar, den skjuter från höften, leker och avslöjar. Det är porträtt, delar av kroppar, växtlighet, rum och interiörer, mm. Är det konst?

 

Det är kanske bra att betraktaren känner sig sakna en utställningskompass. Det är ostadig mark man går på, ibland kommer lite klyschiga bilder med lagom oskärpa, vackra ytor ibland och sedan könsöppningar. Nog är vår tid strukturfri, jovisst. Men ska jag bli provocerad av en utställning ska det vara mera kärna i den, eller bättre provokationer.

 

Om Thomas Bernhard hade sett den här utställningen hade det varit intressant att ta del av hans kommentarer. Gissningsvis hade han skrivit ungefär så här:

 

Min Lebensmensch och jag gick sakta uppför backen till detta om- och tillbyggda hus, utanför vilket en serie upphängda färglagda runda grunda kärl hängde, de svajade lätt och framkallade en ilning av den gamla magkatarr jag just medicinerat bort. En serie äldre damer med mer eller mindre konstgjorda anletsdrag strövade framåt i samma riktning som vi, och de snubblade in alldeles framför oss genom den självskötande dörren. Väl in i utställningen fick jag ett av mina svårare hostanfall, vilket den kulturtyngda publiken noterade som den störning de helst inte ville ha mitt i sitt andäktiga bildstirrande. En stor bild föreställande en man med alltför långa tånaglar som han i naket tillstånd gjorde sitt bästa för att klippa av fångade min Lebensmenschs intresse. Hon konstaterade att mannens anatomiska böjlighet måste få godkänt och att han säkert hade frusit vid själva avporträtteringen som hon bedömde måste ha varit mycket omständlig och säkert föregången av en lång och envis övertalning. Själv fann jag bilden endast motbjudande och måste i det fördolda beundra min Lebensmensch för hennes outhärdligt positiva syn på bilden ifråga. Sedan vi plöjt (jag har tillägnat mig denna moderna formulering nu på sistone) ett par salar kom vi fram till några svårtolkade stora saker med påfrestande budskapsbrister som jag hastigt måste förflytta mig från för att klara resten av den vandring som nu hade orsakat mig en svår migrän. Några nakna unga män i ett träd, en halsgrop, ett flyende får och ett kvinnosköte, ja efter den sviten ville min Lebensmensch ha en whisky. Själv hade jag ingen ork längre, och fann därför stort nöje i att direkt, utan att stanna för att ens överväga situationen, hasta ut genom de generösa glasdörrarna. Kommen så långt, hejdade mig min Lebensmensch och uppmärksammade mig på att jag kunde få ta med mig hela eländet hem i form av en bok med alla bilder, om jag ville. Jag avstod utan ansträngning från detta erbjudande som jag ansåg gränsa till övervåld. Att få landa utanför denna utställning framstod i stället som den största av njutningar. Ett par förfriskningar på egen bekostnad var det som räddade vår hälsa och gjorde att vi kom hem helbrägda, trots den psykiska maxansträngning vi just genomlevt bland bilder vi inte tillmäter någon som helst betydelse.

 

Så långt Thomas Bernhard, tack för den.

 

Annagreta