bookzoom

Nu pågår bokmässan i Göteborg, festen i denna kulturkompost. Jag är inte där i år, men jag kan följa somliga intervjuer och framträdanden i TV och radio.

 

Idag hörde jag Spanarna från SRs monter på radions P1. Jonas Hallberg var (som vanligt) den stränge språkpolisen och ville förbjuda ordet "men". Det är överflödigt i nio fall av tio i början på en mening, ansåg han. Han jobbade hårt på detta tema. Rösten mörknade och han log inte. Det var trudeluttar mellan inslagen så publiken hördes ändå le hela tiden.

 

Dessutom hörde jag ett samtal med bl a Åsa Larsson och Jan Guillou, där det talades om författarens möda och eventuella inspiration. Guillou hävdade att man inte skulle bry sig om fenomenet inspiration, allt var bara arbete. Åsa L höll med om detta men levererade ändå en försiktigt framförd (hon är ju kvinna) mening att inspirationen måste komma först, innan man satte sig ned och skrev. Det blev också tal om eventuella misslyckanden, varpå Guillou meddelade att han hade råd att misslyckas. Han log hela tiden, det hördes på talet. Samma leende tal hörs ibland i Umeåtrakten nuförtiden, man drar isär mungiporna och håller dem i samma läge medan man pratar. Kolla nästa gång du får tag på en Umebo.

 

En intervju med Fredrik Sjöberg sändes i Kunskapskanalen, troligen en repris från i fjol. Den handlade om hans bok "Varför håller man på?", en essäsamling kring oilka teman och personligheter. Där utgick intervjuaren Birger Schlaug från det faktum att FS gillar blomflugor och är expert på dem. Det var nu ett tema som Fredrik Sjöberg ville lämna därhän, och han log inte. Det var en allvarsam intervju som kom att handla om essäformens berättigande och betydelse som skönlitteratur.

 

Det är något visst med denna femdagars Göteborgsorgie i böcker och författarskap. Ett i övrigt rätt plågat (det finns undantag, jag vet) gäng yrkesmänniskor bestående av författare, poeter, förläggare och bokhandlare får chansen att glassa runt lite, träffas, lyssna, tala och visa upp sig. Montrar för dyra pengar ställs upp i het iver, böcker läggs fram och sen lobbas det, och förhoppningarna hopas, både här och där. Jag minns en monter som antagligen kostat väldigt lite. Den fick plats  i rundningen intill en pelare, kan ha varit ungefär en halv kvadratmeter, och där satt inklämd en liten människa iförd en brokig kjol från Indiska. Hon verkade sälja en liten poesibok, det låg några ex på en pall vid hennes fötter. Hon log inte.

 

Andra montrar vittnar om helt andra resurser. Därmed inte sagt att böckerna de säljer är bättre och mera tänkvärda än den lilla poesiboken som kvinnan i den brokiga kjolen ville få oss att upptäcka. I övrigt ska sägas att man inte enbart säljer böcker där. I själva verket krängs allt på bokmässan, allt från små snidade smörknivar till resor till bortre Hebriderna. Jag har en gång ordnat med momentan blodfettmätning i vår monter från FRN. Denna övning matchade en bok vi givit ut som gällde blodfetter och erbjudandet drog en enorm publik. Av allt att döma hade de som köade för detta stick på känn att deras blodfett låg på en alltför hög nivå. Jag har förträngt själva upplägget i övrigt men det var säkert ansvarsfullt. Alla som kom för att mäta sitt blodfett log i alla fall, det minns jag.

 

Om man tycker det börjar bli lite väl värdsligt och flamsigt i de svårframkomliga gångstigarna mellan montrarna kan man ju alltid gå till Svenska Akademiens monter, där är det alltid väldigt städat och väluppfostrat. Eller så går man en trappa upp och inandas lite bättre luft samtidigt som man lyssnar in någon begåvad diskussion på något tema som dryper av kulturpoäng.

 

Annagreta